Fru talman! För att anknyta till det tidigare replik-
skiftet vill jag säga att det är och har varit en stor
fattigdom, miljöförstöring och brist på mänskliga
rättigheter i världen. Allra mest fasansfullt tror jag
faktiskt att det har varit i de kommunistiska diktatu-
rerna. Därför tillhör jag dem som är mycket glada åt
de två företeelser som mer än något annat har präglat
de senaste tio åren.
Den ena är förstås kommunismens fall. Kollekti-
vismen är grundligt slagen, och den mänskliga frihe-
ten sprider sig över vårt jordklot. Det här är naturligt-
vis avgörande för demokrati och politisk mångfald
men också för ekonomisk utveckling.
Den andra viktiga företeelsen är internationalise-
ringen. Den är förstås inte ny, men det känns som om
den har fått ett extra språng nu under 90-talet. Man
brukar säga att världen krymper, men egentligen är
det tvärtom eftersom världen, ur den enskilde indivi-
dens perspektiv, växer. Murar rivs, gränser försvin-
ner. Politiska, ekonomiska och praktiska hinder för
människor blir mindre och mindre.
Bara under min livstid har priset för att flyga hal-
verats. Priset för att telefonera över Atlanten har
sjunkit till en femtondel av vad det var när jag föddes,
och priset på datorer har sjunkit till en etthundratjugo-
femtedel av vad det var då. Det sägs att telefontrafi-
ken ökar med 7 % per år medan Internetanvändning-
en numera ökar med 7 % per vecka. Det är uppenbart
att världen växer för de allra flesta människor.
Sverige är naturligtvis inte oberört av allt det här.
Sverige, som är en liten och öppen ekonomi, är oer-
hört beroende av handeln. Hela vårt välstånd bygger
faktiskt på den internationella handeln och på det
internationella utbytet. Trots att expansionen under
min livstid i stort har skett inom den offentliga sek-
torn har exportindustrin fördubblat sitt värde från
dryga 20 % till dryga 40 % av BNP. Det här är ett sätt
att illustrera hur mycket välståndet hänger ihop med
handeln och internationell konkurrenskraft.
Vi har under en studieresa som jag just har gjort
med finansutskottet i Kina fått andra exempel på hur
frihet och välstånd och ekonomisk utveckling hänger
ihop. Det finns mycket att lära sig där, både hur man
kan göra och hur man inte kan göra. En del av det
som de har tagit fasta på där är sådant som man gärna
skulle se att en och annan svensk politiker kunde ta
till sig av, exempelvis att statligt företagande inte är
någon alldeles lyckad idé. Men det som framför allt
var slående - för att travestera statsministern - var
just att den individuella friheten var så nära förknip-
pad med den ekonomiska friheten och att man, när
man släpper friheten loss på det ekonomiska området,
också sätter en boll i rullning som egentligen inte går
att stoppa.
Vidare måste jag passa på att påpeka, för dem
som har tvivlat, att det var slående att socialismen
knappast är den ideologi som befriar kvinnan. Sällan
har jag under en period träffat så få kvinnor som
företrädare för någon verksamhet.
Det här är sådant som för mig som liberal mycket
enkelt kokar ned till att framtiden inte ligger i att vara
rädd för utvecklingen. Framtiden ligger i att bejaka
individualism, och internationalism måste vara grun-
den för politiken. Det gäller alldeles särskilt i en liten,
öppen ekonomi som den svenska.
Det ekonomiska och politiska systemet måste där-
för göras mycket mer oberoende av nationsgränserna.
Det är här vårt stora engagemang för gränsöverskri-
dande samarbete kommer in. Det går inte att försöka
skapa onaturliga gränser när gränser och murar nu
försvinner av sig själva.
