Fru talman! Låt mig först säga att den här debat-
ten ska handla om internationaliseringen. Jag har inte
för avsikt att fördjupa mig i energipolitik, men jag
tycker att Göran Lennmarker borde läsa Energikom-
missionens betänkande där hans moderata partikolle-
ger konstaterade att avvecklingen av Barsebäck 1
mycket väl ryms inom den energibalans som finns i
Sverige utan ökade koloxidutsläpp. Det är ett läsvärt
betänkande och jag önskar lycka till med den läsning-
en.
Temat för debatten är, som sagt var, internationa-
liseringen. Precis som många andra här har gjort vill
jag understryka den positiva laddning som jag tycker
finns i det ordet. Det är ett ord som står för tolerans,
för öppenhet och för att vi ska lära oss av varandra så
att människor förs närmare. På många sätt är globali-
sering och internationalisering ett mycket positivt
begrepp.
Det låter kanske som en klyscha, men jag tror att
många av oss som är uppvuxna under tågluffargene-
rationens tid faktiskt också i verkligheten har fått lära
oss mycket. Vi har sett mycket av världen runtom-
kring oss.
Samtidigt tål det att påpekas att denna bild av glo-
balisering och internationalisering inte är öppen för
alla. Att komma ut i stora världen handlar för många
om att åka från Bergslagen till Göteborg, att få se
Stockholm någon enstaka gång i sitt liv. Det är verk-
ligheten. Det är två helt olika miljöer.
Mitt i detta finns det också en hotbild när det gäl-
ler hot som kommer från världen omkring oss: hot
om arbetslöshet, hot i form av miljöproblem, hot om
förgiftat kött. Det finns ett antal sådan frågeställning-
ar. Jag tror att det var dessa frågeställningar som den
svenska socialdemokratin och vänstern tog upp inför
EU-medlemskapet. Det var detta som var det domine-
rande bland dem som talade för ett medlemskap.
Det gällde behovet av lösningar på de gränsöver-
skridande miljöproblemen där nationalstaten har
blivit för liten. Det gällde kampen mot arbetslösheten
där det behövdes en mer offensiv ekonomisk politik
än vad de små länderna kunde föra. Det gällde över-
tygelsen om att välfärdsstaten fordrade gemensamma
tak för att inte successivt urgröpas av en hårdnande
skattekonkurrens mellan olika länder.
Fem år efter medlemskapet finns det nu anledning
att diskutera: Håller argumenten? Är det en riktig
beskrivning? Behövs det mer av gemensamma beslut
för att förverkliga de målsättningar som finns i politi-
ken? Har EU blivit den progressiva kraft som vi ville
se?
Delar av Vänstern målade upp detta som en
omöjlighet. Jag vet inte hur många debatter som jag
har haft med vänsterpartister om hur herrar Kohl och
Mayor och franska högerregeringar satte stopp för
allting. I dag har vi sett en förändrad verklighet. Det
är vänsterregeringar i många länder, i flertalet av
EU:s medlemsstater.
Likväl krävs det en ärlig utvärdering. Allting har
inte varit bra. Allting har inte heller varit så dåligt
som motståndarna påstod att det skulle bli. Vi som
jobbar i riksdagen och som sitter i olika sakutskott ser
såväl positiva som negativa effekter. Jag skulle ändå
vilja hävda att flertalet av de beslut som har berört det
utskott som jag jobbar i - arbetsmarknadsutskottet -
har varit positiva. Det har fattats fler beslut för att
värna löntagarnas trygghet och fler beslut - förvisso
stapplande steg, men ändå - mot en mer samordnad
gemensam sysselsättningspolitik.
Samtidigt är det på sin plats att fundera över var-
för EU inte har blivit en progressiv kraft som tar de
stora tag som verkligen skulle behövas i politiken för
att säkra välfärd och för att skydda miljön och skärpa
miljökraven.
Jag tycker att det problem som var tydligt vid det
senaste toppmötet, att åstadkomma t.o.m. små, mo-
desta åtgärder mot en illojal skattekonkurrens, visar
på de stora och ganska grundläggande problem som
fortfarande finns.
