Fru talman! Kära åhörare! Enligt en undersökning
från FN:s kommitté för handel och utveckling,
UNCTAD, representerar värdet av de rika ländernas
handelshinder gentemot fattiga länder 14 gånger så
mycket som det bistånd som den rika världen ger.
Krasst uttryckt tar vi i den rikare delen av världen
14 gånger mer från u-länderna än vad vi ger tillbaka.
Detta bidrar naturligtvis till att orättvisorna i världen
ökar. Samtidigt som andelen absolut fattiga av värl-
dens befolkning minskar ökar antalet fattiga. Medan
företag och privatpersoner ibland tillskansar sig
ofantliga rikedomar breder fattigdomen ut sig i stora
delar av Afrika, Asien och Latinamerika. Men även
inom de rika länderna ökar klasskillnaderna. Även
mitt ibland aktiespekulanter och nyrika växer fattig-
dom och utanförskap. Inom den europeiska unionen
finns i dag 50 miljoner fattiga och nästan 18 miljoner
arbetslösa.
Handel och produktion orsakar stora mil-
jöproblem. Miljöhänsyn står alltmer tillbaka i förhål-
lande till de stora företagens jakt på maximering av
vinster. I stora delar av världen pågår produktionen
under helt omänskliga förhållanden. Varor som till-
verkas av straffångar, av barn eller i exportzoner där
all facklig verksamhet är förbjuden ska konkurrera
med varor producerade under reglerade förhållanden i
länder där fackföreningsrörelsen kan arbeta relativt
fritt. Detta är i värsta fall den s.k. frihandelns konsek-
venser.
Efter WTO:s möte i Seattle, då WTO-länderna
misslyckades att komma överens om dagordningen
för en ny runda av förhandlingar, fanns det de som
talade i termer av katastrof. Det tror jag är fel. Snara-
re har debaclet i Seattle öppnat för nya möjligheter, i
bästa fall för en ny global dagordning. Jag ska strax
återkomma till det. Det finns också de som efter
Seattlemötet talade om resultatet som det bästa som
kunde ha hänt och som oreserverat hyllade demon-
stranter vars krav när de synas i sömmarna är sprung-
na ur en gammal och protektionistisk världsbild. Det
är naturligtvis lika fel.
En nyanserad diskussion om vad som kan hända
efter Seattle måste ta sin utgångspunkt i vilka alter-
nativ som öppnas för framtiden. Valet står mellan ett
sammanbrott för hela WTO-systemet eller en ny form
för handel som tar hänsyn till u-ländernas behov, till
ekologisk hållbarhet och till grundläggande mänskli-
ga rättigheter. Ett sammanbrott för WTO-systemet är
inget att önska. I värsta fall skulle ett sådant innebära
att länderna sluter sig inåt, bygger upp nya handels-
hinder och återinför en gammaldags form av protek-
tionism. I bästa fall skulle ett sammanbrott bara leda
till att handelsvillkor avtalas mellan enskilda stater
och handelsblock, t.ex. mellan EU och USA. I så fall
skulle också oenigheter avgöras mellan stater och
handelsblock, inte efter fasta avtalade regler och i
öppenhet utan bakom stängda dörrar där den starkes
rätt styr och där ekonomiska eller t.o.m. militära
påtryckningar kan utgöra argument.
Det alternativ som innebär att WTO-systemet
bryter samman avskräcker så mycket att all kraft
måste användas för en reformering av WTO. Vi får
aldrig överlåta åt de rika länderna och de multinatio-
nella företagen att utan andra hänsyn än deras egen
rätt till utplundring, råvarutillgång och avsättnings-
marknader diktera villkoren på världsmarknaden.
Den löftesrika vision som nu öppnas är att ökat
folkligt deltagande i diskussionerna om nya han-
delsavtal leder fram till öppenhet och resulterar i avtal
som reglerar frihandeln utifrån rättviseaspekter, mil-
jöhänsyn och mänskliga arbetsvillkor. En sådan ut-
veckling är inte omöjlig.
Vid en första anblick var demonstranternas krav i
Seattle smakliga. Amerikanska fackföreningsaktivis-
ter, bondeorganisationer och miljöorganisationer från
hela världen krävde respekt för mänskliga rättigheter,
ekologisk hållbarhet och goda arbetsvillkor. Men i
praktiken fanns i bakgrunden en oroande förlängning
av deras krav: Nej till ett kinesiskt medlemskap i
WTO, nej till import av billiga varor från u-länderna
som skulle kunna hota amerikanska verksamheter, nej
till ett ökat internationellt samarbete.
De fattiga länderna känner sig med all rätt över-
körda och våldsamt diskriminerade i den internatio-
nella handeln. När president Clinton öppet stödde
demonstranterna genom att tala om ytterligare han-
delssanktioner mot länder som inte uppfyller ameri-
kanska krav var sammanbrottet i förhandlingarna lätt
förutsägbart.
På en punkt var demonstranternas kritik precis
och värd allt stöd. Det gäller WTO-systemets sluten-
het, byråkrati och lobbyism. För att en global dagord-
ning ska kunna förverkligas krävs det att det nuva-
rande systemet ersätts med förhandlingar som präglas
av öppenhet, genomskinlighet och folkligt deltagan-
de. WTO måste öppnas upp och ta väsentligt mycket
större hänsyn till de fattiga ländernas krav. Det är
förhoppningsvis det bestående resultatet av Seattle-
mötet.
Nu krävs ett hårt politiskt arbete för att förena de
många intressen som ska samspela i internationella
förhandlingar. Rättvis handel bör vara slagordet,
snarare än fri handel. På miljöområdet bör tre krav stå
i centrum. WTO ska skriva in i sina regler att man
accepterar nationella miljöregler som baserar sig på
försiktighetsprincipen, att internationella miljöavtal
och FN-konventioner ska stå över WTO:s regelsys-
tem och att miljömärkning av produkter ska stödjas
av WTO. Detta blir svårt nog. Det allra svåraste blir
att få in ett synsätt som tar sin utgångspunkt i arbets-
tagarnas rättigheter. U-länderna fruktar att allt tal om
rättigheter för löntagare kommer att användas för att
förhindra deras tillträde till världsmarknaden. Sett i
backspegeln är den oron förståelig. Å andra sidan är
det helt oacceptabelt att frihandeln ska innebära att
fackliga rättigheter, arbetstider och arbetsmiljö ifrå-
gasätts i Sverige och i jämförbara länder på grund av
konkurrerande handelsvillkor. Därför bör vår interna-
tionella solidaritet leda till att vi arbetar för en kon-
struktion där WTO-systemet inordnar sig under
grundläggande ILO-konventioner. Avtalsrätt, strids-
rätt och organisationsfrihet måste värnas och upprätt-
hållas.
Det stora motståndet mot en sådan ny global dag-
ordning finns sannolikt inom de rika länderna och för
vår del i stor utsträckning inom den europeiska unio-
nen. Ibland framställs EU felaktigt som själva sinne-
bilden av frihandel, men bakom den inre marknadens
frihandelsregler finns en protektionistisk union som
värnar sina egna storföretags konkurrenskraft och
som deltar i utplundringen av tredje världen. De som i
likhet med de svenska moderaterna vägrar att sätta
ekologisk hållbarhet som ram för handelsavtal tar på
sig ett stort ansvar för att inte nya villkor för världs-
handeln ska kunna leda till att vi tar nya hänsyn som
också gör denna värld mer rättvis, mer ekologiskt
hållbar och mer solidarisk.