Fru talman! Dagens debatt har tillkommit mot
bakgrund av den ekonomiskt sett allt dystrare framtid
som Sverige går till mötes och regeringens passivitet
och handlingsförlamning inför denna utveckling.
Sverige befinner sig nu på 17:e plats i OECD:s s.k.
välståndsliga. 1970 låg vi på tredje plats.
Socialdemokraterna har en gruvligt försummad
tillväxtpolitik bakom sig - en tragisk historia. Först
var det de företagarfientliga återställarna med Gudrun
Schyman efter valet 1994, som bröt en stark tillväxt
av både ekonomin och antalet jobb från våren 1994
och framåt. Sedan var det dags att gömma sig bakom
den s.k. Perssondoktrinen för att motivera sin passi-
vitet. Den säger att det inte går att samtidigt sanera
statsfinanserna och föreslå tillväxtfrämjande åtgärder.
Sedan den tiden har regeringen vid inte mindre än tio
tillfällen kommit till denna kammare med propositio-
ner och motiverat den totala bristen på tillväxtfräm-
jande åtgärder med att det kommer i nästa proposi-
tion. Fru talman! Där befinner vi oss även i dag.
Jag måste fråga Björn Rosengren: När tänker re-
geringen samla sig och alla sina arbetsgrupper och
göra något konkret och verkningsfullt för att öka de
svenska tillväxtförutsättningarna?
Det var ju så, som någon talare redan har sagt här,
att regeringen efter en häpnadsväckande period av
strutspolitik tvingades att revidera sina tillväxtpro-
gnoser från 3 % till 2,2 %. Det kan låta lite, men det
är faktiskt en relativ minskning med 27 %. Effekterna
av detta är att den ekonomi som skulle ha vuxit med
55 miljarder i stället bara växer med 40 miljarder. Det
innebär att de samlade resurserna minskade med
4 500 kr per person i arbete jämfört med regeringens
prognos. Antagligen är även regeringens december-
prognos tilltagen i överkant. Om det blir som genom-
snittet av prognosmakarna tror, 1,8 % i tillväxt, inne-
bär det att resurserna minskar med 7 500 kr per per-
son i arbete jämfört med den budget som vänsterma-
joriteten har beslutat om.
Lägre tillväxt betyder också färre jobb. Denna
brist på en verkningsfull tillväxtpolitik försämrar på
kort sikt möjligheterna att satsa på exempelvis en
bättre vård, en värdig omsorg för våra äldre och en
bättre skola. När ekonomin växer långsammare blir
det ju mindre att fördela helt enkelt.
På längre sikt ser det dessvärre inte heller ljust ut
för den svenska tillväxten med den nuvarande politi-
ken. I den snabba globaliseringen kommer Sverige på
efterkälken. Företag lämnar Sverige. Till den allt
längre listan meddelades i förrgår att Bilspedition nu
blir tyskt. Kapital lämnar Sverige. Kunskap lämnar
Sverige. Arbetsmarknaden fungerar dåligt. Lands-
bygden avfolkas på ett fullständigt oacceptabelt sätt,
samtidigt som alltför mycket inom vården, omsorgen
och skolan fungerar otillfredsställande. Vi kunde se
på nyheterna i går och i dag att man på Södersjukhu-
set har fått inställa alla operationer. Detta är ju de
verkliga effekterna av den socialdemokratiska bris-
tande tillväxtpolitiken och vanstyret i detta avseende
under ett antal år. Motsvarande vårdkaos skapar
otrygghet för gamla och sjuka över hela landet.
Regeringens handlingsförlamning har blivit pin-
samt uppenbar de senaste månaderna. Regeringen har
ju, fru talman, nästan helt upphört att regera i den
traditionella bemärkelsen att man presenterar propo-
sitioner i centrala frågor för riksdagen och sedan
driver en opinion för en politisk inriktning som man
tror på. I stället komposteras den ena frågan efter den
andra i diverse mer eller mindre löst sammansatta
arbetsgrupper. Jag räknade igenom dem, och jag fick
dem, fru talman, till nästan dussinet fullt när jag in-
kluderade de senaste som avslöjades av Gudrun
Schyman häromdagen. Det finns t.ex. tre grupper,
utöver regeringen själv, som var och en för sig skall
diskutera de svenska skatterna. Det skall bli mycket
intressant att se hur dessa grupper, helt oberoende av
varandra, med olika tidsramar, skall kunna formulera
slutsatser som kan bli någon sorts genomtänkt helhet
att lägga fram för denna kammare.
