Herr talman! Jag kan inte annat än konstatera att
jag inte har fått svar på mina tre frågor, varken nu i
replikskiftet eller efter att jag ställt dem tidigare och
ministern hade möjlighet att svara i sitt anförande.
Det blir något krystat, herr talman, när man hänvi-
sar till att det behövs nya grepp efter frigörelsen och
kommunismens fall. Den här miljarden beslutades
1996, sju år efter kommunismens fall, och det måste
bero på att man såg betydande brister i det ordinarie
öststödet så att man var tvungen att införa någonting
vid sidan av detta. Jag har inte sett de skälen redovi-
sade. Det försvarar inte heller varför det har funnits
svaga för att inte säga obefintliga rutiner, svaga för att
inte säga obefintliga anvisningar för hur man ska
bedöma de olika projekten och svaga för att inte säga
obefintliga utvärderingar av de projekt som har fått
pengar.
De tre frågorna kommer inte att besvaras i dag,
och de har inte besvarats under de år som har gått
sedan miljarden infördes.
Vi kommer självfallet att få en långsiktig syssel-
sättningseffekt på grund av tillväxt och handel med
våra grannar kring Östersjön, men problemet med
Östersjömiljarden är att projekten i sig där ska ge
upphov till sysselsättning i Sverige. Det är ju det som
leder fel. Om vi hjälper till att få i gång tillväxt och
institutionsuppbyggnad i våra grannländer så att de
när de blir rikare handlar med våra företag, ger det
jobb i Sverige. Det är utmärkt. Men att skapa projekt
och att avdela skattemedel, som har ett omedelbart
krav på sig att ge sysselsättning i Sverige, är inte att
anse som ett stöd till våra grannländer. Det är sub-
ventionspolitik, enligt min uppfattning.
Handelsministern sade också att marknadsekono-
mi och chockterapi i Ryssland inte löser problemen.
Det stora problemet med Ryssland är att man inte
genomförde någon chockterapi, som i grannländerna,
de baltiska staterna eller Polen. Man har gjort det
styckevis och delt, ett steg fram och något tillbaka.
Därför är man kvar i de problem som andra länder har
kunnat lämna.