Fru talman! Per-Ola Eriksson verkar ha fallit offer
för sin egen mytbildning. Jag ber att få sakupplysa
litet mer.
I valrörelsen sade Miljöpartiet nej till en moderat-
ledd fyrpartiregering, en regering som vi såg bl.a.
raserade miljöpolitiken under tre år. Vi arbetade sedan
för att få en blocköverskridande regering. Och jag
beklagar Per-Ola Erikssons lögner på denna punkt.
Vi i Miljöpartiet de gröna är överens med rege-
ringen om balansen vad gäller besparingar och skat-
ter; dessa bör vara ungefär lika.
Vi har höga ambitioner vad gäller den totala ni-
vån. Och vi är inte nöjda med åtgärderna mot arbets-
lösheten. Vi är övertygade om att det, om vi kunde få
till stånd en skatteväxling med sänkta arbetsgivarav-
gifter och höjd koldioxidskatt, kommer att ge åtskilli-
ga nya jobb, dels därför att den del av näringslivet
som producerar för inhemsk konsumtion därigenom
får lättnader, dels därför att den exportindustri som nu
gör mycket stora vinster får något högre skatt, men
som också kan betala den. Då får vi bättre fart på
hjulen i svensk ekonomi totalt sett. Det ger jobb och
bättre budgetbalans.
Dessutom ger det mindre miljöskador, och det ger
bättre ekonomi för framtiden. Det finns ju ingen mot-
sättning mellan miljö och ekonomi, utan miljön är en
förutsättning för ekonomin. Därför måste dessa lång-
siktiga frågor lyftas fram mer.
Vi anser att en arbetsdelning, genom sänkt arbets-
tid, bör komma nu; det bör inte väntas med. Det som
nu händer är att detta förslag kommer att drivas fram
inom vissa branscher där exportindustrin är domine-
rande och där man i dag har god lönsamhet. På en del
håll råder redan betydligt kortare arbetstid än 40 tim-
mar i veckan. Det skapar ökande orättvisor på ar-
betsmarknaden; det är sociala orättvisor. Inom de
närmaste åren kommer detta därför självfallet upp på
ett eller annat sätt.
Det är bättre att vi här i riksdagen beslutar att sän-
ka normalarbetstiden, som riktlinje för arbetsmarkna-
dens parter, och på det sättet får fram flera jobb snab-
bare och uppnår en större social rättvisa.
Jag kan inte låta bli att kommentera EU-
medlemskapet. Det skulle ju ge lägre räntor och eko-
nomiskt uppsving. Vad blev det? Jo, det blev en bud-
getförsvagning och bibehållna räntor. Det var ett galet
beslut. Tyvärr är det fattat. Nu gäller det att göra bästa
möjliga av det hela. Vi tycker att det är fel att finansi-
era medlemsavgiften genom att beskatta arbete ytter-
ligare. Det försämrar miljön och ger färre arbetstillfäl-
len. Vi måste se över detta igen.
Jag måste ta upp en sak som jag tog upp i mitt ti-
digare anförande. Det gäller väganslagen. Även en
och annan betongpolitiker borde inse att det är något
tokigt med att satsa ungefär 60 miljarder på främst
motorvägar och andra större vägar under den närmas-
te tioårsperioden. Den ekonomiska nyttan av stora
vägbyggen i detta vägland har gång på gång visat sig
vara liten eller obefintlig. Dessutom överskrider Väg-
verket regelmässigt sina kalkyler, med i genomsnitt
80 %. Vi ser nu hur den brittiska regeringen tvingas
till helomvändning efter tio år av vägutbyggnader av
just denna typ. Ringleder, kringleder, motorvägar och
andra överdimensionerade vägar kostar fruktansvärt
mycket pengar. De ger sedan ökad biltrafik, minskad
framkomlighet, ökad miljöförstöring, sämre järnvägs-
och kollektivtrafik och i slutänden en kolossal resurs-
förstöring. Det måste anses vara direkt ekonomiskt
oansvarigt att med statens nuvarande gigantiska un-
derskott satsa åtskilliga tiotals miljarder kronor på
sådana destruktiva projekt.
Låt oss slippa alla dessa lånepengar, Göran Pers-
son. Skär ner på dessa onödiga, resursförstörande
väganslag.
Slutligen: Räntorna måste ned. Det kan vi bara
uppnå genom en långsiktigt hållbar ekonomisk politik.
I en sådan kan man aldrig bortse från miljön. Där ser
vi vår kanske största uppgift under våren.