Fru talman! Det är ingen tvekan om att vi har en
trevlig och sympatisk näringsminister. Hans problem
är naturligtvis att han har hamnat i det gäng han har,
med det regeringsunderlag han har. Jag tror att han
förtjänar bättre. Men resultatet, fru talman, blir ju att
den passivitet som vi talade om blir oerhört tydlig när
näringsministerns hela anförande bestod i att ord för
ord läsa upp den debattartikel som Dagens Nyheters
debattredaktör har publicerat i dag. Då sysslar man
inte med en debatt. Analysen och diagnosen av Sve-
riges problem saknades helt. Därför är det inte så
konstigt att det inte blir några åtgärder.
Jag såg ett uttalande av den andra näringsminis-
tern, Mona Sahlin. Hon säger att smärtsamma om-
prövningar av s-märkt skattepolitik behövs. Om soci-
aldemokratin skall minska arbetslösheten krävs
smärtsamma och stora omprövningar av bl.a. skatte-
politiken. Socialdemokraterna måste ändra sin syn på
arbetsrätten och på förmögenhetsbildningen i företa-
gen om fler jobb skall kunna skapas, tycker hon.
Detta är ett uttalande som gjordes för nästan exakt tre
år sedan, den 13 februari 1996. Har hon ändrat upp-
fattning nu?
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att om vi
eftersträvar ekonomisk tillväxt måste det finnas driv-
krafter för produktivitet. Det måste löna sig för indi-
vider att ta ansvar, att utbilda sig, att arbeta och att
spara. Det skall löna sig för företag att investera i
produktion, att utveckla ny teknik och att höja kvali-
teten snarare än att söka monopol och kartellbild-
ningar eller spekulera på finansmarknaderna.
Det finns uppenbara problem på alla de här områ-
dena i Sverige i dag. Eget ansvar premieras inte.
Utbildning lönar sig dåligt. De svenska arbetsin-
komsterna, särskilt för låg- och medelinkomsttagare,
är högst beskattade i världen. Villkoren för sparande
är dåliga och har försämrats under senare år. Det
inhemska konkurrenstrycket är faktiskt lågt i långa
stycken.
Vad gör då regeringen åt detta efter fyra år? Den
här programförklaringen lästes upp. Näringsministern
fungerar som någon sorts taltidning i dag. Det kan ju
vara bra för dem som har svårigheter med detta, men
det föreslås ju ingenting. Det är en massa goda mål-
sättningar. Nu inbjuds ytterligare grupper. Nästan
hela världen bjuds in. Jag tycker att Karin Pilsäters
uträkning om att det skulle bli 156 000 om det skall
vara 15 i varje grupp nästan börjar materialiseras. Jag
minns inte exakt den formulering som näringsminis-
tern använde, men det fanns i stort sett inga männi-
skor som inte inbjöds till samarbete. När tänker ni
börja regera och komma med förslag till åtgärder i
denna kammare så att vi kan börja fatta beslut. Det är
ju detta, fru talman, som är den stora bristvaran i
regeringens politik.
Det är klart att budgetsaneringen var viktig och
riktig, men den kunde ha gjorts på många andra sätt.
Regeringen tycks inte förstå att med flyende skatteba-
ser och en vikande konjunktur kommer budgetsane-
ringen att äventyras oerhört snabbt. I ett sådant läge
är det uteslutet för en socialdemokratisk regering att
klara budgeten med ytterligare skattehöjningar. Re-
dan dagens skattenivåer gör att skattebaserna flyr. Det
enda alternativet blir då att minska utgifterna. Det är
därför som den här kursomläggningen, eller rättare
sagt detta att börja regera, blir så oerhört viktig. Vär-
nandet om budgeten och ekonomin i balans förutsät-
ter ett värnande av skattebaserna. Det är där Björn
Rosengren har stora bekymmer med sina samar-
betspartner och den egna rörelsen som ännu inte har
fått sin ideologiska kompass att peka i rätt riktning i
dessa frågor.