Fru talman! Det är i dagarna tio år sedan Berlin-
murens fall och frigörelsen i Central- och Östeuropa.
Utvecklingen sedan frigörelsen har i många länder
gått utomordentligt bra. Man har tagit sig an transi-
tionen från diktatur, socialism och planekonomi till
demokrati, privat ägande och marknadsekonomi med
största allvar och mycket goda resultat. De som
misströstade över de nya demokratiernas förmåga att
snabbt integreras i det europeiska samarbetet hade fel.
Det var realistiskt, och det var möjligt.
De länder som tvekade, som försökte skapa
blandsystem eller som t.o.m. har vänt tillbaka igen
har alla fått betydande problem. Men de länder som
bestämde sig för att snabbt och genomgripande ta
steget genom s.k. chockterapi har lyckats bäst och ser
nu positiva effekter på en rad områden. Det gäller inte
bara det ekonomiska området utan också demokratisk
mognad, sociala förhållanden, miljö och relationerna
till EU.
Friheten och demokratin har förbättrat människo-
värdet. Mänskliga rättigheter var på kommunismens
tid någonting ovidkommande. Avvikande människor,
vare sig de var oliktänkande, handikappade, sjuka
eller missbrukare, behandlades ofta, för att inte säga
alltid, med stor hänsynslöshet.
Den sociala tryggheten var knuten till arbetet och
till kommunistpartiet. Kvaliteten i vården styrdes av
människors situation och position, framför allt, i det
kommunistiska partiet. Kommunismens pampar kun-
de få bra vård, men vanliga människor var utlämnade.
Det var makt som var rätt.
Estland, Lettland, Litauen och Polen är i dag väl
fungerande demokratier. Utvecklingen har gått i rätt
riktning vad gäller medborgarskapslagarna i Estland
och Lettland. Det är mycket väl värt att poängtera. Vi
ser en stegvis integration av de statslösa ryssarna, och
ländernas möjlighet till EU-medlemskap har gjort det
attraktivt för statslösa att söka medborgarskap, vilket
bidrar till att hela länderna.
Tjeckien, Ungern och Slovenien är också väl fun-
gerande demokratier som garanterar rättsstatliga
principer, mänskliga rättigheter och skydd för mino-
riteter. Bulgarien styrs av en demokratiskt vald rege-
ring, och den politiska situationen anses stabil. All-
männa och fria val har hållits i Rumänien, men de-
mokratin hotas av den svåra ekonomiska situationen.
Ryssland håller fria val till bl.a. parlament och vad
gäller presidentposten, men i praktiken har demokra-
tin ännu inte satt sig fullt ut. Det finns brister i de
demokratiska institutionerna. Det finns allvarliga
problem med korruption och att kontroversiella poli-
tiker ibland t.o.m. mördas.
I Vitryssland är situationen, precis som Agneta
Brendt tog upp tidigare, utomordentligt allvarlig.
Landet är icke-demokratiskt. Presidenten har diktato-
risk makt, och den lagstiftande församlingen har inte
utsetts genom val. Domarkåren är heller inte obero-
ende. Mänskliga rättigheter respekteras inte, och
yttrandefriheten är beskuren. Oppositionella försvin-
ner eller tystas. Här behövs det, förutom en enighet i
Sveriges riksdag och på andra håll, långtgående stö-
dinsatser för att stärka den demokratiska processen.
Byggandet av demokrati och rättsstat är en förutsätt-
ning för utveckling, liksom att komma till rätta med
korruption som bromsar ekonomins tillväxt.
Vårt stöd till de baltiska staterna bör fortsätta att
inriktas på uppbyggnad av rättsstatens funktioner,
förvaltning och marknadsekonomins institutioner,
liksom på miljöområdet. Allt måste ske inom ramen
för samverkan med EU:s förmedlemskapsstrategi.
Det svenska stödet bör dock särskilt inriktas på att
stödja områden där EU inte alls är aktivt eller bara
lite aktivt, som t.ex. suveränitetsuppbyggnad och
miljöåtgärder.
På lite sikt, om vi blickar framåt, kommer dock
relationerna till de baltiska staterna liksom de andra
nyligen fria länderna kring Östersjön att vara samma
som de relationer vi har till våra andra grannländer.
Inom några få år kommer de att vara EU-medlemmar
precis som Sverige, och kanske också medlemmar i
Nato. Länderna kommer förmodligen och förhopp-
ningsvis att på någon generation nå västeuropeisk
levnadsstandard.
Bistånd är därför inte det långsiktigt naturliga till-
ståndet. Det är handel, investeringar, politisk samver-
kan och utbyten på alla samhällets områden som är
det långsiktigt naturliga, precis som när det gäller
våra västliga grannländer. Det gör att profilen på det
svenska öststödet måste förändras i takt med utveck-
lingen. Efterhand bör fokus i det svenska stödet flyt-
tas österut från Östersjöns östra strandstater till det
nära Ryssland, som alltmer behöver sättas i fokus.
