Fru talman! Under valrörelsen försäkrade social-
demokraterna att Sverige går mot strålande tider.
Enligt budgetpropositionen i oktober skulle den eko-
nomiska tillväxten i år bli 3 %. I december sänkte så
regeringen den siffran till drygt 2 %. Häromdagen
förutsade Nordbanken, som tidigare delat regeringens
optimism, att tillväxten stannar under 2 %. Det nya
tillväxtdepartementet har inte börjat bra.
I december tvingades regeringen också medge att
den öppna arbetslösheten inte når ned till målet 4 %
år 2000. Enligt Nordbanken kommer den att ligga
över 6 % både i år och nästa år.
Regeringen skyller på den internationella utveck-
lingen. Men Sveriges ekonomiska problem är i allt
väsentligt hemmagjorda. Det framgår av att vi suc-
cessivt förlorar i välstånd jämfört med andra länder.
Nyligen bekräftades att vi fallit ned till 17:e plats
bland industriländerna - under genomsnittet i OECD
och EU och sämst i Norden.
Den tidigare konjunkturförbättringen har inte ut-
nyttjats till att vidta åtgärder mot strukturfelen i
svensk ekonomi, främst de höga skatterna och regle-
ringarna på arbetsmarknaden. Statsministern brukar
säga att det växer så det knakar. Problemet är i stället
att det knakar, när det växer - t.o.m. när det går så
sakta som det gör nu. Så stelt är det i ekonomin.
De senaste månaderna har varslen stått som spön i
backen. Svenska företag beslutar att flytta huvud-
kontor och forskningsavdelningar utomlands. Det
utländska ägandet breder ut sig - det senaste exemp-
let är Volvo Personvagnar. Samtidigt lämnar välut-
bildad arbetskraft Sverige för utlandsjobb med högre
löner och lägre skatter.
Det måste därmed stå klart för var och en att det
nödvändiga strukturella reformarbetet inte kan skjutas
på framtiden. Vi moderater har länge förutsagt att
med Sveriges höga skatter och stelheter på arbets-
marknaden kan inte tillväxten nå över de drygt 2 % i
genomsnitt som krävs för att arbetslösheten varaktigt
skall kunna sänkas.
Före riksdagens juluppehåll begärde vi att rege-
ringen skulle redovisa vilka åtgärder den avser att
vidta för att inte fallet i jobb och välfärd skall bli
större än nödvändigt. Något sådant besked kom inte.
Enligt propositionsförteckningen väntas under våren
från det nya, stora, fina Näringsdepartementet endast
fyra förslag, som dessutom är betydelselösa från
tillväxtsynpunkt. Och finansministern har meddelat
att inget är att vänta förrän i vårpropositionen i april.
Det betyder att riksdagen kan fatta beslut tidigast i
sommar.
Men om nu inget görs åt tillväxten och jobben, så
pratas det desto mer. I höstas fick miljöminister Kjell
Larsson i uppgift att tillsammans med företrädare för
Vänstern och Miljöpartiet ta fram ett tillväxtpaket.
Finansministern för skattesamtal med oppositionen.
Sedan de s.k. tillväxtsamtalen mellan centralorgani-
sationerna på arbetsmarknaden brutit samman skall
bl.a. Ingvar Carlsson försöka resonera fram en sam-
syn. Och efter det "rejäla snack" som näringsminis-
tern ordnade i Villa Bonnier i förra veckan har han nu
tillsatt en alldeles egen grupp med företrädare för
näringslivet och facket. Min första fråga till Björn
Rosengren blir: Hur tänker ni samordna allt detta
prat, och vad kan konkret komma ur det?
Fru talman! De månader som gått sedan valet vi-
sar tydligt att den parlamentariskt så svaga regeringen
inte förmår samla sig till handling. Saken blir inte
bättre av att den söker stöd hos uttalat tillväxt- och
Europafientliga krafter. Men det duger inte att passivt
betrakta den svagare utvecklingen av ekonomi och
arbetsmarknad samt flykten av företag och välutbil-
dad arbetskraft från Sverige. Omläggningen av den
ekonomiska politiken måste påbörjas genast. Det
behövs snabba och kraftfulla åtgärder på främst fyra
områden: Europapolitiken, skatterna, arbetsrätten och
lönebildningen samt energipolitiken. Jag skall ta dem
i tur och ordning.
Regeringens beslut att ställa Sverige utanför euron
skadar vårt land ekonomiskt och politiskt. Tydligaste
tecknet hittills är att den svenska kronan drabbades
betydligt hårdare än de blivande euroländernas valu-
tor av den finansiella oron under andra halvåret 1998.
Sveriges utanförskap har naturligtvis en negativ
inverkan på företagens vilja att satsa och verka i Sve-
rige. Ett snabbt beslut att införa euron i vårt land är
ingen garanti mot fortsatta förluster av företag och
jobb, men det skulle ge större möjligheter för att
strömmen även kunde gå i motsatt riktning.
