Herr talman! Det här betänkandet, som rör famil-
jerättsliga frågor, tar bl.a. upp en rad motioner om
krav på förbättringar av homosexuellas situation inom
familjerättens område.
I fjol presenterade kriminologen Eva Tiby en un-
dersökning som visar att 23 % av alla homosexuella
någon gång har utsatts för brott enbart därför att de är
homosexuella. Under de senaste tio åren har minst 27
personer mördats av samma skäl.
Personer som inte accepterar en allmänt förbättrad
attityd mot bögar, lesbiska och bisexuella försöker nu
med odemokratiska medel skrämma dessa grupper.
Homosexuella har blivit ett lovligt byte vad gäller
hetspropaganda, inte minst genom att Riksförbundet
för sexuellt likaberättigande på senare tid har utsatts
för en allt hårdare press från nazisthåll. Lokaler i
Linköping, Stockholm och Trollhättan har angripits
av antihomosexuella grupper. Men som lagstiftare får
vi naturligtvis inte låta oss påverkas eller huka för den
här typen av organiserat våld. Jag ser en risk i att om
inte homosexuella jämställs med heterosexuella i
lagstiftningshänseende skulle det faktiskt kunna upp-
fattas som att de inte är lika mycket värda som hetero-
sexuella.
Partnerskapslagens tillkomst innebar stora land-
vinningar, men fortfarande återstår en hel del att göra.
Det handlar t.ex. om att åstadkomma en nordisk part-
nerskapskonvention, att de som så önskar kan få sitt
partnerskap registrerat på svenska ambassader utom-
lands, liksom att sätta press på de kommuner som
ännu inte inrättat partnerskapsförrättare.
Lagen har nu varit i kraft i tre år och därför är det
dags att ta nästa steg mot ett likaberättigande. Enligt
min uppfattning bör de homosexuella ges möjlighet
att ingå äktenskap på samma villkor och med samma
rättsverkningar som heterosexuella. Därigenom kan
den särlagstiftning som partnerskapslagen innebär
avskaffas.
Ett steg i rätt riktning som jag tycker är värt att
notera är att skillnaden vad gäller rätten till bostads-
bidrag nu äntligen har upphört, och att Samboende-
kommitténs direktiv är att överväga om skillnaderna i
den rättsliga behandlingen av homosexuella sambor
jämfört med heterosexuella är motiverade. Den frågan
utreddes visserligen av Partnerskapskommittén, som
föreslog en lag om sambor av samma kön, och därför
borde egentligen inte frågan behöva utredas på nytt.
Men, som sagt, nu har vi en ny kommitté som tittar
närmare på det här och därför får vi väl avvakta den.
Det är skälet till att jag har valt att inte reservera mig
mot utskottsmajoritetens förslag i den här delen. Jag
utgår från att kommittén kommer med ett förslag till
reformerad lagstiftning, och om den inte gör det åter-
kommer jag i frågan.
Jag vill yrka bifall till reservation nr 7 under
mom. 8 och står naturligtvis bakom samtliga reserva-
tioner som jag står som undertecknare av.
Agne Hansson berörde talerätten, vilket också
andra talare har gjort. Agne Hansson nämnde bl.a. en
motion från Vänsterpartiet som skulle gå ännu längre
än reservanterna har gjort i sin reservation. Jag vill
erinra ledamöterna om att det är en enskild vänster-
partimotion.
Jag har mycket lätt att sätta mig in i den situation
som ni har beskrivit här. Det är naturligtvis en chock-
upplevelse om det vid makens dödsfall helt plötsligt
dyker upp ett helt okänt barn. Men jag kan också
mycket lätt sätta mig in i vad det skulle innebära för
barnet om änkan skulle få talerätt. Man skulle dra i
gång en blodprovsprocess. Barnet har visserligen inte
haft någon kontakt med pappan men känner till ho-
nom och har utgått från att han är pappan. Helt plöts-
ligt skall det ifrågasättas om mannen verkligen är
pappan. Jag kan se det som väldigt kränkande för
barnet.
Jag försäkrar er andra som står som undertecknare
av reservationen att jag verkligen har tänkt på frågan
och övervägt den oerhört noga. Jag har kommit fram
till att det måste vara barnets bästa som väger tyngst.
Jag tycker inte att det bara är en teknisk fråga. Det
handlar i stor utsträckning om svåra etiska och mora-
liska överväganden.