Fru talman! Östersjömiljarden ingår i ett mönster
där statsministern vill styra centrala utrikespolitiska
frågor vid sidan av UD och den ordinarie hantering-
en. Ett annat exempel vi nyligen sett är Sydafrika-
satsningen, med känt resultat. Syftet med Östersjö-
miljarden är inte bara, som man skulle kunna tro i
förstone, att stödja våra grannländer, utan framför allt
att stödja projekt i andra länder för att öka sysselsätt-
ningen i Sverige. Den kom ju också i den s.k. syssel-
sättningspropositionen. När bidrag endast utgår till
svenska företag kan man knappast anse att detta i
första hand är ett stöd till andra länder. I stället skapar
bidragen konkurrenssnedvridningar och motverkar
strävan att åstadkomma en rationell resursanvänd-
ning.
Östersjömiljarden har hanterats helt vid sidan av
det övriga östbiståndet. Regeringen fattar beslut om
varje projekt. Utrikesutskottets majoritet medgav
förra riksdagsåret att riktlinjerna för Östersjömiljar-
dens användande inte överensstämmer med riktlinjer-
na för det reguljära östsamarbetet. Östersjömiljarden
var och är inte minst ett sätt att ställa medel till stats-
ministerns förfogande för internationella utspel.
Det förekommer bland Östersjömiljardens projekt
ett antal större infrastrukturprojekt som tar en stor del
av miljarden i anspråk. Man kan ifrågasätta om en del
av dessa projekt verkligen borde kommit ifråga. Stör-
re infrastrukturprojekt bör i stället finansieras via den
internationella kapitalmarknaden, eftersom de vanli-
gen ganska lätt kan räknas hem.
Ytterligare ett antal av Östersjömiljardens projekt
hade likaväl kunnat rymmas inom det ordinarie östbi-
ståndet, vilket också påpekats i skriften Att utveckla
ett grannlandssamarbete. Det är en utvärdering av det
allmänna samarbetet med Öst- och Centraleuropa.
Det saknas helt motiv för särlösningar som Östersjö-
miljarden. Det är fråga om ett parallellt östbistånd
utan samordning med det ordinarie stödet. Det är
t.o.m. så att tjänstemän som ansvarar för det ordinarie
östbiståndet på UD visat en påtaglig irritation över att
de inte ens hålls informerade om Östersjömiljarden
när man frågat dem om saken.
Den enda samordning som skett med det ordinarie
öststödet är när myndigheter som fått i uppdrag att
hantera både det ordinarie öststödet och medel ur
Östersjömiljarden själva valt att samordna hantering-
en. Regeringen har inte bidragit till detta. Det är an-
märkningsvärt inte minst därför att utrikesutskottet
när förslaget om Östersjömiljarden antogs skrev att
man ansåg att det var angeläget att fondens verksam-
het och det normala östsamarbetet genomförs på ett
sätt så att insatserna kompletterar och förstärker var-
andra. Så har det alltså inte blivit.
Ibland har öststödet och Östersjömiljarden varit
direkt motstridiga, vilket också visas i Att utveckla ett
grannlandssamarbete. När man i landstrategierna i
samråd med mottagarländerna beslutat att inte satsa
på fler vägprojekt i Baltikum beslutas i stället om
vägprojekt inom ramen för Östersjömiljarden, och
UD lämnas utanför hanteringen.
Det är också tydligt att samordningen med det re-
guljära öststödet skulle gått mycket bättre om Öster-
sjömiljarden inte fått helt separata beslutsstrukturer.
Det har flera påpekat.
Tydligt är att man i Att utveckla ett grannlands-
samarbete säger att Östersjömiljardens organisation
och arbetssätt påverkas av en vilja att få uppmärk-
samhet och utrikespolitisk goodwill samt att stödja
svenska företag. Det är samma misstag här som i
Sydafrikafallet och i en rad andra fall.
Återigen kan man inte undgå bilden av att Öster-
sjömiljarden är ett sätt att ställa medel till statsminis-
terns förfogande för internationella utspel.
Ansvaret för miljarden låg först på statsrådsbe-
redningen, bollades sedan till Näringsdepartementet
och flyttade sedan till UD. Statsrådsberedningen, tio
departement och ett antal myndigheter har deltagit i
hanteringen av projekten. Och departementen har
varit mycket ovana vid att hantera den här typen av
projekt. Varje departement har ansvar för sina projekt
och ska utvärdera dem efter hand. Men återrapporte-
ringen har varit bristfällig. Anvisningar för handlägg-
ningen har varit så allmänt hållna att ändamål för
medlen, instrument och finansieringsformer har kun-
nat väljas fritt när det gäller att utveckla ett grann-
landssamarbete. Det är också mycket få utvärderingar
som har gjorts.
Den 1 september i år hade man fattat beslut om att
tilldela 688 miljoner. 350 av dem hade betalats ut.
Tre jätteprojekt om totalt 120 miljoner var under
beredning. 128 miljoner var intecknade för projekt i
beredningens inledningsskede.
