Herr talman! Som jag kan uttolka bruksvär-
desprincipen är den ganska flexibel. Den tillämpas,
såvitt jag förstår, lite olika här i landet. I min egen
hemkommun är den i alla fall i allra högsta grad
flexibel. Jag tycker t.o.m. att den har blivit för flexi-
bel. Det kan numera skilja upp till 30 % i hyrorna
bara avseende lägesfaktorn, var någonstans i kommu-
nen lägenheten är belägen. Jag har precis som utred-
ningen om bruksvärdesprincipen mycket svårt att se
på vilket sätt det här skulle vara något hinder.
Jag försökte alldeles i början av mitt anförande
påpeka att vi faktiskt en gång i tiden har byggt bort
bostadsbristen, och det gjorde vi med rejäla statliga
satsningar på byggandet, rejäla kommunala satsningar
på planering av bostadsförsörjningen. Vi vill gå ett
steg längre. Vi vill inte bara prata om bostadsförsörj-
ning, vi vill utveckla detta till ett boendeplanerings-
program där man faktiskt ser över det hela.
Om situationen för de hemlösa var helt avhängig
av bostadsbrist skulle jag kanske lite mer förstå Inga
Berggrens sätt att resonera. Men faktum är att även i
kommuner där det står tomma lägenheter finns det
hemlösa. Även i kommuner där det står tomma lä-
genheter är det mycket hårda krav på folk att få lov
att flytta in. Med andra ord får marknaden själv be-
stämma vem man vill ha som hyresgäster.
Sedan är det självklart att i orter med bostadsbrist
måste vi börja bygga. Då tror jag att det är de klassis-
ka lösningarna vi måste titta på. På vilket sätt kan
staten gå in och hjälpa till med finansieringen av
nyproduktion? På vilket sätt kan staten se till att styra
att hyresnivåerna blir rimliga, så att alla medborgare i
ett samhälle har förutsättningar att efterfråga de nya
bostäderna, få fler hyresnivåer? Hammarby sjöstad
här i Stockholm är inte särskilt intressant för de flesta
som efterfrågar bostäder, inte ens en gång för dem
som kommer till Stockholm.