Herr talman! Så ska vi till norr, nordöst kanske.
Barentsregionen omfattar Nordkalotten och nordväst-
ra Ryssland. Det är Europas nordligaste region. Där
bor 4 ½ miljoner människor. I den här regionen finns
enorma naturrikedomar i form av skog, mineraler, gas
och mycket annat.
Det finns också en lång samarbetstradition i Ba-
rentsområdet, och den har lagt grunden för en fredlig
utveckling i området. Här finns fyra länder, flera
religioner, många etniska grupper och minst 15 olika
språk.
Det skulle kunna vara en krutdurk som Balkan,
men befolkningen inom Barentsregionen har aldrig
någonsin haft konflikter sinsemellan. I stället har här
alltid funnits en längtan efter öppna gränser, samar-
bete och fred.
Folket binds ihop av gemensamma erfarenheter,
samma karga klimat, samma långa avstånd och obe-
byggda ödemarker, samma tradition av gemensamma
marknader, samma sätt att leva.
Men tyvärr kan miljösituationen i Barentsområdet
inte beskrivas lika positivt.
Herr talman! Det som motionärerna tar upp om
Barentsområdet när det gäller utrikesutskottets betän-
kande om ekonomisk utveckling och samarbete i
Östersjöregionen handlar också om miljön, om risker,
om öppenhet och insyn, om övervakning och åtgärder
samt om internationellt samarbete. Allt detta är vik-
tigt. Sverige deltar också sedan många år i ett inter-
nationellt samarbete för att lösa de hotande mil-
jöproblemen.
Det finns mycket öppenhet kring detta, och det
finns mycket att läsa. Jag kan varmt rekommendera
UD:s skrifter.
Jag ska här nämna några områden.
Kolahalvön har världens största koncentration av
kärnreaktorer - man räknar med ca 250 stycken - och
enorma mängder radioaktivt avfall. Kärnkraftverket
som finns i Poljarnie Zori på Kolahalvön är fortfaran-
de i drift, och det byggdes på 60-talet. Reaktorerna är
gamla med en rad tekniska brister. Bristen på pengar
har gjort att man har lappat och lagat befintliga reak-
torer.
Jag fick i dag ett nyhetsbrev från Murmansk där
man berättar att kärnkraftverket i Poljarnie Zori för
närvarande gästas av datorspecialister från internatio-
nella atomenergiorganet. Tillsammans med ryska
kolleger kollar de upp hur övergången till år 2000 ska
gå, och det känns ju betryggande att det finns ett
internationellt engagemang.
Ryssland saknar i dag ekonomiska möjligheter att
omhänderta och transportera bort det radioaktiva
avfallet för slutförvaring. Det är bl.a. här som det
internationella samarbetet kommer in.
Det internationella kärnavfallssamarbetet mellan
Ryssland och olika västländer och industrigrupper
koordineras av CEG, Contact Expert Group, som är
en oberoende grupp för informationsutbyte och sam-
ordning för att man ska undvika dubbelarbete. CEG
tillkom på svensk-norskt initiativ av respektive lands
strålskyddsmyndighet 1995. För närvarande finns det
mellan 150 och 200 pågående och föreslagna projekt
anmälda hos CEG. Elva medlemsstater möts två
gånger per år för att följa upp detta arbete. Både USA
och EU finns med som medlemmar.
Sverige har också genom Strålskyddsinstitutet och
SKB engagerat sig i en rad projekt, därav ett som
avser byggandet av ett mellantidslager i Mayak.
Jag kan också berätta att i slutet av förra månaden
bildades det första vattenvårdsförbundet i Murmansk,
och detta på initiativ av Sverige. Det innebär att de
människor som lever där uppe - nästan en miljon -
kommer att få rent dricksvatten. I det projekt som
man ska genomföra ska man bl.a. se till att två vatten-
reningsverk moderniseras med hjälp av teknik och
utbildning. Det kommer att betyda otroligt mycket för
människorna där uppe som i dag inte kan dricka sitt
vatten.
Det mest uppmärksammade projektet är kanske
det som Miljöpartiets representant nämnde, nämligen
servicefartyget Lepse i Murmansk. Det användes
1961-1980 som förvaringsplats för använt kärn-
bränsle från de ryska isbrytarna. Lepse utgör i dag ett
allvarligt miljöhot i händelse av läckage.
Under Barentsrådets möte i Luleå 1998 gav
USA:s utrikesminister Talbott ett löfte om extra me-
del med en halv miljon dollar för Lepse, och han
uppmanade också andra att satsa lika mycket. Det är
många länder som har gjort det, däribland har Sverige
anslutit sig till detta projekt. I dag ligger Lepse vid
kaj i Murmansk i avvaktan på en torrdocka och av-
veckling.
De kanske besvärligaste problemen i dag är dock
administrativa eller byråkratiska. De rör skatter, risk-
kapital, tullavgifter, ansvarsfrågor om något går fel
osv. Kulturella skillnader blir tyvärr märkbara i denna
typ av samarbetsprojekt.
Herr talman! Som ni säkert alla förstår finns det
otroligt mycket att informera om vad som görs uppe i
Barentsområdet. Det finns också många skrifter och
många informationsbroschyrer där man kan läsa om
detta.
Problemen är väl kända, både av nationella ryska
myndigheter och av internationella aktörer. Eftersom
jag vet att ansvarigt statsråd, som finns här i dag, Leif
Pagrotsky är mycket positivt inställd till och mycket
intresserad av Barentsområdet vill jag vända mig till
honom. För att ytterligare lyfta fram Barentsregio-
nens betydelse skulle det vara av stor betydelse om
regeringen hade möjlighet att satsa resurser på sam-
ordning och rådgivning just för det stora samarbete
som sker i området. Jag är glad att regeringen i dag
spelar en så aktiv roll i området som man gör.
Jag vill också passa på att berätta att vi i riksdagen
har bildat ett tvärpolitiskt nätverk för Barentsfrågor.
Alla som känner intresse och vill vara med och på-
verka utvecklingen i Barentsområdet och arbeta för
miljön där uppe är välkomna att delta i detta nätverk.
Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till ut-
skottets förslag till beslut när det gäller betänkande
1999/2000:UU6.