Fru talman! När jag bläddrade i Aftonbladet i dag
var det två rubriker som stack mig i ögonen. Den ena
rubriken löd så här: "Tjänade 60 miljoner på nio
månader". Den andra var: "- - - men allt fler blev
fattiga på 90-talet".
Jag tycker att den bilden faktiskt visar på det som
har hänt och som är lite av problembilden i dag,
nämligen att ekonomierna stärks och förbättras på
många håll, samtidigt som klyftorna och fattigdomen
ökar.
När jag först funderade över den allmänpolitiska
debatten hade jag tänkt att jag skulle tala om de
hemlösa i Sverige. Anledningen till det är att jag
tycker att det är oerhört allvarligt att antalet hemlösa
ökar, trots att vi har fått en bättre ekonomi i vårt land
och väldigt många människor har det bättre i dag än
för bara några år sedan.
När jag sedan tänkte vidare tänkte jag att det här
lilla perspektivet - hur det ser ut här hemma - faktiskt
också är en bild av det stora perspektivet - hur det ser
ut globalt och vad som händer globalt om vi inte har
en mycket bra fördelningspolitik. Tyvärr ser det inte
så ut i dag när det gäller global fördelning.
Klyftorna ökar, ekonomierna växer, börsen går
bra och vi kan följa A-ekonomin flera gånger om
dagen för att vara uppdaterade på vad som händer på
börsen, samtidigt som vi ganska sällan får höra hur
det ser ut för de fattiga och barnen i världen. Därför
tror jag att den här debatten är väldigt viktig, att vi
funderar över vilken värld vi vill ha, hur vi vill att
framtiden ska se ut för våra barn och kommande
generationer.
Det finns en bra devis som man ofta brukar se i
dessa sammanhang och som lyder så här: Vi ärver
inte jorden av våra fäder, vi lånar den av våra barn.
Vi har jorden till låns av våra barn. De ska också
kunna leva på den. Men hur hanterar vi den under den
korta period som vi har möjlighet att leva på den? Vi
suger ut naturtillgångarna; vi använder ämnen som
skadar miljön för kortsiktig vinnings skull, osv. Vi
kan se för oss ett väldigt allvarligt problem. Vi bryr
oss inte om att vi har jorden till låns av våra barn. Vi
funderar inte ens över hur kommande generationer
ska få resurser att kunna odla sin mat, andas frisk luft
eller dricka rent vatten.
Nyligen kom Lester Browns rapport - World
Watch Institutes rapport. Där var rubriken: Jordens
hälsa blir allt sämre. Han visar på en mängd punkter
hur jordens miljö och våra livsförutsättningar skadas
och håller på att förstöras. Det är stigande temperatu-
rer. Det är hot mot vattentillgången. Det är döende
korallrev. Det är utrotade djurarter och katastrofala
oväder. Väldigt många forskare har under den senaste
tiden visat på att man tror att det här, inte minst kli-
matförändringarna och förändringarna när det gäller
nederbörd och stormar, beror på miljöförstöring.
Visst finns det de som säger att man inte kan bevisa
det, att vi inte har något belägg för det, att det också
tidigare, långt tillbaka i tiden, har varit stormar och
orkaner som skadat vår jord. Men är inte detta till-
räckligt allvarligt för att vi ändå ska börja vidta de
åtgärder som vi vet kan vidtas för att förbättra mil-
jön? Måste vi med öppna ögon gå in i katastrofen?
Måste vi leva som om vi hade fått ärva jorden med
uppgift att förbruka den medan vi är kvar på denna
jord? Är det inte vår skyldighet som politiker i en
medveten kunskapsvärld att ta det fulla ansvaret och
faktiskt se till att vi vidtar de åtgärder som kan vidtas
för att förändra så att vi lämnar över en jord med
möjligheter för kommande generationer att leva på?
Jag tycker att det är en katastrof när man gång på
gång har globala miljömöten inom FN:s regi där alla
politiker sitter och i första hand värnar sitt lands eko-
nomi och sina väljargruppers intressen för kortsiktig
ekonomi. De vågar inte ta det fulla ansvaret och säga:
Vi är tillräckligt medvetna och kunniga i vår genera-
tion för att inse att det nu måste vidtas åtgärder så att
vi inte förstör och fördärvar vår jord.
Detta är den största och absolut nödvändiga utma-
ningen inför globaliseringsaspekterna och inför 2000-
talet. Vågar vi inte ta tag i detta, vågar vi inte bry oss,
ser vi inte allvaret i det, då är det vi som står ansvari-
ga inför våra barn för att vi inte gjorde något.
Vi svenska politiker, som har haft möjlighet att
leva i en demokrati där vi har haft tillgång till kun-
skap och utveckling, måste gå i bräschen för att se till
att förändra så att politiker globalt sett tar ett ansvar
för fördelningspolitiken för att det ska bli en rättvis
värld där människor och även kommande generatio-
ner har möjlighet att leva.