Det saknas alltså anvisningar för handläggning av
Östersjömiljarden, vilket också påpekas i olika do-
kument. Riksdagens revisorer tog t.ex. med anledning
av svenska miljöinsatser i Baltikum upp Östersjömil-
jarden. Man kunde då konstatera att det inte fanns
någon strategi för hur olika projektidéer skulle bedö-
mas eller vilka villkor som skulle ställas vid avtalen.
Vi har från moderat sida upprepade gånger begärt att
Östersjömiljarden ska redovisas och utvärderas. Men
intresset för detta har milt sagt varit måttligt. Det är
mycket svårbedömt vilka effekter enskilda projekt
eller ens miljarden som helhet har gett. I 1998 års
ekonomiska vårproposition skrev regeringen: Verk-
samheten har varit framgångsrik.
Det gällde den första Östersjömiljarden. Då vill
jag fråga Leif Pagrotsky: Vad grundar man det på?
Vilka belägg har man för att Östersjömiljarden har
varit framgångsrik? Det vore väldigt bra om riksda-
gen kunde få den redovisningen. I budgetpropositio-
nen för år 2000 beskrev man att flera projekt inleddes
först 1998 och 1999, ett par tre år efter beslutet om
Östersjömiljarden, och att de inte går att utvärdera
ännu. Projekten har också drabbats av långa förse-
ningar. Likväl hävdar regeringen att erfarenheterna av
projekten är goda.
I vår och i somras hade radions ekoredaktion en
rad rapporter om oklarheter i samband med Öster-
sjömiljardens hantering. Företaget Swedagri fick ett
bidrag på 28 miljoner, vilket motsvarade tre gånger
företagets årsomsättning, efter en handläggningstid på
tre dagar. Pengarna skulle gå till ett mejeri i Ryss-
land. Inte ens regeringen själv vet hur pengarna an-
vänts, rapporterade ekot. Regeringen har lagt ut ad-
ministrationen på ett av statens aktiebolag, Swedfund,
som inte behöver redovisa hur pengarna har använts.
Regeringen avslog vid två tillfällen ekots begäran att
lämna ut handlingar om projektet. Men till slut gjorde
Jordbruksdepartementet detta efter eget beslut. Det
framgick att en utvärdering av det rimliga i att bevilja
detta projekt 28 miljoner hade gjorts av Swedfund
som i själva inledningen konstaterar att man inte är
kompetent att bedöma frågan, eftersom man saknar
branschvana. Dessutom har man varken haft tid eller
resurser för att göra en fullständig utredning - allt
enligt ekot.
Uppgifterna vittnar om att Östersjömiljardens
hantering har varit fel från början och att det faktum
att miljarden hanteras vid sidan av det övriga Öster-
sjöstödet inte är acceptabelt. De oklara effekterna av
Östersjömiljarden nr 1 gjorde det än mer fel att gå
vidare med en Östersjömiljard nr 2. Beslut fattades
utan att redovisningen av den första miljarden hade
ägt rum. Nu sägs det att man offensivt ska främja
svenska näringslivsintressen med miljard nr 2. Det är
ett vällovligt syfte, men det har inte med öststöd att
göra. Att stärka den svenska sysselsättningen, som ju
var ett av regeringens mål med miljarden, leder fel
när det gäller öststöd. Vi är kritiska till att det målet
har satts upp för stödverksamhet över huvud taget,
men om man accepterar att det nu har satts upp kan
man konstatera att det inte har nåtts.
Riksdagens utredningstjänst frågade UD om man
hade mätt sysselsättningseffekterna av Östersjömil-
jarden. UD svarade att det inte finns uppgifter om
sysselsättningseffekter i den genomgång som gjorts.
Krav på sysselsättningseffekter har inte ens ställts i
projektbeskrivningarna. Bara 5 av 55 projekt hade
uppgifter om sysselsättningseffekter, och bara i en-
staka fall fanns det angivet i konkreta termer.
Regeringen hävdade dock i mars 1998 att Öster-
sjömiljardens sysselsättningseffekter kunde antas vara
betydande på längre sikt. På vad stöds detta? Det vore
bra om regeringen ville redovisa effekterna. Jag vill
hävda att Östersjömiljarden också från regeringens
egna utgångspunkter är ett misslyckande. Man kan
inte belägga att jobb i någon större omfattning har
skapats. En orsak till det är att den övervägande delen
av resurserna har gått till statliga verk och myndig-
heter. Vi moderater har i stället i den ordinarie bud-
geten löpande föreslagit en högre anslagsnivå än
regeringen för stödet i närområdet. Det är en betydligt
bättre åtgärd för att stödja utvecklingen kring Öster-
sjön.
Östersjömiljarden bör upplösas och medlen tillfö-
ras det ordinarie programmet, stöd till Öst- och Cent-
raleuropa. Regeringen bör i allmänhet sluta med utri-
kespolitiska särlösningar vare sig det gäller Sydafri-
kasekretariat eller Östersjömiljarder, eftersom, som vi
alla har sett, konsekvenserna blir svårbedömbara och
långt ifrån alltid lyckosamma.