En av de faktorer som skiljer Sverige från om-
världen är det höga skattetrycket. Vi har nu enligt
internationellt jämförbara siffror ett skattetryck på
ungefär 53 % av BNP. Närmast oss ligger Danmark
på 49 %. Ett danskt skattetryck skulle betyda 70 mil-
jarder lägre skatter. Ett finskt skulle betyda 115 mil-
jarder lägre. Ett norskt skulle betyda 175 miljarder
lägre. Detta kan låta som sifferrabblande, men jag
tycker att det är intressant i sammanhanget. Ofta när
vi talar om att man måste ha mer internationellt
gångbara villkor heter det att det skulle innebära att
man raserar välfärden. Men som alla vet är välfärden
i våra nordiska grannländer absolut inte sämre än i
Sverige.
Vad det handlar om är att se till att vi får mer va-
luta för våra skattepengar och att vi får en långsiktigt
bättre tillväxtbana. Hade Sverige haft samma utveck-
ling som övriga OECD under de senaste årtiondena
skulle den här diskussionen om flera hundra miljarder
ha varit helt obehövlig.
Vad vi också behöver är ett konkurrenskraftigt
skattesystem som tar hänsyn till att skatteunderlagen
blir mer och mer lättrörliga. Det är svårt att hålla kvar
skatteunderlaget i ett högskatteland. I grunden är
skatteunderlag ingenting annat än människor och
resultaten av deras individuella handlingar. När skat-
teunderlaget blir mer lättrörligt måste vi, för att hålla
skatteintäkterna intakta, höja skattetrycket på det som
inte är lättrörligt, dvs. fastigheter, nödvändighetskon-
sumtion och låginkomsttagare. Var och en inser dock
att det inte är någon särskilt god utveckling.
I själva verket går tendensen i Sverige i rakt mot-
satt riktning. De enda skattesänkningar som sossarna
intresserar sig för gäller just de fyra F:en - fastighe-
ter, föda och fattigt folk. Nog är sänkt matmoms och
kompensation för egenavgifter snällt tänkt, men det är
en utformning av skattepolitiken som om omvärlden
inte existerade. Samtidigt som skattebaserna smalnar,
antingen genom att människor och företag röstar med
fötterna eller genom att regeringen försöker mota
detta med selektiva skattesänkningar, kvarstår trycket
på höga skattesatser. Måttet på välfärden är inte kva-
liteten i verksamheten, utan måttet på välfärden är en
hög skattesats.
Jag måste säga att någonting är fundamentalt fel i
den ekonomiska politiken när miljardärer slipper
förmögenhetsskatt medan lågavlönade kvinnor ska
betala sådan därför att deras make kanske har en
fastighet i sin näringsverksamhet, när man sänker
ölskatt och förmånsbilsskatt efter effektiva kampanjer
från branschorganisationer men inte kan se till att
vanliga människor kan leva på sin lön eller har en lön
att leva på. Jag tycker att den planlöshet, eftergiven-
het och undfallenhet för starka särintressen som
präglat svensk skattepolitik under 90-talet är otroligt
tråkig. Den bådar inte gott för framtiden.
Förre finansministern Erik Åsbrink presenterade
en bred genomgång av problemställningar som skulle
vara underlag för en skattereform, där han just pekade
på företagens villkor för att växa och expandera,
internationaliseringen, de nya spelreglerna och vär-
nandet av de breda skattebaserna. Sedan lämnade han
regeringen, och med honom ambitionerna att lösa de
här problemen.
För de stora företagen och för många individer
tror jag att detta inte spelar så stor roll. Man kommer
att lägga sin verksamhet där man tycker att det passar
bäst för en själv, och konstruerade gränser hoppar
man lätt över. Men vi är många som tycker att denna
typ av villkor inte bara ska gälla de starka utan att alla
människor ska kunna få en väl fungerande vardag och
en växande värld. Då kan man inte försöka gå bak-
länges in i framtiden, utan då krävs det att man försö-
ker utnyttja de tendenser som finns till att skapa goda
system för att se till att människorna kan bestämma
mer själva.