Herr talman! Jag är lite förundrad, rentav förbryl-
lad, över den i och för glest besuttna kammarens oro
över att Stockholm ska bryta ihop därför att det är för
mycket bostadsrätter i Stockholm.
Jag vill citera finansministern som i går eftermid-
dag talade här i kammaren. Han har bott rätt länge i
Stockholm, även om han kommer från Skövde. Han
säger så här i en replik: "Det är så, Margareta Ceder-
felt, att tre av fyra, 75 %, av dem som bor i Stock-
holmsregionen bor i hyreshus."
Det är någonting att fundera på. De resterande
25 % är alltså villor och andra sorters boende. Att
bostadsrätterna skulle innebära den oerhört nedbry-
tande kraft som Carina Adolfsson Elgestam säger har
jag svårt att föreställa mig. Hon säger att de 5 000
lägenheter som har ombildats, som kan röra sig nå-
gonstans mellan ½ % och 1 % av antalet bostäder i
Stockholmsområdet, skulle vara ett tecken på att hela
bostadsmarknaden går över styr. Det är väldigt be-
tänksamt att dra sådana slutsatser. Jag törs nästan ta
gift på, herr talman, att andelen hyreslägenheter i
Lenhovda, Gamlestad, Ödeshög, Malmö, t.o.m. i
Göteborg är lägre än vad det är i Stockholm. Men de
samhällena bryter inte ihop, i vart fall inte av att det
är för mycket bostadsrättsboende i de samhällena.
Dessutom kan man hoppas att vi får en tredimensio-
nell fastighetsbildning som gör det möjligt att komp-
letteringsbebygga ännu mera i Storstockholmsområ-
det och på det viset råda bot på segregationen, den
ensidighet i bostadsbyggandet som har funnits här
tidigare när Hjalmar Mehr och andra hade makten i
Stockholm.
Herr talman! I går hörde jag statsrådet Britta Le-
jon på TV. Hon presenterades som konsumentminis-
ter, och hon talade känsligt och till synes engagerat
om att det gäller för samhället att stå på konsumen-
ternas sida. Britta Lejon ansåg att detta var oerhört
viktigt och att andra intressen måste maka åt sig för
konsumenterna. Nog känns det behagligt för oss alla
att höra sådana uttalanden. Vi är ju alla konsumenter.
Här har vi alltså ett statsråd som vill att vi ska få det
som vi vill ha det och att andra ska få mindre att säga
till om i de sammanhangen.
Jag tycker att det skulle vara väldigt roligt att få
vägleda statsrådet Lejon in på bostadsmarknadens
domäner. Där finns det många konsumenter och bli-
vande konsumenter som verkligen längtar efter att få
sina intressen tillgodosedda. Men konsumenterna på
bostadsmarknaden är luttrade. De nuvarande och
deras företrädare har över 50 år längtat efter att kon-
sumenternas efterfrågan skulle få större betydelse.
Vad har de mött? Jo, av socialdemokraterna inspire-
rade statliga bestämmelser och regleringar som ibland
direkt hindrat konsumenterna att få som de vill och
ibland indirekt hindrat samma sak genom att kommu-
ner och företag inte har kunnat tillfredsställa bostads-
konsumenternas intressen. Bostadsköerna från tid till
annan talar sitt tydliga språk. Jag ska inte ge mig in i
den diskussion som Inga Berggren förde här tidigare
när hon redovisade de justeringar som behövs för att
göra hyresmarknaden bättre.
Ett annat aktuellt och praktiskt exempel är faktiskt
hur det socialdemokratiska etablissemanget har hind-
rat eller försökt förhindra enskilda familjer, familjen
Freivalds t.ex., att tillfredsställa sitt konsumentintres-
se. De av socialdemokraterna uppburna statsmakterna
tror sig begripa bättre vad bostadskonsumenterna vill
ha för slags bostad än vad konsumenterna själva be-
griper.
Av ideologiska skäl, vilket framgick tidigare av
Carina Adolfsson Elgestams anförande, vill social-
demokraterna hindra att medborgarna i ökad ut-
sträckning äger sin bostad. Detta är en stor ideolo-
gisk motsättning. Vi moderater tror och ser exempel
på att människor i mycket stor utsträckning önskar
äga sin bostad. Därför tycker vi att det är viktigt att
samhällets regelverk gör det möjligt att ha ett utbud
av bostäder där medborgarna erbjuds att på det sätt
som de själva vill tillgodose sitt intresse som bostads-
konsumenter.
För socialdemokraterna var det naturligt en gång
när HSB bildades att det var rätt och riktigt att t.o.m.
socialdemokrater skulle kunna sträva efter att få äga
sin bostad. Men så är det uppenbarligen inte i dag.
