Herr talman! Fick inte veta att pappan dött förrän
efter begravningen. Nu vill Pia medverka till ändrad
lagstiftning. Detta kunde vi för några månader sedan
läsa i en tidning.
Pia och hennes syskon fick inte veta att deras pap-
pa hade dött förrän begravningen var över. Pia och
hennes syskon är inte de enda i vårt land som har fått
uppleva detta. Dagens familjebild är, tyvärr, sådan att
många s.k. särkullebarn glöms bort när den ena föräl-
dern bildar ny familj.
Pia är en av dem som drabbats hårt. Hon växte
upp tillsammans med sin pappa under de tio elva
första åren. Sedan skildes föräldrarna och Pia bodde
kvar hos sin mamma. Kontakten med pappan fortsatte
Pia även i vuxen ålder, dock mera sporadiskt. Pappan
bildade ny familj. Den nya kvinnan ville inte att Pia
och hennes syskon skulle informeras när pappan blev
svårt sjuk och när han senare avled. Prästen valde att
tillmötesgå kvinnan. Om pappan hade haft tillgångar
skulle det ha gjorts en bouppteckning. Barn från det
tidigare äktenskapet skulle då, enligt lag, ha informe-
rats - som om tillgångar skulle vara mer intressant än
att man faktiskt får veta att ens pappa är svårt sjuk. Då
har man ju tillfälle att säga adjö.
Pia är inte ensam om att bli drabbad på detta sätt.
Pia är däremot ganska ensam om att på ett starkt och
konstruktivt sätt försöka ändra på det som hon tycker
är felaktigt. Pia vill inte att andra skall drabbas på
samma sätt som hon. Vad gör hon? Jo, hon kontaktar
mig som riksdagspolitiker och presenterar problemet.
Jag delar Pias åsikt att vi måste försöka ändra på
detta. Det här ledde senare fram till den motion som
vi i dag behandlar.
Att det är en grannlaga uppgift att försöka få till
stånd en ändring har både jag och Pia full förståelse
för. Frågan är oerhört svår och känslig och handlar
om personlig integritet. Därför anser jag att frågan
borde ha utretts ordentligt. Utskottet kunde vid sin
behandling ha kostat på sig att inhämta synpunkter
också från annat håll. Jag har förstått att tiden inte
riktigt är mogen men frågan måste få leva vidare, för
det här kan framöver drabba stora grupper särkulle-
barn.
Utskottet säger att man har stor förståelse för det-
ta. Man tror dock inte att utskottet kan göra någonting
genom lagstiftning. Att lagstifta om delad vårdnad,
även mot berörda parters vilja, tycks gå bra. Varför
skulle det då inte kunna gå bra att försöka ordna till
detta problem genom att mera noga utreda frågan?
Jag hoppas att här i dag ansvarig socialdemokrat,
Anders Ygeman, kan säga att detta problem är så pass
stort och så pass allvarligt att han är beredd att ta på
sig ansvaret för att frågan ses över en gång till.