Herr talman! Sverigedemokraterna står såklart bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 10 om regional rovdjursförvaltning och reservation nr 16 om allemansrätten.
Fördröjning av skydds- och licensjakt genom rutinmässiga överklaganden av demokratiskt fattade beslut har i dag blivit ett stort problem.
Att få undantag för skyddsjakt, där ett snabbt agerande är huvudsyftet, är angeläget för att få stopp på den skada och olägenhet som annars kan åsamkas boende och tamdjur.
Det har konstaterats av EU-domstolen att Århuskonventionens regler om tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor inte har den direkta effekten inom EU-rätten. Alltså har inte kommissionen rätt att lägga sig i medlemsländernas regler för överklaganden, som när Sverige beslutat om licensjakt på varg. Här gjorde också förvaltningsrätten i Karlstad ett stort fel när den stoppade årets vargjakt, som vi minns.
Det finns två domar där EU-domstolen klargör att eftersom Århuskonventionen inte har implementerats i EU-rätten är det upp till medlemsstaterna att själva bestämma hur de ska hantera konventionen. EU-domstolen fastställer att Århuskonventionen ger myndigheter, inte enbart domstolar, rätt att vara överklagandeinstans, som i det svenska fallet Naturvårdsverket. Därför ska svensk lagstiftning gälla vid överklagande av beslut som när det gäller den utlysta vargjakten. Den svenska lagstiftningen säger att Naturvårdsverket, inte domstolar, ska avgöra överklaganden av länsstyrelsernas beslut.
Högsta förvaltningsdomstolen har beslutat att ge prövningstillstånd i saken, där Naturvårdsverket överprövat beslutet om licensjakt på varg, angående rätten till domstolsprövning, trots att § 58 i jaktförordningen föreskriver att det inte får överklagas vidare. Detta bör gälla även vid skyddsjakt. Frågan ligger just nu i Högsta förvaltningsdomstolen för avgörande. Vi får se hur detta fortlöper.
Herr talman! Att organisationer så enkelt kan få talerätt och därigenom kan försvåra, förhala och förhindra myndighetsbeslut är också ett stort problem. Det kan tyckas alltför lättvindigt att klassa organisationer med olika vargliknande namn som miljöorganisationer vilkas syfte är att förhindra och försvåra att myndighetsbeslut verkställs. Det bör starkt övervägas om kravet på medlemsantal för talerätt verkligen ska vara så lågt som 100 och även ses över om verksamhetsarten är att klassa som miljöorganisation. Här kommer vi att återkomma med en egen motion i höst, om så är behövligt.
Herr talman! I de rovdjurstäta länen finns ofta en samstämmighet över partigränserna gällande inställningen i rovdjursfrågan, i linje med kommuninvånarnas erfarenheter. Den kommunala lokalkännedomen borde därför värderas högre i beslutsgången när incidenter och angrepp på hundar och tamboskap får befolkningen att reagera.
Det kan många gånger vara svårt för länsstyrelsen att bedöma en privatpersons ansökan om skyddsjakt och värdera den problematik som beskrivs och upplevs i närområdet, med ett rutinmässigt avslag på ansökan som följd. Därför bör aktuell kommun vara remissinstans i ärenden om skyddsjakt där länsstyrelsen tvekar om att bevilja ansökan. Det är alltid bättre med ett grundligt beslutsunderlag än att folk på långt håll sitter och beslutar om något som de kanske inte är så insatta i.
En sådan icke-beviljad ansökan skulle då snabbt kunna få ett grundligare beslutsunderlag, då den lokala kunskapen och kännedomen om problematiken i närområdet skulle kunna tas till vara på bästa sätt med ett kommunalt yttrande av en handläggare, för att slutgiltigt beslutas av länsstyrelsen.
Herr talman! Vissa länsstyrelser betalar för vargjakter, andra inte. Oklarheter i regelverket kring ersättning för skyddsjakt väcker såklart irritation. Den som ansöker om skyddsjakt får betala och utföra ett gratisarbete för att upprätthålla viltvården. Det bidrar till att man i många fall avstår från att ansöka om skyddsjakt om man samtidigt riskerar att få betala för jakten. Flera länsstyrelser betalar inte någonting alls för skyddsjakten.
Ett exempel är Värmland, där det nyligen fattats beslut om två skyddsjakter på varg. Trots att länsstyrelsen själv tagit initiativ i ett av fallen utgår ingen ersättning. Man utser jaktledare som skramlar ihop jägare att jobba gratis tillsammans med. Det är inget solklart regelverk. I andra län kan samtliga jägare som deltar i jakten avlönas och få ersättning för sina utlägg.
Bakgrunden till de olika besluten är att det saknas enhetliga regler i Sverige för vem som ska betala för skyddsjakten. Länsstyrelserna gör olika bedömningar och egna tolkningar. En översyn av regelverket är mer än önskvärd för att få ett tydligt och enhetligt regelverk. Här kommer vi också att återkomma framdeles, är jag övertygad om.
(Applåder)
I detta anförande instämde Anders Forsberg (SD).