Fru talman! Den nya regeringen inledde mandat-
perioden med en återställarpolitik. Klockan skulle,
som det hette, vridas tre år tillbaka i tiden. Det var,
milt sagt, en mindre lyckad start. Det var inte försäm-
rade villkor för småföretagen, kraftigt ökade skatter
på arbete och produktion, minskad valfrihet för t.ex.
småbarnsföräldrar och en dålig eftervård av EU-
avtalet som Sverige behövde.
Nu försöker regeringen ta nya tag.
Finansministern försöker i dag, som väntat, låta
övertygande, ödesmättad och framgångsrik. Det är
oftast det intrycket man får av Göran Persson när han
är i farten. Men bakom denna självgoda fasad märks
bristerna. Budgetförslaget är ett lysande bevis på
detta. Sveriges ekonomi är långt ifrån räddad med den
budget som nu presenteras. Tre faktorer kommer att
vara helt avgörande för den svenska ekonomins ut-
veckling framöver.
Den första faktorn är ränteläget. Regeringen be-
räknar att det fortsatt kommer att vara utomordentligt
högt. Den realränta som regeringen räknar med hotar
att lamslå investeringarna runt om i landet. Ökade
investeringar är en av förutsättningarna för en god
ekonomisk tillväxt, för att värna välfärdssamhället
och för att långsiktigt klara statsskulden. Utan en
näringslivsledd expansion klarar inte regeringen att
hantera situationen på arbetsmarknaden.
Den andra faktorn, resultatet av avtalsrörelsen, är
om möjligt än mer osäker. Avtalsrörelsen kommer att
avgöra om ens regeringens förhoppningar om tillväxt,
inflation och långsiktig ekonomisk utveckling kan
uppfyllas. Den ur fördelningspolitisk synpunkt orätt-
visa budgeten som presenteras kan leda till att en
löne- och kompensationskarusell startar. Då tänds
också inflationsbrasan.
Den tredje faktorn är statsskuldens utveckling. Det
är inte med någon övertygelse som regeringen visar
att man kommer att få hejd på statsskuldens negativa
utveckling. Inte ens regeringen själv verkar vara
övertygad.
Regeringen riktar ett dråpslag mot barnfamiljerna
och mot arbetslösa ungdomar. Jag kan redan i dag
säga att detta dråpslag inte kommer att få Centerns
stöd.
Besparingar inom det familjepolitiska området och
övriga transfereringar måste ske med garanterad
grundtrygghet. Människor med de minsta ekonomiska
marginalerna måste fredas. Men i finansministerns
ögon är den lågavlönade mamman med flera barn en
lobbyist.
Genom att Socialdemokraterna nu avskaffat den
allmänna obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen blir
arbetslösa ungdomar hårdast utsatta. Det gick väl inte
Socialdemokraterna till val på, herr finansminister?
Under förra mandatperioden klagade Socialdemo-
kraterna ofta över besparingar. Jämfört med det dråp-
slag som nu riktas mot barnfamiljer och arbetslösa
ungdomar var det småsaker.
Nu skall barnfamiljerna klämmas åt. Nu är det
flerbarnsfamiljerna som skall bära en av de tyngsta
bördorna för att sanera svensk ekonomi.
1993 hade Socialdemokraterna partikongress. I
motionssvaren som presenterades inför kongressen
avvisades sänkta ersättningsnivåer i försäkringssyste-
men och ersättningstak. Man avvisade också tankar på
behovsprövning eller beskattning av barnbidrag.
Familjerna skulle värnas. Nu har budskapet ett annat
innehåll.
Under den förra mandatperioden fick riksdagen ta
ställning till förslag om kraftiga åtstramningar riktade
mot barnfamiljer. Det framfördes då av ett parti som
inte längre finns i riksdagen. Detta parti tycks förgå,
men dess idéer bestå - nu framförda av en socialde-
mokratisk regering.
Som vice ordförande i riksdagens finansutskott
kommer jag att ta initiativ till en dialog med de övriga
oppositionspartierna för att utröna på vilka punkter,
t.ex. inom familjepolitikens område, som en kon-
struktiv opposition kan förhindra en föreslagen olyck-
lig politik. Vi har i Centern inga illusioner om att det
är ett enkelt arbete. Men regeringens budgetproposi-
tion påkallar att ansträngningar görs för att komma till
rätta med ett förslag som i nuläget slår hårdast mot
barnfamiljer och arbetslösa och äventyrar den eko-
nomiska återhämtning som kampen mot arbetslöshe-
ten behöver.
