Fru talman! Sverige är ett land med goda traditio-
ner att förvalta när det gäller engagemang för förhål-
landet i andra länder, vad gäller både bistånd och
mänskliga rättigheter.
Till pionjärerna på detta område hör våra olika
kyrkor och missionsorganisationer. Men också andra
ideella organisationer och fackliga organisationer
m.fl. har betytt mycket för internationella hjälpinsat-
ser runtom i världen. Heder åt alla dessa många gång-
er självuppoffrande människor! Det är enskilda som
på ett osjälviskt sätt satsat sin tid och sitt kunnande
för att hjälpa andra.
Ett av de första stora namn jag själv minns, med
stor respekt för hans insatser i internationell tjänst, är
Dag Hammarskjöld. Han kom att betyda mycket som
förebild, inte minst för många ungdomar i vårt land.
Genom åren har, om man bara ser till fredsbeva-
rande operationer, mer än 80 000 svenskar varit med
och tagit internationellt ansvar genom FN. Vi har all
anledning att känna tacksamhet också till dem.
Naturligtvis måste vår målsättning vara att allt
framgent vara med och ta vår del av ansvaret också
för kommande insatser. Behovet av sådana kommer
sannolikt att öka. Det är därför av stor betydelse att vi
inte försämrar våra möjligheter att göra detta t.ex. när
det gäller utbildnings- eller rekryteringsmöjligheter.
En ökad samverkan mellan militära och civila in-
satser är här av växande betydelse.
Fru talman! En värdebaserad utrikespolitik ligger
i tiden. Vid senaste regeringsskiftet i Norge när krist-
demokraten Kjell Magne Bondevik blev statsminister
tillsatte han inte någon biståndsminister. Nej, men
han tillsatte en utvecklings- och MR-minister. Det är
väl i den riktningen vårt arbete i Sverige också borde
gå, att utveckling och MR-frågorna ännu mera sätts i
centrum.
I dag finns Sverige inte ens med på listan över
länder med MR-minister även om den nu är kort.
Varför inte? Det är sorgligt.
MR är oerhört centralt för oss kristdemokrater. Ja,
det är ju en fråga där det finns ett brett engagemang
hos kammarens samtliga partier. Vi ska vara glada för
att vi lever i ett sådant land. Oavsett var i världen
mänskliga rättigheter hotas eller förtrampas ska vi
vara beredda att agera. Tyvärr är listan över länder
där sådana kränkningar sker alldeles för lång. Ja, vi
kan säkert vara överens om att det bästa vore om det
inte gick att göra någon sådan lista alls. Men som det
nu är behövs det en ännu tydligare prioritering av det
svenska MR-arbetet. Från kristdemokratisk sida
kommer vi att vara pådrivande i den frågan så länge
det behövs. Frågan är om MR ska ha en central plats
på agendan. Den kräver inte bara ord utan även hand-
ling, och så långt möjligt med positiva förtecken.
I Svenska Dagbladet kunde vi i går läsa om hur
Norge tagit över Sveriges roll som flyktingmottagare
i Norden och detta utan att motsättningarna mot in-
vandrargrupperna ökat.
Det kusligt ökande nazistinspirerade våldet visar
även på brister i vårt eget land, bl.a. när det gäller
MR-arbetet. Våra problem på detta område påverkar
vårt internationella anseende och vår trovärdighet
negativt.
Det är viktigt att hålla MR-fanan högt oavsett var
hot eller kränkningar sker. Mycket mera behöver och
kan göras av oss alla.
Det tragiska är att det är kvinnor och barn som
främst drabbas när de mänskliga rättigheterna inte
fungerar. Mänskliga rättigheter gäller alla, överallt,
oavsett ålder, kön, ras, religion osv.
Där respekten för de mänskliga rättigheterna inte
fungerar, fungerar inte heller demokratin. Också den
lilla människan har rätt till trygghet.
Fru talman! En annan sak som förtjänar betydligt
större uppmärksamhet i det internationella arbetet är
religionens betydelse. Även om många uppfattar
Sverige som ett sekulariserat land, där religionens
betydelse minskat, är det långtifrån så i övriga delar
av världen. Det är en brist i det internationella samar-
betet att inte känna till eller förstå religionens bety-
delse för sättet att tänka, t.ex. i den muslimska värl-
den.
Vid en FN-konferens - jag tror att det var i Wien
1993 - uppmanades alla länder att skriva en hand-
lingsplan för MR. Mycket få länder har gjort det, bl.a.
Norge. Sverige har inte gjort det.
I Norge har man, som sagts, tagit fram en hand-
lingsplan för MR. Den utgörs till 50 % av utrikesin-
satser och till 50 % av inrikesinsatser. Den är både en
analys av problemen och en plan för hur man ska
komma till rätta med dem. Det är inte någon glättad
skrivning, utan den är rak och öppen. NGO:er i Norge
har varit mycket involverade i detta arbete.
Denna handlingsplan för MR har fått ett mycket
positivt mottagande både i det norska samhället och
internationellt.
Ibland kan man faktiskt lära av sina grannar, och i
det här fallet tycker jag att vi i Sverige borde kunna
göra det.
Fru talman! Sverige borde få en MR-minister
igen, men det kanske först krävs en ny regering. Sve-
rige behöver en handlingsplan för MR - kanske krävs
det en ny regering också för det.