Herr talman! Det är som sagt ett omfattande betänkande som vi debatterar i dag. En av de frågor som ännu inte har tagits upp i debatten är alla pengar som vi lägger på sådant som faktiskt förstör vår miljö - så kallade miljöskadliga subventioner. Vänsterpartiet lägger i reservation 3 fram ett förslag om att miljöskadliga subventioner ska fasas ut, och vi vill att regeringen antar en handlingsplan för hur utfasningen ska gå till.
I Sverige lägger vi, enligt en rapport från Naturvårdsverket, miljardtals kronor, uppskattningsvis 50 miljarder kronor årligen, på subventioner - alltså rena ekonomiska bidrag - eller skattenedsättningar till exempelvis flygtrafiken och sjöfarten. Och kärnkraften tar inte sitt fulla ekonomiska ansvar i händelse av en olycka.
Det handlar om att vi har ett reseavdrag som gynnar privatbilism och som leder till ökade utsläpp. Det handlar om nedsättningar av koldioxidskatten. Den tidigare borgerliga regeringen avskaffade koldioxidskatten för kraftvärmen, vilket har lett till ökad förbränning av kol, vilket i sin tur har lett till ökade utsläpp. Det finns också stora subventioner inom jordbrukssektorn.
Vi borde egentligen vara ganska överens om det här. I internationella sammanhang är den svenska regeringen pigg på att kräva att andra länder ska avskaffa sina subventioner till sådant som förstör miljön. Sådant driver vi på EU-nivå, och sådant driver vi i FN-sammanhang. Och det är bra. Men varför händer så lite här?
Jag har tagit upp frågan med den tidigare miljöministern, Lena Ek som är med och debatterar i dag, och med nuvarande klimat- och miljöminister Åsa Romson. Men jag tycker ärligt talat inte att jag har fått något bra svar. Jag får ett erkännande om att vi lägger pengar på sådant som förstör miljön och att det inte är bra. Men att vi ska ha en sammanhängande strategi för att få bort de miljöskadliga subventionerna får vi tyvärr inte gehör för. Men det behövs. Vi behöver en strategi för att få bort de miljöskadliga subventionerna. De är i stort sett identifierade. Naturvårdsverket har gjort bra granskningar av vilka subventioner som förstör och som finns i Sverige. Egentligen är det bara att sätta spaden i marken och börja ta bort dem.
En annan fråga som inte heller har kommit upp i dagens debatt ännu är den så kallade stoppregeln som fanns i miljöbalken tidigare. Stoppregeln var en ganska speciell bestämmelse. Den gav ett särskilt skydd till hotade arter ifall till exempel en ansökan om att bedriva täktverksamhet kom in, till exempel om att starta ett stort stenbrott någonstans. Det är ett stort ingrepp i miljön, och ifall det då fanns risk för att hotade arter skulle hotas blev det helt enkelt nej till en sådan ansökan.
Det var en fin regel som vi hade i svensk lagstiftning tidigare. Vi sa helt enkelt att biologisk mångfald, hotade arter, var överordnade ekonomiska intressen och storskaliga industriella ingrepp i vår miljö. Men stoppregeln togs bort från svensk lagstiftning 2009. Vänsterpartiet var faktiskt det enda partiet som motsatte sig det då.
Jag tycker att Nordkalks tillstånd för att bedriva storskaligt kalkbrott på norra Gotland är ett ganska konkret exempel på hur det kan gå när vår miljölagstiftning urholkas på det sättet. Nu ska det nämnas att det tillståndet är överklagat och ligger i förhandlingar i domstol. Men det visar att vi behöver ett starkt skydd för hotade arter i vår lagstiftning. Och Vänsterpartiet tycker att ett bra sätt att stärka det skyddet är att återinföra stoppregeln. Därför vill jag yrka bifall till reservation 4 där just det tas upp.
Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om biologisk mångfald. Den har debatterats i flera replikskiften. Ibland blir biologisk mångfald lätt som ett mantra. Alla säger att vi behöver den biologiska mångfalden, men varför det egentligen? Stina Bergström var inne på det tidigare, nämligen att vi behöver naturen. Naturen klarar sig väldigt bra utan människan. Men vi behöver allt som finns i naturen.
Någon har liknat biologisk mångfald och den mångfald av arter som finns i naturen vid ett flygplan. Ifall man tar bort en komponent ifrån ett flygplan skulle nog ingen gå med på att sedan flyga med det flygplanet. Hela mekanismen blir då plötsligt osäker. Men när det gäller naturen är vi beredda att ta ganska stora risker. Redan nu utplånas mängder av arter på grund av mänsklig verksamhet. Vi vet samtidigt att alla arter samvarierar med varandra. Om en försvinner kan en annan hotas och så vidare.
Det tycker jag är ett konkret exempel på att biologisk mångfald är extremt viktig. Vi tycker inte bara att det är fint att ha mångfald av växter och djur ute i naturen. Det är en förutsättning för mänskligt liv på jorden.
Herr talman! Därför måste vi skydda betydligt mycket mer mark än vi gör i dag. Bland annat Johan Büser från Socialdemokraterna har tagit upp att det nu kommer förstärkningar i budgeten för skydd av mark och skog. Det välkomnar vi i Vänsterpartiet verkligen. Men vi vill också understryka att när vi skyddar mark ska det inte bara handla om stora arealer i norra Sverige, som är relativt lätta att skydda eftersom inte lika många intressen gör anspråk på markerna där. Det måste vara representativa marker. Det ska vara marker över hela Sverige, och det ska vara representativt. Inte bara vissa arter ska skyddas. Vi måste göra en analys av vilka områden i Sverige som vi vill ge ett särskilt skydd.
Vi gör det inte bara för att vi i Sverige vill göra det. Det är också ett internationellt åtagande som vi har, bland annat från den stora konferensen om biologisk mångfald i Nagoya 2010. Jag noterar att Sverige ännu inte har ratificerat slutsatserna från Nagoya. Vi har alltså inte tagit in slutsatserna från Nagoya i vår lagstiftning ännu. Det ska komma senare i år, och det tycker Vänsterpartiet är bra. Det har vi kämpat för länge.
Man blir glad ibland om man till slut får sin vilja igenom. Men i framtiden måste sådana ratificeringsprocesser gå fortare. Ett av skälen till att det har gått så sakta är att EU tar lång tid på sig. Måste vi alltid vänta in EU i sådana processer? Sverige borde kunna gå före och ratificera själva.
Avslutningsvis noterar jag att det finns ett visst mått av schizofreni hos borgerligheten. Å ena sidan är vi överens om att den biologiska mångfalden ska stärkas, och det skickar vi med till regeringen. Det är bra. Å andra sidan lägger de borgerliga partierna fram förslag om att strandskyddet och allemansrätten ska urholkas. De vill jaga fler hotade arter i Sverige.
Moderaterna och Sverigedemokraterna vill försämra för miljöorganisationer att aktivt delta i rättsliga prövningar i miljöfrågor. Det är schizofrent och märkligt. Å ena sidan säger man det ena, och sedan lägger man fram konkreta förslag om det andra. Det är också exempel på hur de borgerliga partierna vill gå bakåt i svensk miljöpolitik. Jag yrkar avslag på de förslagen.