När en regering som i många andra avseenden
driver frågor av stor betydelse för välfärden, nämli-
gen den engelska labourregeringen, väljer att låta
snäva nationella intressen gå före värnet om välfärds-
staternas finansiering, visar det på ett grundläggande
problem. Det visar att nationella intressen och natio-
nalromantik fortfarande väger alltför tungt inom det
internationella samarbetet, tyngre än det som skulle
gagna helheten, välfärden och miljön på sikt. Samti-
digt passar många regeringar när det gäller att dra de
slutsatser som man måste dra av detta, nämligen det
odemokratiska i att låta ett land sätta stopp för och
hindra vad den tydliga majoriteten inom en gemen-
sam demokratisk union faktiskt vill genomföra.
Det behövs mer, inte mindre, av överstatlighet
inom EU-politiken. Det behövs mer, inte mindre, av
majoritetsbeslut. Vi är ju inte där. Det är bara att
konstatera att opinionen i detta land fortfarande är
väldigt skeptisk till EU-medlemskapet. Det finns inga
enkla svar, inga schablonförklaringar att använda. Det
kan vara alltifrån att det är nytt, att det har varit
många affärer, att vi har en avsaknad av gemensam
debatt till att vi kan ha en bristande handlingskraft, att
institutionerna är för svaga, att beslutsfattandet är för
dåligt.
Jag tror att när det gäller debatten måste alla vi
som ville något mer med EU-medlemskapet än bara
en fri marknad ta på oss en del av skulden. Jag är en
av dem. Alltför länge var vi alltför tysta. Vi vek oss
undan de jobbiga reportagen om än den ena än den
andra skandalen inom EU-byråkratin. Vi sade inte de
jobbiga men ganska nödvändiga sanningarna. Välfär-
den kommer inte av sig själv. Den är utsatt för en
press från marknadskrafter. Den debatten har vi varit
inne på här innan.
Det är klart att länder konkurrerar om arbetstill-
fällen, om produktion, om kapital, och man gör det på
olika sätt. Man gör det inte på det enkelriktade sätt
som delar av Moderaterna hävdar, med bara skatter.
Man gör det med välfärd och med infrastruktur inom
en rad olika områden.
Men det är klart att också skatterna är viktiga, så-
väl för välfärdens finansiering som för var man väljer
att förlägga produktion. Det är så att kapitalet söker
sig till marknader med lägre beskattning och produk-
tion till länder med låg beskattning och också omfat-
tande företagsstöd.
Somliga högerkrafter bejakar utvecklingen och
tycker att det är trevligt att se den politik som man
inte får någon folkmajoritet för här hemma i demo-
kratiska val ändock tvingas fram. Andra kapitulerar,
offrar välfärden och säger: Låt oss nöja oss med detta.
Det är viktigt att säga att den europeiska vänstern
- socialdemokratier, vänsterpartier och miljöpartier
runtom i Europa - för en viktig debatt om hur man
kan komma till rätta med detta. Tyvärr är det många,
exklusive Vänstern och Miljöpartiet i Sverige, som
har valt att ställa sig på en mer nationalistisk linje.
Det finns ett antal områden som direkt behöver
åtgärdas. Det behövs mer av överstatliga beslut inom
majoritetsbeslut på skatteområdet. Då skulle man
äntligen kunna få en fungerande miniminivå på skat-
ter på utsläpp av koldioxid, som skulle möjliggöra det
som Lennmarker är ute efter, nämligen EU:s åtagande
enligt klimatkonventionen. Då skulle man kunna
finna en beskattning av kapital som möjliggör en
ökad rättvisa mellan inkomster från kapital och arbe-
te. Då skulle man kunna minska illojal skattekonkur-
rens.
Nästa debatt handlar om gemensamma aktiviteter
mot arbetslöshet. Hur kan man kombinera flexibilitet
och trygghet? Hur kan man få en ekonomisk och
offensiv politik? Hur kan man få en bra infrastruktur i
hela Europa?
Vi ska inte vara rädda för att tala om att det be-
hövs mer av överstatlighet, att det behövs mer av
federala beslut. Det är så vi kan visa handlingskraft,
och det är så vi kan få åtgärder som faktiskt spelar
roll för folk i deras vanliga vardag.