Fru talman! Betänkandet om vissa socialförsäk-
ringsfrågor är, som många har påpekat, ett rent lag-
stiftningsärende. Man kan säga att det här är en repris
på de debatter i denna fråga som vi har haft tidigare
under året.
Som bekant har riksdagen strax före sommaruppe-
hållet och i samband med behandlingen av komplet-
teringspropositionen fattat ett principbeslut i alla de
här frågorna och lagt fast en enhetlig ersättningsnivå
på 75 % i sjuk- och föräldraförsäkringen fr.o.m. den 1
januari 1996. Det fattades också beslut om att denna
nivå även skall införas i sjuklönesystemet samt om att
karensdagen skulle bibehållas i sjukersättningssyste-
met.
För de s.k. pappa- och mammamånaderna utges
dock enligt vårt förslag en förhöjd ersättning motsva-
rande 85 %. Den högre ersättningen motiveras med att
det är viktigt att denna reform får en sådan effekt att
det anses som naturligt såväl på arbetsplatsen, i sam-
hället som i familjen att mannen likaväl som kvinnan
tar det praktiska ansvaret för omsorg av barnen. Ut-
skottet anser därför - i motsats till moderaterna - att
reformen inte bör avskaffas vare sig det gäller själva
förbehållet eller den högre kompensationsnivån.
Utöver lagförslagen om ersättningsnivåer föreslår
regeringen att den särskilda minskningsregeln bibe-
hålls. Det innebär att den helt övervägande delen av
landets arbetstagare kommer att erhålla 85 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten fr.o.m. den femton-
de dagen t.o.m. den 90 dagen i varje sjukdomsfall.
För att förstärka finansieringen av arbetslöshets-
försäkringen blir det enligt betänkandet en växling
med 1,10 procentenheter mellan sjukförsäkringsavgif-
ten och arbetsmarknadsavgiften. Även detta är i en-
lighet med tidigare beslut i riksdagen. Samtidigt före-
slås i enlighet med tidigare ställningstagande att den
allmänna egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift
höjs med 1 procentenhet. Det finns nu också en lagre-
gel på den här punkten.
I betänkandet lämnas också en redovisning som
socialförsäkringsutskottet begärt angående kvinnors
sjukskrivning under senare delen av graviditeten och
sambandet med havandeskapspenningen. Mot bak-
grund av Riksförsäkringsverkets uppföljning ansluter
sig utskottet till regeringens bedömning att reglerna
inte för närvarande bör ändras.
När man studerar betänkandet litet närmare finner
man att oppositionen i stort sett upprepar sina förslag
från tidigare behandlingar i riksdagen då principbeslut
fattades om ersättningsnivå m.m. Dessförinnan hade
vi den 17 maj en ingående debatt om socialförsäk-
ringarna då direktiven till Sjuk- och arbetsskadebe-
redningen antogs. Det är alltså nu tredje gången vi
diskuterar samma frågor.
Liksom vid tidigare omgångar reserverar sig nu
Folkpartiet, kds och Miljöpartiet för en ersättningsni-
vå på 80 %. Man skall lägga märke till att totalt sett
kommer dessa förslag inte att ge mer ekonomiskt för
de försäkrade. De ger inte en enda krona mer för de
försäkrade.
Folkpartiet och kds drabbar t.ex. de försäkrade ge-
nom att dra in två miljarder i nya SGI-beräkningar.
Det innebär ungefär samma påfrestning för de försäk-
rade. Jag tror att man skall vara litet försiktig i debat-
ten. Man lägger ut besparingarna på ett annat sätt,
men för de försäkrade innebär det ekonomiskt ungefär
detsamma.
Vänsterpartiet föreslår t.o.m. 90 % och ser inga
som helst ekonomiska problem i Sverige i dag. Man
går hela tiden den enkla vägen. Man skall sänka ar-
betstiden, höja transfereringarna, förbättra den offent-
liga sektorn, sanera ekonomin och ha låga skatter. Allt
detta skall man göra utan att det kostar någonting. Det
är en politik som naturligtvis inte går ihop. Vänster-
partiet skjuter allt på framtiden till kommande gene-
rationer, till barn och barnbarn. Det är en oerhört
förrädisk väg. Jag tycker nog att man skall vara litet
försiktig i den här debatten.
Sigge Godin undrade var de som demonstrerade
mot a-kassesänkningarna är nu. Han syftade då på
demonstrationen den 15 december 1993. Det är na-
turligtvis en oerhört viktig skillnad på a-
kassesänkningar, Sigge Godin. Nu sänks ersättningen
i a-kassan för att sanera en dålig ekonomi, och det
förstår väldigt många. Under er tid i regeringen sänk-
tes ersättningen för att ge uttryck för skattesänkningar
för rika människor. Det var detta som hände. Sådant
retar arbetare, och då demonstrerar de också.
Verkligheten är sådan att det är nödvändigt att gö-
ra sådana här besparingar. Vi kan bara konstatera att
under den borgerliga regeringstiden lånade Sverige
lika mycket som under hela historien. Statsskulden
fördubblades. Hade man vid det tillfället hållit hårdare
om budgeten, hade vi sluppit att ta till sådana åtgärder
som vi i dag måste göra. Sverige befann sig i ett oer-
hört allvarligt läge 1994. Det är nu vårt ansvar att
ordna ekonomin, som betyder oerhört mycket för
välfärden och sysselsättningen. Vi måste naturligtvis
få kontroll över finanserna, och det återspeglas i de
förslag som vi nu antar.
Rose-Marie Frebran talade med indignation om
sänkningarna. Jag tror dock hon skall vara litet för-
siktigt. Hon vill ha ändrade SGI-beräkningar där man
gör försämringar på två miljarder. Rose-Marie Freb-
ran vill ha ytterligare en karensdag, vilket också drab-
bar de försäkrade. Det är således ingen större skillnad
på förslaget konsekvenser gentemot de försäkrade.
