Herr talman! Jag ska vid denna sena tidpunkt inte
kommentera skrivelsen i någon större utsträckning.
Men jag vill säga att jag är både fascinerad och in-
tresserad av mycket som försiggår i det här området,
som ju är ett av våra nära grannområden.
Jag hade tänkt att tala speciellt om barnens situa-
tion och den sociala situationen i Central- och Östeu-
ropa. Jag tog upp frågan i behandlingen av förra be-
tänkandet, biståndsbetänkandet, men frågan hör ju
också hit. Det är så att pengar inte anslås om man inte
står på regeringssidan. Vi hade önskat att få 100 mil-
joner mer till Öst- och Centraleuropasamarbetet och
att det särskilt skulle inriktas på barn i området.
Dessutom har vi föreslagit 50 miljoner mer till Si-
das informationsverksamhet, där vi också tyckte att
en hel del skulle användas till att informera om den
sociala situationen och för att i ännu större utsträck-
ning få vänorts-, kommun-, läns- och regionsamar-
betet att fungera. Jag vet att mycket sker, som Leif
Pagrotsky informerade om, men mycket mer skulle
kunna göras.
Från Kommunförbundet fick jag upplysningen att
de kommuner som redan är i färd med att genomföra
projekt kommer tillbaka och söker mer pengar, men
andra gör fortfarande ingenting. Det är alltså lite
ojämnt fördelat, och det finns ett utrymme för att göra
mycket mer.
Även om vikten av insatser för barn har lyfts fram
av regeringen i utvecklingssamarbetet med Central-
och Östeuropa, anser Kristdemokraterna att ambi-
tionsnivån har varit alltför låg beträffande konkreta
insatser för att förbättra barnens situation, i synnerhet
i relation till de grova missförhållanden som råder
bland många barn i närområdet.
En stor del av befolkningen i många av forna
Sovjetunionens länder har hamnat i extrem fattigdom,
vilket i hög grad drabbar barnen. När det gäller de
förändringar i den sociala situationen som har skett
under en tioårsperiod har det inte alltid gått så bra
med chockterapi, utan det finns fortfarande stora
problem. Därmed vill jag inte ha sagt att det inte har
varit rätt att använda chockterapi, men det kanske
skulle ha behövts mer stöd och hjälp när det gäller
den sociala situationen. Då hade inte så många behövt
lida skada.
Hälsotillståndet är försämrat på grund av miljö-
förstöring, kärnavfall, luft- och vattenföroreningar.
Det har också skett en stor ökning av missbruk av
alkohol, tobak och droger. Näringstillförseln är dålig,
spridningen av smittsamma sjukdomar har ökat och
hälso- och sjukvården är sviktande.
Jag är mycket glad att statsrådet tog upp tuberku-
lossituationen. Det är en av de frågor som jag har
talat mycket om i de här sammanhangen.
Jag deltog i en konferens, som Europarådets soci-
ala utskott anordnade i slutet av oktober i Moskva,
där bl.a. denna fråga togs upp. Det har hörts rykten
om att den här formen av tuberkulos har fått sprid-
ning t.o.m. i USA och att man inte vet vad man ska
göra.
Vi tog också upp i biståndsdebatten att Sverige
skulle försöka få fram strategier för hälsoforskning,
där de rika länderna går in och garanterar vacciner.
Man låter läkemedelsföretagen forska, men man
garanterar att vaccinerna får avsättning. Något lik-
nande tror jag behöver göras när det gäller Ryssland
och övriga östländer.
Detta är någonting som ni skulle kunna ta upp och
som jag hoppas att ni kan driva för att sedan utveck-
las till att användas i utvecklingsländerna. Där gäller
det bekämpning av tuberkulos, malaria och aids.
Aids är också ett oerhört stort problem i Kali-
ningrad och i många av östländerna. Det hänger
samman med drogmissbruket. Barnen och de unga
drabbas i väldigt stor utsträckning. Det är skrämman-
de uppgifter om hur sjukdomen sprids i Kaliningrad.
Antalet fall kan på nio månader öka från 53 till
1 000-1 800. Det är alltså en oerhört skrämmande
utveckling.
Det är en dramatisk ökning av antalet barn på in-
stitutioner. Det faktum att gatubarnens antal har anta-
git förfärande proportioner ger anledning till stor oro.
