Herr talman! Inga Berggren försökte på något sätt
att styra vad den här debatten ska handla om, men
eftersom det är ett spretigt betänkande kommer vi nog
att prata om lite olika saker. Jag kan bara konstatera
att Moderaterna återigen upprepar sina teser om att
om man släpper marknaden fri blir allting bra. Man
vill öka rörligheten och låta hyrorna stiga i vissa
områden så att vissa konsumentgrupper inte har möj-
lighet att efterfråga en bostad där.
Ibland undrar jag om Moderaterna fullständigt har
glömt bort hur man en gång löste bostadsbristen i det
här landet genom att man gick in och offensivt satsa-
de på att bygga bostäder och genom att samhället,
staten och kommunerna, tog ett stort ansvar för att se
till att det fanns bostäder som var bra åt alla. De
marknadslösningar som Inga Berggren talar om är
oftast en återvändsgränd som framför allt kommer att
drabba de grupper som jag tänker ägna mig åt i det
här betänkandet.
Jag tänker koncentrera mig på de grupper som har
svårast att göra sig gällande på bostadsmarknaden
och på att försöka hitta system för att underlätta och
förbättra situationen för dessa grupper.
Vi har två reservationer i betänkandet. Den första
reservationen berör problemen kring vräkningar. Få
saker skapar en sådan stor risk för en dramatiskt för-
sämrad position på bostadsmarknaden som att bli
vräkt från sin bostad. Vi vet utifrån en rad undersök-
ningar att risken att bli hemlös är påtaglig efter en
vräkning. I intervjuer som gjordes år 1991 uttrycktes
det att när man förlorade sin bostad var det som om
bottenpluggen i existensen drogs ur.
Undersökningar från USA visar att vräkningen är
den främsta orsaken till hemlöshet. I Konsumentver-
kets rapport från 1993-1994, Vräkt i laga ordning,
visade det sig att 80 % av dem som vräkts fortfarande
ett år efter vräkningen saknade bostad med eget kon-
trakt. Socialstyrelsens undersökning 1999 visade att
den här situationen har förvärrats. Jan Flygheds un-
dersökning i Stockholms län visade att 10 % av de
vräkta var spårlöst försvunna och inte gick att hitta i
något myndighetsregister ett år efter vräkningen.
Enligt Flyghed är risken stor att denna grupp nu lever
ett marginaliserat liv i uteliggarmiljö.
Det är därför viktigt att Kommittén för hemlösa
och ALLBO-kommittén ger oss redskap för att före-
bygga och bekämpa vräkningarna. Då tror jag tyvärr
att Moderaternas lösningar är de absolut sämsta tänk-
bara.
Herr talman! Från slutet av 1980-talet till mitten
av 1990-talet ökade antalet verkställda vräkningar
mycket kraftigt för att under den senare delen av
1990-talet stagnera och t.o.m. sjunka något. Det hu-
vudsakliga skälet till detta går att finna i de kraftiga
hyreshöjningar som följde efter 1991 års skattereform
samtidigt som kommunala och privata bostadsföretag
började tillämpa en allt hårdare linje mot hushåll med
hyresskulder.
Orsakerna till att vi under senare år kan se en svag
sänkningar av antalet vräkta kan vi nog förklara uti-
från två olika faktorer. Det handlar naturligtvis om
den förbättrade arbetsmarknadssituationen där alltfler
har fått en bättre ekonomi men också om det faktum
att kraven för att få en bostad har ökat. De som en
gång har blivit vräkta har allt svårare att få en ny
bostad. Vi kan konstatera att samtidigt som utgången
ur bostaden har blivit allt bredare har ingången till
bostadsmarknaden blivit allt smalare.
85 % av de vräkta har vräkts på grund av hy-
resskuld. Flertalet av dem som vräkts på grund av
hyresskuld har haft en hyresskuld under 20 000 kr,
vilket är mindre än vad själva vräkningen kostar att
genomföra. 10 % av de vräkta vräks till följd av upp-
repade försenade hyresinbetalningar, trots att ingen
hyresskuld kvarstår vid vräkningen. Vår reservation
tar upp den sist nämnda gruppen.
Med tanke på de konsekvenser som en avhysning
får borde det vara en självklarhet för alla att de som
har betalt sin hyra, om än för sent, inte borde förlora
sin bostad och därmed en grundläggande trygghet. Vi
föreslår därför att § 46 i hyreslagen ses över och att
regeringen återkommer med förslag om förändringar i
denna lagstiftning. En normal konsekvens i andra fall
av sena inbetalningar är att man först får en betal-
ningspåminnelse och därefter ytterligare en betal-
ningspåminnelse med någon form av straffavgift.
Detta borde naturligtvis också vara en självklarhet på
bostadsmarknaden. Utifrån detta yrkar jag bifall till
reservation 2 under mom. 2.
Herr talman! Vår andra reservation tar upp pro-
blemet med den sekundära bostadsmarknaden. I takt
med att alltfler, både bland dem som söker sin första
bostad och bland dem som förlorat sin bostad, får
svårt att komma in på bostadsmarknaden ökar logi-
marknaden med härbärgen och hotell och den sekun-
dära bostadsmarknaden.
