Fru talman! Det har gått endast tre veckor sedan vi
senast möttes till ekonomisk debatt här i riksdagen.
Finansministern uttryckte då stor tillfredsställelse med
regeringens politik och än mer med sin egen besluts-
förmåga.
Sedan dess har det inträffat åtskilligt som borde ha
fått självbelåtenheten att svikta. Senare samma dag
som debatten hölls blev OECD:s halvårsrapport of-
fentlig. Tillväxttakt, räntenivå, budgetunderskott och
arbetslöshet - allt förutsades där bli sämre för Sveri-
ges del än vad den socialdemokratiska regeringen
ställt i utsikt. Men värre var ändå den kritik som -
utan namns nämnande - framfördes i rapportens all-
männa bedömning av olika länders insatser för att
sanera sina statsfinanser:
"I de flesta fall, men inte alla, har regeringarna in-
sett att tyngdpunkten måste läggas på utgiftssidan. Att
öka skattetrycket, som redan skapar betydande sned-
vridningar i de flesta medlemsländer, skulle allmänt
få starka negativa bieffekter."
I förra veckan kom så Moody´s nedgradering av
Sveriges kreditvärdighet. Liksom OECD-ekonomerna
var detta ratinginstitut medvetet om Göran Perssons
planer på att i budgetpropositionen spara ca 20 miljar-
der. "Det kan inte undvikas", skrev man, "att skuld-
bördan kommer att tvinga svenskarna att genomföra
omfattande förändringar i sina sociala förmånspro-
gram och att godta en lägre tillväxt i levnadsnivån."
Den internationella kritiken förklarar åtskilligt av
den kraftiga ränteuppgång och kronförsvagning som
inträffade i går och som har fortsatt i dag på morgo-
nen. Men orsaksfaktorer står också att finna på hem-
maplan. Häromdagen framförde LO i hotfull ton att
inga fler besparingar kunde tillåtas. Samma budskap
kom i går i en DN-artikel från 24 socialdemokratiska
kommunalpolitiker. För att nödtorftigt hålla fred i sin
flock utfärdade statsministern redan i förväg ett nyårs-
löfte: "Vad göras skall i besparingsväg, det är med
finansplanen redan gjort".
Detta uttalande syftade, fru talman, på de åtgärder
som nu framförs i budgetpropositionen och som alltså
skall komplettera de stora skattehöjningar och de
omfattande återregleringar som regeringen redan
förelagt riksdagen. Enligt Göran Persson skall detta
räcka för att vända skuldkvoten nedåt redan 1997. Jag
påstår att det inte alls gör det. Orsaken är att regering-
en valt att gå fram med just skattehöjningar och åter-
ställare i stället för att fullfölja den borgerliga rege-
ringens satsning på tillväxtfrämjande skatteföränd-
ringar och avregleringar.
Jag förutsade redan i decemberdebatten att fi-
nansministern skulle tvingas justera ned tillväxtpro-
gnosen för 1995. Så har nu skett. Jag har också fått
rätt i min förutsägelse att inte något år i denna kon-
junkturcykel kommer att uppvisa en tillväxttakt på de
3 % som är en förutsättning för att mera märkbart få
ned arbetslösheten. Ändå är Göran Persson i detta
avseende klart mer optimistisk än t.ex. Konjunktur-
institutet och OECD-ekonomerna. Den svaga punkten
i tillväxtprognosen är nu som tidigare antagandet att
den privata konsumtionen - trots att hushållens dis-
ponibla inkomster sjunker de närmaste åren - ändå
skall kunna hållas uppe genom en minskning av
sparkvoten. Jag vidhåller som mera troligt att hus-
hållssparandet blir oförändrat under intryck av den
ovisshet som skapas av alla skattehöjningar, den fö-
restående avtalsrörelsen, förändringar inom socialför-
säkringarna och sviktande bostadspriser. Men framför
allt kommer naturligtvis den höga realräntan att stimu-
lera till fortsatt sparande.
Om den privata konsumtionen sålunda skulle
sjunka i takt med de disponibla inkomsterna hamnar
den årliga BNP-tillväxten snarare under än över 2 %.
Därmed kvarstår knappt något alls av den nedgång i
arbetslösheten som finansministern förutsäger.
Men är finansministern, om man skulle godta de
förutsättningar som återges i finansplanen, nöjd med
att den totala arbetslösheten ligger kvar över 10-
procentsnivån? Framför allt inställer sig frågan:
Kommer LO och rörelsen i övrigt att godta en så stor
avvikelse från vad som utlovades i valrörelsen utan att
tvinga fram ofinansierade stimulansåtgärder och mer
sysselsättning i den offentliga sektorn?
Om inte försvinner varje möjlighet att minska
budgetunderskottet så mycket att statsskuldens ökning
hejdas. Det beror då inte på att oppositionen inte stö-
der regeringens strävan att sanera statsfinanserna.