I Estland var det en ökning med 75 % barn på institu-
tioner i åldrarna 0-3 år under de fem första åren av
90-talet, och man säger att det inte har skett särskilt
stora förbättringar sedan dess. Detta är då ett land
som anses moget för EU.
I både Moskva och S:t Petersburg finns det enligt
uppgift 60 000 gatubarn. När jag lade mig för att sova
i Moskva tänkte jag: Här i denna stad finns det
60 000 gatubarn som far illa.
Den rapporterade brottsligheten har i Vitryssland,
Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Uk-
raina ökat med 60-95 % under övergångsfasen. Detta
är ju en säkerhetsfara för oss och någonting som vi
måste arbeta med i grannlandssamarbetet. Här skulle
jag också vilja se ökade insatser och strategier.
Antalet brott som ungdomar är inblandade i växer
snabbast. Det gäller våldsbrott som kidnappning,
våldtäkt, misshandel och mord.
Sedan vill jag ta upp en väldigt allvarlig fråga. I
Ryssland finns 5 % av barnen inte i grundskolan. Det
är 100 000 barn per årskurs. Man säger att i de baltis-
ka staterna kan siffran röra sig från 5 % till 15 %.
15 % vågar jag inte stå för, men att det är 5-10 %
som inte går i regelbunden grundskoleutbildning har
jag hört i många olika sammanhang.
Detta är ju en fråga om demokrati i framtiden. Vi
säger att vi vill stödja demokrati, och det vet jag att vi
vill. Men hur ska den demokratiska utvecklingen bli
om så många barn inte får grundskoleutbildning? Hur
ska den demokratiska utvecklingen bli om så många
blir inblandade i kriminalitet? Om så många är gatu-
barn under sin uppväxttid och om så många barn
sviks under denna viktiga period, hur blir då demo-
kratins utveckling om några år? Det är nu insatserna
måste göras, annars går en generation förlorad.
Trots den svåra sociala situationen har inte de
svenska insatserna ökat. Det sägs att de har utökats
och att man vill utveckla dem, men samtidigt kan jag
se att satsningen som görs på Öst- och Centraleuropa
ligger på 750 miljoner för både detta och nästa år.
Förut har insatserna legat runt 800 miljoner i flera år.
Det är alltså snarare en sänkning av insatserna. Vis-
serligen har vi Östersjömiljarden. Därifrån kanske
man kan hämta lite pengar till detta eftersom det inte
finns på det andra området.
Jag har därför väldigt svårt att tro att insatserna
har ökats på det sociala området. Man säger nu att
man har ambitionen att göra mera, men jag har väl-
digt svårt att se var dessa pengar ska komma ifrån.
Under året som gick fick Sida inte ta ut mer än hälf-
ten av sitt anslag till östbiståndet. Biståndstaket för
östbiståndet sattes vid 475 miljoner. Hur har man då
kunnat göra mer på detta område? På vilka andra
områden har man då gjort inskränkningar i insatser-
na?
Nu ska jag inte ta mycket mer tid i anspråk. Jag
vill bara avsluta med att säga att vi har föreslagit
långsiktiga strategier. Vi vill att Sverige ska ha en
mer genomtänkt egen strategi just när det gäller bar-
nen i detta område. Man har svarat med barnperspek-
tivet som vi nu arbetar med. Men vi vill ha en strategi
för arbetet bland barnen i dessa länder.
Vi kan inte göra det här ensamma, precis lika lite
som vi kan hjälpa Ryssland ur problemen ensamma.
Men vi vill därför att Sverige i EU driver en strategi
för hur barnen ska få hjälp i det här området. Det
gäller faktiskt hela det forna Sovjetunionen. Sedan
menar jag att mest näraliggande land kanske får ta ett
särskilt ansvar för ett grannland och driva barnfrågor-
na hårt. Här skulle jag vilja se statsrådets stöd, när det
gäller att se mer på de här frågorna om barnen.
Jag skulle inte vilja sitta som gammal mormor -
det är jag redan, men jag har inte hamnat på hemmet
än i alla fall - och svara mina barnbarn på varför vi
inte gjorde något för barnen i det här området, eller
varför vi inte gjorde tillräckligt utan lät så många
barn bli förlorade barn.