Vi kan dela in den sekundära bostadsmarknaden i
tre huvudkategorier. Vi har gruppboende eller katego-
riboende där de boende hyr lägenheter av socialtjänst
eller kommun, träningslägenheter som ett led i en
boendekarriär med normalisering till grund samt
sociala kontrakt där de boende hyr bostad i andra
hand av kommunen eller socialtjänsten. Gemensamt
för alla de här boendeformerna är att de boende har
ett svagt besittningsskydd och att det finns tydliga
inslag av kontroll och fostran från samhällets sida.
Vår reservation tar i huvudsak upp de boende som
har s.k. socialt eller kommunalt kontrakt.
Naturligtvis är det så att det finns både enskilda
och grupper som behöver ett stöd i sitt boende, både
avseende sig själv och i sitt förhållande till sina gran-
nar. Men detta borde inte få leda till att man har ett
begränsat besittningsskydd eller en kontroll som är
direkt integritetskränkande.
Kontrollen utövas tyvärr oftast utifrån fastighets-
ägarnas krav och mindre utifrån de boendes behov.
Ofta innebär det krav som vore omöjliga att ställa på
andra hyresgäster. Ingrid Sahlin har i antologin
Hemlöshet, som jag för övrigt rekommenderar alla
som är intresserade av den sociala situationen på
bostadsmarknaden att titta i, tagit upp några exempel
på sådana krav.
Gäster får inte tas emot för övernattning utan so-
cialförvaltningens medgivande. Man får inte inneha
husdjur utan överenskommelse med socialförvalt-
ningen. Under boende i lägenheten måste man vara
drogfri. Man får inte införa, förvara eller förtära alko-
hol, narkotika eller andra berusningsmedel. Man har
rätt att ta emot besök under ansvar, men även för
gästerna gäller kravet på drogfrihet under besöket.
Jag är övertygad om att ingen i den här salen kla-
rar av att leva upp till de kraven, men det är de kraven
vi ställer på dem som har det största behovet av sam-
hällets skydd.
Ofta ställs också krav från fastighetsägarna att so-
cialförvaltningen ska utöva tillsyn, vilket man sedan
reglerar i avtal mellan kommun och hyresgästerna.
Här finns ytterligare några exempel som jag vill läsa
upp.
Utöver hyresavtalets avtalsvillkor förbinder man
sig att samtycka till att socialförvaltningens anställda
personal har nyckel till lägenheten och äger tillträde
till densamma även utan den boendes medgivande.
De har rätt att avhysa och avstänga störande besök.
Alkometer och urinprov kan tas på begäran av perso-
nal. Socialförvaltningen har rätt till tillträde till lä-
genheten när helst så anses lämpligt och önskvärt.
Socialförvaltningen har rätt att utföra låsbyte om så
anses nödvändigt. För tillsyn av lägenhet och upp-
följning av hjälpåtgärder ska personal från social-
kontoret äga tillträde till lägenheten.
Det är några av de krav och avtal som man måste
skriva under för att få ett s.k. socialt kontrakt. Det är
en förutsättning.
Med andra ord: Det här handlar inte om att skydda
den boende. Det här handlar om att skydda fastig-
hetsägarna.
Ofta ställs också krav på att man ska avstå från
det lilla besittningsskydd som finns. Här finns några
exempel på det också.
Om överenskommelsen inte uppfylls kan social-
förvaltningen ingripa för att omedelbart verkställa
avflyttning. Om den boende avbryter behandling
enligt upprättad behandlingsplan och ej är villig att
återuppta den äger socialförvaltningen rätt att ome-
delbart avbryta boendet. När det gäller lägenheter och
upplåtelser i andra hand som social stödåtgärd kan
hjälpåtgärden ändras eller avbrytas då skäl därtill
föreligger.
Med andra ord: Det besittningsskydd som eventu-
ellt finns avtalar man bort.
I takt med den allt större sekundära bostadsmark-
naden och de ibland orimliga krav som ställs finns en
ökad tendens till att de som befinner sig på den se-
kundära bostadsmarknaden hamnar allt längre ifrån
ett förstahandskontrakt. Det är inte ovanligt att man
bor kvar med socialt kontrakt efter två år, trots att det
är sagt att man inte ska göra det. Så länge de här
kontrakten skrivs under kommer man inte ur det här
systemet. Socialförvaltningen och kommunen har
svårt att förhandla lägenheter. Det är bl.a. därför vi
kräver en bostadsanvisningslag så att vi faktiskt kan
skapa tillgång till lägenheter och ge dem som sköter
sig och sitt boende i alla fall rätt till förstahandskon-
trakt.
Den normalisering som är syftet med sekundärbo-
endet tenderar ibland snarare att inkapsla de boende i
socialtjänstens omsorg. När den sekundära bostaden
blir normalisering är syftet uppenbarligen förfelat,
och det är därför nödvändigt att se över besittnings-
skyddet för innehavaren av ett andrahandskontrakt
och ge den boende en rimlig möjlighet att komma in
på den reguljära boendemarknaden. Utifrån detta
föreslår Vänsterpartiet att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag om hur man kan skärpa regler-
na kring besittningsskyddet för innehavare av andra-
handskontrakt.
Jag yrkar utifrån detta bifall till reservation 5 un-
der mom. 4.