Vi tycker att man ska kunna tillgodose männi-
skors efterfrågan vad gäller bostadsrätter utan att
hyresrätter sätts i bakgrunden eller utplånas. Det kan
man förvissa sig om genom att läsa den moderata
partimotionen.
Nu tycks vi på något konstigt sätt att vara på väg
in i ett slags tvåtredjedelssamhälle. Rentav kan man
få en känsla av att det rör sig om ett grundläggande
försök till systemskifte när man ser de olika förslagen
intill varandra. Det är möjligt, herr talman, att det är
ett utslag av övergående socialdemokratisk panik,
men här gäller det att vara uppmärksam.
Vad gäller bostadsrättsombildningen kräver majo-
riteten även fortsättningsvis att det ska vara tvåtredje-
dels majoritet innan hyresgästerna i en fastighet hos
myndigheterna ens kan få redovisa sitt intresse för att
överta fastigheten i bostadsrättsform. Redan av eko-
nomiska skäl är det nästan alltid nödvändigt att det är
mer än två tredjedelar av hyresgästerna som är intres-
serade av att överta fastigheten i bostadsrättsform. En
tvåtredjedels majoritet i det sammanhanget närmar
sig lite grann trakasseriets form. Då säger man att
kvarvarande hyresgäster skulle känna sig bättre till
mods om bostadsrättsombildningen inte kom till
stånd utan hindrades. Då finns det faktiskt ingenting
som tyder på att bostadsrättsföreningar skulle vara
sämre hyresvärdar än andra. Men all right, saken
skulle kunna ordnas åtminstone till dels om riksda-
gens majoritet kunde acceptera partiellt undantag från
utbudet mot dubbelupplåtelse, vilket - utan att gå in
på krångliga detaljer - i praktiken skulle göra det
möjligt för säljande kommunala bolag att ligga kvar
som hyresvärd för de hyresgäster som väljer att vara
kvar som hyresgäster i fastigheten. Exempelvis kunde
miljonprogramområdena må mycket bra av detta,
eftersom det där finns ett stort intresse av att få bo i
egen bostad.
Jag kunde ha förstått om man från bostadsrättsne-
gativas sida hade sagt att bostadsrätten är en skröplig
associationsform eller att bostadsrätten har ett dåligt
pantvärde. Men de invändningarna har jag inte hört
en stavelse om faktiskt. Ändå är man rädd för krav på
förstärkning av bostadsrättsformen.
Men bostadsrätten är en skör konstruktion som
lätt kan komma på ekonomiskt obestånd vid lågkon-
junktur. Detta beror på att en medlem kan lämna både
lägenheten och medlemskap utan att ta ansvar för lån
eller övriga åtaganden som man har varit med om att
som medlem ta på sig. Flera bostadsrättsföreningar
anses ha råkat ut för detta under 90-talet när det gick
dåligt för många bostadsrättsföreningar. Det bör inte
vara möjligt att på det här enkla sättet överge en bo-
stadsrätt och smita från det ekonomiska ansvaret.
Rimligen bör man vara bostadsrättsföreningsmedlem
tills man sålt sin bostadsrätt. Det skulle dessutom
stärka panträtten. Det bästa sättet att stärka pantvärdet
vore trots allt om man införde den tredimensionella
fastighetsbildningen så att man fick ett klart pantob-
jekt.
Tredimensionell fastighetsbildning, dvs. att kunna
avgränsa en fastighet även på höjd och djup, är inte
något nytt. En av landets mest betydande kungar,
Magnus Eriksson, vidtog redan på 1300-talet vissa
åtgärder för att möjliggöra tredimensionell fastighets-
bildning. Därefter har frågan vilat - vilat ut, skulle
man kunna säga.
För den moderna storstadens rationella ansvars-
fördelning skulle det underlätta betydligt om exem-
pelvis husen vid Hötorget eller vid centralstationen
kunde ingå i fastighetsbildning med horisontella
gränser. Det skulle göra det möjligt att ha olika ägare
av hus och t.ex. av underliggande trafikkaruseller.
Det skulle göra det möjligt att komplettera byggnads-
kroppar med bostäder på ett sätt som skulle vara till
fördel både för stadsbilden och för bostadsförsörj-
ningen.
Jag behöver inte djupare gå in på detta. Annelie
Enochson har tidigare talat om det. Jag vill bara att
kammaren tar sig en allvarlig funderare på tredimen-
sionell fastighetsbildning, eftersom det förmodligen
inte blir kammarens beslut i morgon att införa en
sådan. Jag tror att det här är oerhört viktigt för städer-
nas utbyggnad framöver.
De yrkanden som jag kunde ha haft anledning att
ställa är redan ställda, så jag slutar här.