Av avgörande betydelse för en sundare samhälls-
ekonomi är en förbättrad sysselsättning. Regeringen
lägger förvisso fram en del förslag som kan få positiv
betydelse. Men tyvärr tycks regeringen ha drabbats av
någonting som jag skulle kunna beteckna som panik
på arbetsmarknadspolitikens område.
Fyrpartiregeringen införde ett tillfälligt generellt
anställningsstöd, GAS. Det infördes när företagen var
i ett sämre läge än nu och när konjunkturuppgången
var i vardande.
Regeringen avser nu att satsa sju miljarder kronor
på ett nytt anställningsstöd. Det kan lämpligen förkor-
tas "NYS".
Det är också nys att tro att detta skulle leda till vä-
sentligt fler nyanställningar. Staten skall enligt detta
förslag lägga mycket pengar på att reducera kostna-
derna för företag som skulle anställa oavsett om
"NYS" införs eller inte.
Nyårsgåvan, ett tolvmånadersstöd, på sju miljarder
kronor till arbetsgivarna skulle göra större nytta på
annat sätt. För flertalet företag skulle lägre räntor ha
väsentligt större betydelse. Men det är ytterst tvek-
samt om den politik som regeringen i dag har presen-
terat ger oss lägre räntor.
Centern kommer att presentera andra förslag som
syftar till att sätta fler människor i arbete och till
skatteväxling från arbete till miljöfarlig verksamhet.
Regeringen har uppenbarligen gjort så gott den kunnat
på det arbetsmarknadspolitiska området men, vilket är
avgörande, saknar ändå förmåga till nytänkande och
framsynthet.
Man talar om särskild hänsyn till småföretagen. Vi
har lärt oss vad det innebär. Den billigaste åtgärden
hade varit att regeringen i höstas skulle ha hållit fing-
rarna borta från nya pålagor, t.ex. högre arbetsgivar-
avgifter och den förenkling av arbetsrätten som den
förre regeringen genomförde.
Nu skall AP-fonderna också släppas loss för att
köpa aktier i småföretag. Det institutionella ägandet
skall tillbaka, precis som den förra socialdemokratiska
regeringen ville. Det var fel väg då. Det är fel väg nu.
Miljödepartementet kommer att avlövas 25 % av
sina ekonomiska resurser. Nedrustningen har nu spritt
sig från försvaret och biståndet till miljöpolitiken och
regionalpolitiken. Vad tycker Miljöpartiet, som reser-
vationslöst röstade fram den socialdemokratiska re-
geringen, om en sådan utveckling?
Regeringen satsar nya pengar på att människor
skall flytta. Samtidigt skall regionalpolitiken nedrus-
tas. Den ökade satsning på regionalpolitiken som
Centern medverkade till under fyrpartiregeringen i
syfte att skapa livskraft i hela landet rivs nu upp. Det
är ett övertydligt koncentrationsbesked från regering-
en.
Under valrörelsen gav Socialdemokraterna in-
trycket av att det inte skulle ske några minskningar av
antalet anställda inom kommuner och landsting. I den
preliminära nationalbudgeten kan vi nu läsa att rege-
ringen räknar med 24 000 färre tjänster i den kommu-
nala verksamheten under de två närmaste åren. Var
det inte vården, omsorgen och skolan som skulle
värnas? Hur många sjuksköterskor, vårdbiträden och
förskollärare kommer att försvinna? Och vad säger
Lillemor Arvidsson om en sådan politik?
I regeringsförklaringen i höstas talade statsministern
om en samarbetsregering. Det står i dag klart att
statsministern då avsåg Gudrun Schyman. Vänster-
partiet och Gudrun Schyman trånade också hela hös-
ten efter att vara regeringen Carlssons släpvagn. Det
vore intressant att få veta om Gudrun Schyman fortfa-
rande trånar efter uppgörelsen med regeringen. Hon
kan i dag redogöra för på vilka punkter som hon och
Vänsterpartiet har gett regeringen sitt stöd. Fru tal-
man! Centern kommer nu att kritiskt, men i en kon-
struktiv anda, pröva regeringens budgetförslag. Vi
kommer att redovisa förslag till hur statsfinanserna
skall saneras med förbättrade förutsättningar för en
långsiktigt hållbar ekonomisk och ekologisk utveck-
ling, en ökad sysselsättning, en rättvis fördelning och
en regional balans för livskraft i hela landet.
(Applåder)