Herr talman! Om vi tar Bohuskusten ser vi att det fortsatt är mycket restriktivt där. Det går inte att komma ifrån att det i de högexploaterade områdena är mycket större tryck på byggnation och sådant. Jag har inte noterat att det sedan 2008 skulle ha skett några förändringar på den punkten i och med att kommunerna tog över. Det var ju den stora diskussionen. Kommunerna tar över från staten, och nu kommer det att gå snett, sas det. Men det hände inte. Kommunerna har de facto tagit sitt ansvar. Det finns ett kontrollsystem, och länsstyrelserna har överklagat en del beslut men inte speciellt många. Kommunerna har för det mesta fattat bra beslut.
När det gäller historien om Ljungskile tycker jag att det mer låter som ett slags hävdhistoria. Jag ser inte riktigt kopplingen till strandskyddet och kan därför inte kommentera det ytterligare.
Det som däremot hänt är att landsbygdsutveckling i strandnära lägen visat sig vara en ganska komplicerad historia. Ute i kommunerna upplever man reglerna som väldigt komplicerade, och därför har nog de flesta inte infört dem. Nu kanske det har blivit bra i Värmland, men på många andra ställen har det inte fungerat.
Som jag sa tidigare måste man, även om man inrättar sådana områden, också ta övriga hänsyn. Det talas mycket om att det ska byggas på stränderna. LIS står för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, och just strandnära är egentligen något helt annat. Det talas om ett slags motsatsförhållande, svart och vitt, som inte på något sätt har uppstått efter lagändringen.