Jag är naturligtvis medveten om att näringsminis-
tern inte svarar för valutapolitiken. Men nu har snart
alla statsråd utom de mest ansvariga - finansminis-
tern och statsministern - bekänt färg. Där finns t.ex.
de svurna motståndarna Ulvskog och Winberg, och
där finns - något överraskande - skeptikerna Pag-
rotsky och Hjelm-Wallén. Skulle Björn Rosengren
vilja lämna sitt personliga vittnesbörd huruvida han
anser att ett införande av euron skulle vara bra eller
dåligt för Sverige?
Näringsministern har inte heller det direkta ansva-
ret för skattepolitiken. Men det råder nu bred enighet
om att höga skatter skadar tillväxt och sysselsättning.
Det gäller exempelvis de marginalskatter som mot-
verkar arbete och utbildning och som gör personer
med hög kompetens benägna att flytta utomlands. Det
gäller vidare dubbelbeskattningen av vinster i aktie-
bolagen och den extra skatt på sparande och investe-
ringar som ligger i förmögenhetsskatten och fastig-
hetsskatten. Är näringsministern beredd att inför
finansministern hävda att näringsklimatet förbättras,
om man slutar att överbeskatta småföretagare och om
man sänker skatten på hushållstjänster?
Står för övrigt Björn Rosengren bakom Erik Ås-
brinks linje, att skatterna kan börja sänkas först 2001?
Hur många företag och hur många forskare och tek-
niker skall vi förlora fram till dess? Är det inte få-
fängt att passivt vänta på ett överskott i statsbudgeten
att använda till skattesänkningar, när det är beroende
av en tillväxt som inte kommer till stånd just på grund
av de höga skatterna? Är näringsministern beredd att
stödja oss moderater, när vi hävdar att utrymme för
nödvändiga skattesänkningar måste skapas genom
minskningar på statsbudgetens utgiftssida?
Fru talman! Till strukturfelen i Sveriges ekonomi
hör de stelheter på arbetsmarknaden som orsakas av
en otidsenlig arbetsrättslig lagstiftning och starka
fackliga organisationers benägenhet att sätta de ar-
betslösas intressen åt sidan. Regeringen har länge
hoppats att arbetsmarknadens parter själva förhand-
lingsvägen skall finna en lösning på problemen. Men
utformningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen kan
inte göras till en förhandlingsfråga mellan parterna.
Vi politiker har ett ansvar för att det arbetsrättsliga
regelverket är så beskaffat, att det främjar en löne-
bildning på samhällsekonomiskt försvarbar nivå och
samtidigt underlättar för friställda och nytillträdande
på arbetsmarknaden att få jobb.
I ett längre perspektiv krävs det en genomgripan-
de reform av arbetsrätten. Utgångspunkten måste vara
att reglerna på arbetsmarknaden medger individuella
hänsyn och att arbetets rättigheter skall tillfalla den
enskilde och inte organisationerna på arbetsmarkna-
den.
En sådan arbetsrättsreform kräver visst förarbete.
Men själva beslutet att starta detta ger en viktig sig-
nal. Dessutom finns det ett antal mindre, men nog så
betydelsefulla, förändringar som kan genomföras
omedelbart. Hit hör att slopa turordningsreglerna, att
förbjuda sympatiåtgärder, att avskaffa det fackliga
vetot vid upphandling och att stoppa möjligheten att
försätta enmansföretagare i blockad. Är näringsmi-
nistern beredd att lagstifta på basis av Svante Öbergs
förslag, och att skrinlägga alla planer på att lagstift-
ningsvägen ytterligare begränsa arbetstiden?
Näringsministerns huvuduppgift måste vara att
skapa gynnsamma förutsättningar för arbete och fö-
retagande i Sverige. Hans företrädare i ämbetet ägna-
de sig åt motsatsen, när han drev igenom beslutet att
stänga Barsebäck. Kärnkraftens förtida avveckling är
ett hot mot företagen och därmed mot jobben. Särskilt
utsatt är den elintensiva industrin, som ofta finns i de
delar av landet där många redan är arbetslösa.
Näringsministern har varit landshövding och är
bosatt i Norrbotten. I förra veckan var där nära 50
grader kallt. Trots att Sverige importerade el motsva-
rande mer än produktionen från en stor kärnkraftsre-
aktor var det nära att strömmen tog slut. Tänkte då
möjligen det ansvariga statsrådet att det är skönt att
avvecklingsbeslutet har fastnat i rättsmaskineriet och
att Barsebäck 1 fortfarande tickar och går? Tänkte
han att det vore bäst att lyssna till en massiv folkopi-
nion, till kraven från såväl företag som fack, och riva
upp beslutet att i förtid avveckla kärnkraften?
Tänkte han inte det, då tänker han inte heller
främja en tillväxt som ger fler jobb och ökat välstånd
åt Sveriges folk.
(Applåder)