Herr talman! Vi skall nu behandla lagutskottets
betänkande nr 10, som har rubriken Vissa familje-
rättsliga frågor. De familjerättsliga frågorna är verk-
ligen aktuella i debatten nu. Det beror inte minst på
att vi arbetar med en rad förändringar på det området.
På lagutskottets bord ligger nu den stora propositio-
nen om vårdnad, boende och umgänge. Vi arbetar
med den, och vi skall ha en utfrågning i nästa vecka,
den 10 februari. Det betänkandet kommer naturligtvis
att bli mer omfattande än det betänkande som vi nu
skall behandla.
Betänkande nr 10 behandlar i första hand en rad
frågor som tas upp i motioner från den allmänna mo-
tionstiden, både från innevarande riksmöte och från
föregående. Det är frågor om äktenskaps- och sambo-
lagstiftningen, det är frågor om registrering av part-
nerskap, om vissa bestämmelser om faderskap, frågor
om förmyndarskapslagstiftningen och vissa arvsrätts-
liga frågor.
Jag skall inte ta upp och behandla utskottets be-
tänkande i dess helhet. Det kommer Anders Ygeman
så småningom att göra. Rent allmänt finns en mycket
bred majoritet kring de flesta överväganden som görs
i betänkandet. Det finns några enstaka reservationer.
På en punkt, och det är den jag tänker beröra, är
jag, och flera med mig, skiljaktig med utskottets ma-
joritet. Det är fråga om en mycket stor minoritet.
Utskottet är ungefär delat mitt itu i frågan. Det rör sig
om frågan om talerätt i mål om hävande av faderskap.
Jag tänker belysa frågan med ett fiktivt fall från den
motion jag har väckt i det här ämnet. Jag tror att det
fallet är ganska känt, i varje fall för utskottets ledamö-
ter. Flera motionärer har engagerat sig i frågan.
Om den ena av två makar, i det här fallet mannen,
avlider kan plötsligt en son eller dotter dyka upp och
hävda att han eller hon är barn till den numera avlidne
maken och, naturligtvis med all rätt, kräva sin sär-
kullsrätt. Om änkan inte känner till barnet - vilket
naturligtvis borde vara det normala, men det kan ju
hända att hon inte gör det - har hon inte någon möj-
lighet att ifrågasätta faderskapet, även om det kan
visas upp en domstolshandling om det. Hon har ingen
möjlighet att få faderskapet prövat på nytt i domstol.
Det kan finnas många motiv till att göra en sådan
prövning. Det kan finnas sociala skäl. Det kan natur-
ligtvis finnas ekonomiska skäl. En person som går in i
ett äktenskap där makarna från början har väldigt
olika ekonomiska förhållanden kanske skulle ha be-
gärt ett äktenskapsförord om hon känt till detta. Det
kan också finnas en rad andra omständigheter som gör
att man vill ompröva den här möjligheten.
Med nuvarande lagstiftning saknar alltså änkan
möjlighet att väcka ett mål för att just häva det här
faderskapet. Det kallas att hon inte har talerätt i la-
gens mening. Hon kan inte åberopa den lagparagraf
enligt föräldrabalken 1 kap. 3 § som reglerar det här.
Den ende som har talerätt i lagens mening i det här
fallet är den som har ådömts faderskapet, dvs. den
avlidne maken. Därmed finns det i det här fallet inte
någon som har talerätt, och det kan inte prövas på
nytt, inte ens av barnet i fråga. Det här är naturligtvis
ytterst en rättssäkerhetsfråga för änkan, och det kan
också vara det för barnet.
När den här lagstiftningen kom till fanns det kan-
ske ingen anledning att ifrågasätta den här lagparagra-
fen, men sedan lagstiftningen kom till och efter det att
den har verkat under en rad av år har det hänt väldigt
mycket på det här området. Numera finns betydligt
bättre teknik och möjligheter att fastställa faderskap,
som gör att det här får en helt annan innebörd. Alltså
borde man, med tanke på den tid som har gått och den
tekniska utvecklingen, ompröva lagstiftningen så att
den anpassas till nuvarande utveckling. Jag vill att
man skall göra det. Det vill Centerpartiet, det vill
Moderata samlingspartiet, det vill Folkpartiet, det vill
Miljöpartiet och det vill Kristdemokraterna. Men
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna säger nej.
Man kan fråga sig varför. Är inte rättssäkerheten lika
viktig för alla, även för änkor, i det här samhället?
Vad är det som tar över i det här fallet och sätter
rättssäkerheten åt sidan?
Utskottet säger i sin majoritetsskrivning att regler-
na i det här fallet måste bygga på en avvägning mellan
olika intressen som gör sig gällande, och det kan jag
hålla med om. Vidare säger man att bestämmelserna i
första hand bör präglas av vad som är bäst för barnen.
Även det kan jag hålla med om.
Men vad är det då som är särskilt viktigt när man
ser till barnens bästa? Är det att säkert veta vem som
är barnets far, eller är det att leva i fortsatt ovisshet
om någon har ifrågasatt det? Det kan också diskute-
ras, tycker jag.
Därefter tar utskottets majoritet i sin argumente-
ring upp två situationer för faderskapets fastställande:
dels fastställande genom presumtion, dvs. den ur-
sprungliga regeln att icke ifrågasätta faderskapet för
de barn som finns inom äktenskapet i familjen, dels
fastställande genom domstolsprövning. Jag delar
majoritetens bedömning i presumtionsfallet.
En vänsterpartimotion, som blivit avstyrkt i sin
helhet i utskottet, tar upp en längre gående fråga,
nämligen att man skulle fastställa faderskapet med
den moderna blodprovsteknik vi nu har vid varje barn
som föds, inom eller utom äktenskapet. Det krav som
jag har innebär ett betydligt kortare steg, men inte ens
det steget vill Vänsterpartiet ta i det här fallet. Detta
förefaller mig något konstigt.
I presumtionsfallet tycker jag som sagt att det är
ganska klart, men i domstolsfallet är det helt annor-
lunda. Den frågan är från början tvistig. Det kan gälla
avgöranden, såsom i det fall jag tog upp, som ligger
väldigt långt tillbaka i tiden när inte den moderna
blodprovsteknik m.m. som vi har i dag fanns. Då
kunde man inte heller fastställa faderskap med samma
precision och säkerhet som i dag.
Därefter tar utskottet upp två överprövningar som
har gjorts av Högsta domstolen. I det här fallet finns
dock ingen resning, och detta tar man till intäkt för att
man nu inte skall ändra dessa regler. Jag kan inte se
att det heller är något skäl för att änkan i mitt fiktiva
fall inte skulle ha en rättssäkerhet.
Den här frågan är också intressant ur ett jäm-
ställdhetsperspektiv. Det här kan bara röra rättssäker-
heten för kvinnor, och varför skall inte den vara lika
säker för kvinnor som för alla? Därför bör man enligt
min uppfattning i varje fall se över och pröva om den
här lagregeln bör ändras. Det är kravet.
Med det som utgångspunkt, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 8 vid utskottets betän-
kande och i övriga delar bifall till utskottets hemstäl-
lan i betänkandet.