Herr talman! Ärade riksdagsledamöter och åhörare! Alliansregeringen byggde under mödosamma former upp en ordning för licensjakt som visat sig vara mycket viktig i de delar av Sverige där vargtrycket är särskilt högt. Den har varit en del i en bredare strategi för en levande landsbygd. Denna linje försökte alliansregeringen freda både från EU-regleringar och från olika rovdjursorganisationer. Tyvärr riskerar den rödgröna regeringen och dess oklara besked på området att riva upp ordningen och vrida tillbaka klockan.
Vi kan ta del av olika redogörelser från människor som varit ytterst nära att bli angripna av varg, senast en man från Årjäng. Staten måste sätta ned foten, kräva en harmonisering av skyddsjakten över landet och genomdriva en fortsatt licensjakt på varg för att hålla nere stammens skadeverkningar. Därför är det med tillfredsställelse jag kan konstatera att Alliansen fått till stånd ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen i den här viktiga frågan.
Herr talman! Allemansrätten och strandskyddet är något unikt för Sverige. Syftet med strandskyddet var att allmänheten skulle ha tillgång till naturupplevelser och att den biologiska mångfalden i vattennära miljöer skulle bevaras. Det generella strandskyddet börjar 100 meter från strandkanten och kan utvidgas till 300 meter. Det går att få dispens, men huvudregeln är att områden som omfattas av strandskydd inte får bli föremål för nybyggnationer.
Strandskyddslagstiftningen har fört med sig många bra saker, men den har också på vissa håll inneburit stora problem. Det finns många exempel på glesbefolkade kommuner som upplever stora svårigheter att nå sin fulla potential just som en följd av detta strandskydd.
Jag kan av egen erfarenhet som före detta ordförande i kommunstyrelsen i Ödeshög i Östergötland intyga hur svårt, näst intill omöjligt, det var att få en detaljplan i ett sjönära läge vid Vättern. Det gick till sist, men det tog sju år av hårt och intensivt arbete. Vad vi i Ödeshög och många andra mindre kommuner ser är möjligheter att locka till boende i kust- och sjönära lägen, men tyvärr skrinläggs många planer när strandskyddsbestämmelserna omöjliggör vattennära bygglov.
Herr talman! Strandskyddet tillkom 1950, och lagstiftningen har som en följd av den ständiga kritiken förändrats flera gånger. År 2009 gjordes den senaste större revideringen. Förändringarna från 2009 innebar att möjligheterna till undantag utökades. Dels gavs kommunerna möjlighet att peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, som vi kallar LIS-områden, och få dispens för byggnation där. LIS-områdena kräver dock en lång rad särskilda villkor och har i praktiken visat sig vara mycket svårarbetade. Dels pekas, utöver LIS-dispens, sex förutbestämda skäl ut som grund för dispens.
Även med lagstiftningen som den såg ut före 2009 kunde man få dispens, men många kommuner upplever att trots förändringarna är tillämpningen lika restriktiv. Det ses fortfarande som väldigt svårgjort att få en strandskyddsdispens på plats.
Riksdagen och regeringen tog till sig av kritiken om att 2009 års förändringar inte var tillräckligt långtgående. Förra våren beslutade riksdagen återigen om förändringar. Länsstyrelsen får med den nya lagstiftningen på plats möjligheten att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag om det område som upphävandet avser har liten betydelse för att tillgodose strandskyddets syften. Det är ett mycket viktigt steg i rätt riktning.
Herr talman! Vi kan redan nu förutspå att dessa lagändringar inte kommer att vara tillräckliga. Det kommunala inflytandet över strandskyddsdispenser måste öka. Maktkoncentrationen till länsstyrelsen är inte rimlig. Inte minst bör frågan belysas ur ett demokratiskt perspektiv, där medborgarna i varje given kommun måste beredas möjlighet att påverka hur kommunen utvecklas.
Därför är det av stor vikt att riksdagen tillkännager för regeringen att strandskyddet bör göras mer ändamålsenlig i hela landet i syfte att förbättra för byggandet och boendet och för näringsverksamhet i strandlägen.
(Applåder)