Fru talman! Hans Andersson frågade om vi inte
tyckte att det var bra att man satt på möten.
Jo, det är bra ibland, med några stycken. Men vi
kan inte lösa arbetslösheten med sammanträden. Det
är mycket bättre - ute i landet, i alla små kommuner
runt om - om människor har jobb och inte sitter på
sammanträden.
Det är bra att man frågar företagare. Vi har redan
gjort det för länge sedan. Liberala företagare har
lämnat in en budkavle. Jag vet att näringsministern
har fått den. Och då kommer svaren. Det handlar om
sänkt skatt på arbete, och det handlar om att man vill
ha ändrade regler för skattekontot så att man inte
skall behöva betala in pengarna ett visst datum utan
att veta om de kommer fram. Det handlar om att
myndigheterna skall byta stil, att de skall sluta un-
derteckna blanketterna med: Vid vite. Skriv i stället:
Ring gärna och lycka till! Det är sådant det handlar
om: konkreta saker, inte mera sammanträden.
Vi fick höra en handlingsplan för tillväxt, och det
kommer genast upp några frågor i huvudet.
Budgetpolitiken ligger fast, heter det. Men vad
säger era samarbetspartner om det? Vi har ju hört vad
Hans Andersson säger. Och vad säger socialdemo-
kraterna själva?
A-kassan skall bli en omställningsförsäkring. Men
det säger ju Vänsterpartiet nej till, och det har era
kamrater röstat ned här i kammaren flera gånger.
Hela Sverige skall leva. Men kan man avtala fram
jobb? Nej, man kan inte det. Det måste växa fram
underifrån.
Man skall ha en skatteöverläggning. Javisst! Men
Åsbrink begränsar ju den till 20 miljarder kronor -
kanske - den här mandatperioden. Och Vänsterpartiet
och Miljöpartiet säger nej till att begränsa marginal-
skatterna och att stärka företagens växtkraft med
sådana skatteförändringar, så det blir ju ingenting.
Jag tror att det är ett grundläggande problem att
regeringen samarbetar med sådana här nejpartier, som
är emot allting. De är mot ekonomisk tillväxt, mot en
rationell energipolitik och mot mera samarbete i Eu-
ropa. De är mot gemensam valuta, mot försvarsin-
dustriellt samarbete, mot lägre skatter på jobben och
mot lägre skatter som får företag att stanna. De är mot
budgetprocessen, mot pensionsöverenskommelsen,
mot en oberoende riksbank - mot alltihop.
Alla vet att det är mycket lättare att bordlägga en
fråga och tillsätta en arbetsgrupp, och det är lättare att
säga nej. Men det är bättre att säga ja.
Vi lever i en global ekonomi, fru talman, och affä-
rer av typen Volvo-Ford, som Hans Andersson ef-
terlyste en reaktion på, är säkert naturliga för biltill-
verkning på tröskeln till nästa århundrade, vad vet
jag. Jag kan inte bygga bilar.
Företagen blir mer och mer internationella. Men
vi svenska politiker har ett ansvar att värna svenska
intressen. Vi skall se till att människor som bor i
Sverige kan lita på att välfärden fungerar, och då
måste vi ha många nya företag. Vi måste också ha
utländskt kapital som söker sig till Sverige för att
produktionen är bra här.
De utländska investeringar som kommer till Sve-
rige nu är för det mesta inte av den typen. Man köper
upp befintliga verksamheter, och det blir inte nya
jobb. Egentligen är ju sådana här rationaliseringar
bra. Då kan vi ju få samma produktion och ändå folk
över som kan göra någonting annat. Problemet är att
det där andra inte blir av. Det blir inte av så att det
räcker. Folk blir bara över, och det kan inte vi accep-
tera.
Jag förstår verkligen den vrede som människor på
t.ex. Ericsson i Norrköping känner. Vore det någon
ordning i Sverige skulle deras situation nu handla om
att klara av en omställning in i nya verksamheter som
kan ge oss alla högre standard. Men vi vet ju att duk-
tiga människors kraft kommer att förspillas och att
skattepengar går åt till att betala passivt stöd till män-
niskor som ingenting hellre vill än att försörja sig
själva.
Göran Persson snackade under valrörelsen om att
det skulle bli så bra och att lillgrabben kunde få en ny
cykel och mamma en ny vinterkappa. Jag kan säga att
det handlar i stället om att mamma vill ha jobb, att
mamma vill ha rättvis lön och att mamma själv vill
kunna bestämma vad hon skall göra med den. Därför
behöver vi jobb och tillväxt, både för kvinnor och
män, överallt i Sverige, så att människor kan be-
stämma mer själva.