Jag kan bara berätta för Björn Rosengren att vid
de skattesamtal som vi hade i förra veckan lade
Vänstern och Miljöpartiet i stort sett in sina veton
mot många av de tillväxtfrämjande skatteförändringar
som jag antar att den tillväxtgrupp som du själv leder
sätter i fokus. Tala med Hans Andersson och med
Miljöpartiet! Jag tror att du kan inställa dessa samtal.
Deras veton har redan slagit till när det gäller de
skatteförändringar som skulle kunna få företagens
tillväxt att öka.
Det som nu behövs är en tydlig politisk avsikts-
förklaring från hela regeringen om en kvalitativ sats-
ning på utbildning, åtgärder för ett bättre företagskli-
mat, minskad byråkrati, enklare regler för företagande
men också på arbetsmarknaden, sänkt skattebelast-
ning på arbete, sparande och företagande. Det är
kraftfulla och snabba åtgärder för att visa att en ny
och långsiktig inriktning faktiskt är allvarligt menad
efter fyra förlorade år av förhalning och tvekan.
Jag menar att regeringen har tillgång till ett antal
konkreta förslag som inte minst vi kristdemokrater
har motionerat om till denna riksdag, vilka regeringen
när som helst kan ta till sig, skriva propositioner på
och få majoritet för i denna kammare. De skulle ska-
pa entusiasm och framtidstro för svenska företag och
för de arbetslösa. Låt mig bara nämna några:
För att klara den globala konkurrensen måste vi
anpassa våra kapitalskatter, oavsett vad Hans Anders-
son tycker om detta. Däribland är dubbelbeskattning-
en på risksparande och förmögenhetsskatten centrala.
Straffskatten på högre utbildning, den s.k. värnskat-
ten, är ju direkt tillväxtfientlig och borde snarast
avskaffas.
Våra mest konkurrensutsatta näringar, som lant-
bruket, fisket och åkerinäringen, måste nu få en kon-
kurrensneutralitet om inte utslagningen och avfolk-
ningen av glesbygden och av våra skärgårdar skall bli
total.
Vi kan stärka arbetslinjen genom att minska de
marginaleffekter som uppstår för framför allt låg- och
medelinkomsttagare. Arbetsrätten måste modernise-
ras om fler företag, framför allt mindre företag, skall
våga börja nyanställa. En skatterabatt på lagliga och
vita hushållstjänster skulle ge såväl nya jobb och
ökad livskvalitet som mindre svartjobb. Det är oer-
hört angeläget att regeringen nu kommer till skott
med en reform på det området.
Men jag tror också att det behövs en del beska
piller för att klara av det här. För att förbättra löne-
bildningen borde nog egenfinansieringsgraden i a-
kassan öka. Vad som krävs är alltså rakare rör där ett
bra avtal leder till en lägre avgift och där ett dåligt
avtal leder till en högre avgift.
Småföretagardelegationens förslag ligger fortfa-
rande, som så mycket annat, i träda. Nu tycks ju rege-
ringen vara helt fixerad vid de stora företagen och
deras - naturligtvis berättigade - krav på förändring-
ar. Samtidigt verkar det som att de mindre företagens
problem riskerar att glömmas bort. Också när det
gäller riskkapitalfrågorna väntar vi ju t.ex. förgäves
på åtgärder.
Det viktiga, fru talman, är slutligen inte i första
hand en enskild åtgärd utan det är ett helt batteri av
åtgärder. Sverige behöver nu en förtroendechock för
att företagarna skall få luft under vingarna och för att
tillväxten skall kunna ta fart och sysselsättningen öka.
Ett okänt antal miljarder till en snabbstängning av
Barsebäck riskerar ju inte enbart att spräcka utgiftsta-
ket utan hotar också förtroendet för regeringens till-
växtpolitik.
Fru talman! Kristdemokraterna har lagt fram ett
stort antal förslag till jobbskapande och tillväxthöjan-
de åtgärder här i kammaren. Det är bara för regering-
en att bestämma sig. Det finns egentligen bara två
möjligheter. Antingen börjar regeringen regera eller
så bör den allvarligt fundera på att faktiskt avgå.
Sverige har helt enkelt inte råd att vänta längre.
(Applåder)