Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna L404,
Sf224, yrkande 3, So629, yrkande 3 och till reserva-
tion 8, mom. 10.
Yvonne Ruwaida tog i här. Det känns rätt skönt att
komma omedelbart efter henne på talarlistan. Jag
tycker att hon har missförstått det mesta här i livet.
Det är inte fråga om något kasttänkande.
Äktenskapet - eller hur man nu vill uttrycka den
form genom vilken samhället vill säkerställa fasta,
stabila, varaktiga relationer för att säkerställa barns
trygga uppväxt och uppfostran - är inte förlegat. Det
är fullständigt stolligt att påstå någonting sådant. Är
det någonting som har blivit tydligt i modern tid så är
det väl att just detta synsätt har den allra största och
bästa bäring.
Sedan skall man inte mystifiera detta i övrigt. Vad
vuxna människor vill göra är deras privatsak. Det
behöver vi som lagstiftare inte bekymra oss om. Det
är barnets bästa som det är fråga om och ingenting
annat.
Jag är alltså ganska nöjd med betänkandets skriv-
ning i detta stycke, och jag är ännu mera nöjd nu efter
att ha hört Yvonne Ruwaida.
När det gäller talerätten har fem partier gett ut-
tryck för en uppfattning i en rätt teknisk fråga, nämli-
gen att det här föreligger en osäkerhet, att det är nå-
gonting som inte är bra och att man skulle vilja ha en
utredning till stånd. Då kan man liksom inte villfara
detta. Man skriver bort det genom att säga att om det i
framtiden skulle visa sig vara ett problem skall frågan
tas upp. Det är ett uttryckssätt som är ganska fränt
gentemot dem som har yppat att detta är ett stort pro-
blem. Det är helt enkelt att osynliggöra människor
som i dag upplever ett utomordentligt stort problem.
Man kunde åtminstone ha uttryckt sig något mer psy-
kologiskt och mänskligt.
Tanja Linderborg säger att hon har barnets bästa
för ögonen. Ja, det är klart, vem har inte det? I dag
förhåller det sig nog på det viset att man mer och mer
av hänsyn till barnets bästa söker sanningen. Det
gäller vid insemination och vid adoption. Ibland kan
man intuitivt tycka att det verkar litet jobbigt att jämt
söka sanningen. Men inom vetenskapen är man allde-
les entydig och klar över att det gagnar alla, och fram-
för allt barnet, att sanningen kommer fram. Det är litet
olyckligt att man inte kan förenas i en sådan här tek-
nisk fråga. Den borde inte vara partiskiljande. Detta
är sådant som man ute i rättslivet söker klarhet i.
Som praktiker kan man ibland undra varför lag-
stiftningen är så mystisk. Trots att det enligt väldigt
många föreligger ett tekniskt problem, blir det inte
ens någon utredning av den saken. Det är synd. Jag
hoppas att det förhållandet att så många står bakom
och att man har den litet kryptiska skrivningen ändå
innebär att de som makten haver i sinom tid ser över
dessa regler till gagn för barnen.