Herr talman! Jag sade i mitt anförande att jag
trodde att vi i Sveriges riksdag hade enighet om en-
gagemanget för att jobba med frågorna i Östersjöpo-
litiken. Jag antydde också att jag började undra hur
det är med det efter att ha hört Sten Tolgfors i den här
debatten. Kanske Sten Tolgfors engagemang bara var
den gamla vanliga antikommunismen, och att det var
någonting som fanns när det kalla kriget pågick. När
det är slut verkar det inte finnas något kvar.
Det finns inga idéer, inga initiativ, inget engage-
mang. Jag har inte under dagens debatt hört Sten
Tolgfors komma med ett enda positivt initiativ, inte
en enda tanke om vad man skulle kunna göra för att
förbättra livet i Östersjöområdet för att minska ris-
kerna för återfall i spänning, isolationism och icke-
samarbete.
Det enda som har låtit höra sig här gäller nedskur-
na pengar. Det är ju fel när Sten Tolgfors säger att
han vill ge mer pengar. Han tar bort Östersjömiljar-
den och adderar ungefär hälften av pengarna någon
annanstans.
Det är byråkratiskt gnöl över huruvida jag samar-
betar med mig själv när jag hanterar Östersjömiljar-
den och när jag hanterar övriga samarbetspengar. Det
är inget lyft, inget flyt, inget engagemang, ingen
höjning av gnällnivån på det sätt som jag menar att
den historiska uppgift som vi just nu jobbar med
meriterar. Vi ska debattera kontrollfrågor och hur
pengarna används. Vi ska debattera revisionsteknik,
och vi ska gå igenom hur kvitton förvaras, om det är
på det ena eller det andra kontoret inom den statliga
förvaltningen. Men om vi en gång om året eller en
gång vartannat år diskuterar riktlinjerna för Östersjö-
politiken då tycker jag att man kan begära mer av
engagemang än vad Sten Tolgfors har visat upp. Jag
kan inte tolka det på något annat sätt än att detta indi-
kerar vari engagemanget består. Tidigare bestod det i
antikommunism. Nu verkar det bestå i allmän oppo-
sitionslusta mot regeringen. Något engagemang för
Östeuropa gick inte att spåra i Sten Tolgfors olika
inlägg.