Som framgått av de senaste dagarnas debatt är fi-
nansministerns verkliga problem hur han skall kunna
övertyga sina egna om riktigheten av de åtgärder som,
om de föreslagits av en borgerlig regering, skulle ha
beskrivits som en nedrustning av välfärden.
Fru talman! Det är ännu för tidigt att i detalj
kommentera och ta ställning till konkreta förslag i
regeringens budgetproposition - detta så mycket mera
som de i många fall inte är preciserade utan förutsät-
ter ytterligare beredning. De moderata motförslagen
kommer att presenteras i partimotioner under de när-
maste två veckorna med uppsummering i den eko-
nomiska motionen den 25 januari.
Jag kan bara mera allmänt konstatera att en del
tilltänkta åtgärder går i rätt riktning, även om det
samlade resultatet är otillräckligt. Framför allt är, som
sagt, avvägningen fel om man beaktar de förslag till
skattehöjningar och återregleringar som redan fram-
förts.
Jag skall nöja mig med att belysa och begära
upplysningar i tre ämnen som är av betydelse för att
rätt kunna bedöma vart regeringen syftar.
Min första fråga gäller regeringens förslag om en-
hetlig ersättningsnivå på 75 % samt slopad karensdag
i sjukförsäkringen. Hur kan man över huvud taget
inom ramen för ett sparprogram förorda förändringar
som sammantagna leder till en utgiftsökning med över
400 miljoner?
När den borgerliga regeringen drev igenom infö-
randet av en karensdag i sjukförsäkringen framträdde
vad som föreföll vara en remarkabel förbättring av
hälsotillståndet i landet. Frånvaron från arbetet mer än
halverades på många håll. Vinsten blev därmed dub-
bel: både en utgiftsbesparing och en produktivitets-
förbättring.
Om karensdagen slopas betyder det omvänt dels
ökade utgifter för sjukförsäkringen, dels en genom
ökad frånvaro försämrad produktivitet. Men liksom i
slutet av 1980-talet behöver fler vara anställda om
företagen skall kunna parera den ökade sjukfrånvaron.
Kan det vara detta som är uträkningen? Enda sättet att
förena låg tillväxt med minskad arbetslöshet är att
sänka produktiviteten i arbetslivet. Är det lösningen
på gåtan hur regeringen, trots en tillväxtdämpande och
jobbförstörande skattepolitik, tror sig kunna få ned
arbetslösheten och skapa 400 000 nya arbetstillfällen?
Regeringen har som vanligt stor tilltro till sin för-
måga att med selektiva åtgärder stimulera till ökad
sysselsättning. Det ingrepp man tydligen fäster störst
vikt vid är förslaget att tillfälligt avstå från löneskatter
för arbetslösa som får jobb under det närmaste halv-
året. Jag tackar för det indirekta erkännande som
därmed lämnas åt den gamla moderata tesen att lö-
neskatter verkar avhållande på viljan att anställa. Men
var ligger logiken i att först höja löneskatterna gene-
rellt och därmed slå ut flera tiotusentals jobb och
sedan göra en punktinsats - med alla dess snedvridan-
de inslag vad gäller både olika arbetsgivare och olika
arbetstagare - för att i någon mån reparera de skador
man åstadkommit?
Karensdagens slopande och den tillfälliga anställ-
ningsrabatten har i förväg tilldragit sig uppmärksam-
het. Däremot har det varit tyst om att man i finanspla-
nen återkommer till den gamla fondsocialistiska tan-
ken att pensionspengar skall användas för att köpa
aktier. Eftersom det numera finns ett betydande inslag
av utländskt ägande av de stora börsnoterade export-
företagen framförs hotet denna gång i den förledande
formuleringen att AP-fonden skall ges ökade möjlig-
heter att tillföra riskkapital till små och medelstora
företag. Det hjälper inte att regeringen på nästa rad
kommer med en av de få ljusglimtar jag hittat i fi-
nansplanen, nämligen löftet att överväga ett riskkapi-
talavdrag. Jag kan försäkra att vi moderater kommer
att motsätta oss alla försök att blåsa liv i förlegad
fondsocialism.
Fru talman! Jag vill till slut fråga finansministern:
Sluter Göran Persson upp vid Ingvar Carlssons förhas-
tade nyårslöfte att det efter denna finansplan inte skall
bli några ytterligare besparingar? I så fall är jag rädd
att misstron mot regeringens ekonomiska politik
kommer till uttryck i ytterligare höjd ränta och för-
svagad krona. Eller är han beredd att gå vidare med
besparingar, så att statsskulden inte bara stabiliseras
nära 100 % av bruttonationalprodukten utan också
sänks ned mot de 60 % som ingår i EU:s konvergens-
krav - även om detta skulle väcka stort misshag hos
LO och övriga aktivister i "rörelsen"?
(Applåder)