När man studerar betänkandet finner man att andra
besparingsförslag från oppositionen innebär ytterliga-
re en karensdag, höjd pensionsålder samt att vi be-
gränsar socialförsäkringarna till det grundtrygghets-
system som Miljöpartiet vill.
Enligt utskottets majoritet kan redan en karensdag
i sjukersättningssystemen för många försäkrade med-
föra oförutsedda och förhållandevis stora inkomst-
bortfall. Vi menar att om ytterligare en karensdag
skulle införas, bedömer utskottet att det skulle innebä-
ra alltför stora påfrestningar på redan utsatta grupper.
Därför avslår vi förslaget om ytterligare en karensdag.
Folkpartiet och kds reserverar sig också igen mot
växlingen mellan sjukförsäkringsavgiften och arbets-
marknadsavgiften. Jag ser det närmast som en ideo-
logisk markering från dessa partier. De har tydligen
svårt att acceptera den organisation av arbetslöshets-
försäkringen som riksdagen har fattat beslut om.
Vi kan också konstatera att oppositionen saknar
samsyn på socialförsäkringarna. De olika partiernas
förslag spretar åt olika håll. Moderaterna och Folk-
partiet är t.ex. ytterligheter när det gäller synen på
pappa- och mammamånaderna. Moderaterna avstyr-
ker reformen helt, medan Folkpartiet föreslår en er-
sättningsnivå på 90 %.
Majoriteten ser pappa- och mammamånaderna
som mycket viktig från jämställdhetssynpunkt och
anser därför att en högre kompensation skall lämnas
för de förbehållna dagarna även i fortsättningen.
I de inledande avsnitten i regeringens budgetpro-
position slås det fast att Sverige i framtiden skall vara
ett välfärdsland där människor har arbete och de of-
fentliga finanserna är i balans.
Att nu sänka ersättningar och göra besparingar i
socialförsäkringarna är inget mål i sig för oss social-
demokrater, utan det hänger ihop med det statsfinan-
siella läget. Vi måste komma till rätta med budgetun-
derskottet och få stopp på ökningen av statsskulden,
som bara under den borgerliga regeringstiden mer än
fördubblades. Det har jag sagt tidigare.
Det är genom att sanera statsfinanserna som vi kan
göra oss oberoende och återställa politikens och de-
mokratins handlingskraft. Om vi skall uppnå detta
mål kan vi inte bara höja skatter och avgifter. Men vi
kan heller inte bara sänka utgifter, som moderaterna
vill. För att få en rättvis fördelning av bördor som
budgetunderskott och statsskuld tvingar oss till är det
nödvändigt att vi både skär i utgifterna och höjer
skatter och avgifter.
Sålunda har vi tagit tillbaka moderaternas generö-
sa skattesänkning för de rika i landet under den bor-
gerliga regeringstiden.
Vi har som bekant också infört en värnskatt på in-
komster över 200 000 kronor. Skatten på stora ak-
tieutdelningar har höjts från 0 till 30 %. Skatten på
reavinster och på andra kapitalinkomster har också
ökat till 30 %. Vi behåller förmögenhetsskatten och
skärper avdragsreglerna för de stora pensionsförsäk-
ringarna.
Det är genom en sådan uppläggning som man kan
åstadkomma någorlunda rättvisa i och förståelse för
budgetsaneringen, vilket naturligtvis är synnerligen
viktigt.
Socialförsäkringarna omfattar över 300 miljarder
kronor per år och är en tung post i statsbudgeten. Det
motsvarar nästan 20 % av bruttonationalprodukten.
Socialförsäkringarna har därför mycket stor betydelse
för människorna i vårt land.
Det är naturligtvis ofrånkomligt att besparingarna
blir kännbara om de måste genomföras i en välfärd
som har byggts upp just för att skapa ökad jämlikhet.
Men sanningen är ju den att vi aldrig kan låna oss
fram till en trygg och bestående välfärd. Vi skär inte
för att minska välfärden, utan vi gör det för att rädda
den. Det är viktigt. Vi klarar inte socialförsäkringarna
och den gemensamma sektorn om vi inte har en stabil
och säker ekonomi. Alltså: För oss socialdemokrater
är budgetsaneringen ett medel att rädda välfärden och
skapa ökad sysselsättning.
Vi kan nu också se att den förda ekonomiska poli-
tiken, som riksdagen har beslutat om, börjar ge resul-
tat. Vi behöver låna allt mindre. Trots detta går det
inte att släppa greppet om budgeten. Under överskåd-
lig tid har vi att förvalta en enorm statsskuld; den
uppgår numera till närmare 1 400 miljarder.
I besparingstider är det extra viktigt att inte förstö-
ra grundprinciperna bakom vårt socialförsäkringssys-
tem. Sverige har väl utbyggda trygghetssystem som
skyddar från inkomstbortfall vid sjukdom, ålderdom
och i samband med att man får barn. Dessa försäk-
ringar fungerar i stort sett väl. Vi socialdemokrater
håller fast vid den inriktning och de principer som
försäkringarna har haft. Vi skall också i framtiden ha
en bra försäkring, som omfattar alla och som ger bra
trygghet. Den skall dessutom ha en gemensam finan-
siering. I Sjuk- och arbetsskadeberedningens uppdrag
ingår att skapa en effektiv och stabil socialförsäkring
som är lätt att förstå och som alla kan känna förtroen-
de för. Solidaritet och rättvisa skall också i fortsätt-
ningen genomsyra välfärdspolitiken.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till soci-
alförsäkringsutskottets betänkande.