Fru talman! Även om Björn Rosengren inte har
varit med hela tiden så har Socialdemokraterna styrt
landet under de senaste fyra och ett halvt åren. De
berömmer sig av att ha sanerat statens finanser, men
sanningen om saneringen är ju att det är Anne Wibb-
les Nathalieplan som de i praktiken har genomfört
och dessutom höjt en massa skatter. De säger att de
har lagt grunden för tillväxt.
BNP-tillväxten har varit i genomsnitt 2,4 % under
denna tid, vilket är över den långsiktiga trenden. Men
det relativa läget för Sverige har förändrats till det
sämre.
Det har varit mycket prat om procent, siffror och
tillväxt. Men spelar det någon roll? Ja, det gör det
därför att det betyder att vi inte kan upprätthålla våra
ambitioner att vara ett land där vi har höga löner och
tjänar mycket pengar på att sälja sofistikerade pro-
dukter, varor och tjänster som vi kan ta bra betalt för.
Lönen är ju en stor del av BNP. Vår artondeplats i
fråga om BNP per capita betyder att löneläget är
ungefär detsamma inom OECD.
Ibland kan man ju få för sig att detta tal handlar
om att ligga bra till i någon sorts tabell och att det är
en tävling mellan länder ungefär som Elitserien i
hockey och att det bara är ett spel. Men så är det ju
inte. När vi sjunker i välståndsligan betyder det kon-
kret att många vanliga barnfamiljer inte har råd att ha
en hygglig bil, att ensamförsörjande mammor inte
kan ta med barnen på semester och att det inte blir
någon cykel till lillgrabben. Det betyder orättvisa
kvinnolöner, brister i äldrevården och för få speciallä-
rare i skolan. Det betyder att massarbetslösheten
består. Och det betyder att människor inte kan för-
sörja sig själva på sitt eget arbete. Och då är man inte
fri.
Temat för den här debatten är i stort prat, och det
har pratats mycket om tillväxt. Tillväxten skrivs ned,
och jag har en mycket skeptisk attityd till regeringens
prognoser även för de år som kommer framöver,
därför att all erfarenhet visar att det är det rätta.
Sysselsättningen har ändå inte drabbats så väldigt
mycket av dessa försämrade utsikter. Men det brukar
ta en tid innan det slår igenom. Samtidigt vet vi att en
sådan avmattning sker på en oacceptabelt låg nivå.
För hela 1998 har vi bara fått en ökning med 57 000
personer. Först nu har sysselsättningen kommit till-
baka till den nivå den hade när man bröt sysselsätt-
ningsuppgången 1995. Jämfört med hur det var vid
regimskiftet i oktober 1994 har det skett en ökning
med 64 000 personer, och hela ökningen har fallit på
männen. Kvinnorna har inte fått ett enda nytt jobb
netto. Kvinnorna är Socialdemokraternas stora förlo-
rare.
Man pratar och pratar om tillväxt, man pratar och
pratar om jämställdhet, och man pratar och pratar om
flera jobb, men det blir inte så. Resultatet av allt prat
om småföretagare är att 1 200 färre människor för-
sörjer sig som företagare nu än för ett år sedan. Och i
stället för positiva förändringar så blir det bara prat
och utredningar, arbetsgrupper och mera samtal.
Ibland när vi visar på konkreta problem säger nå-
gon i regeringen att man skall titta på det. Vårdköerna
skall man titta på, och krånglet för företagarna skall
man titta på som om det var Rederiet eller traumaen-
heten på S:t Mikael som det handlade om och som
om livet var en såpa. Det är inte det.
Riktigt Prat i kvadrat blir det också när man börjar
titta närmare på alla arbetsgrupper. Storbolagsdirektö-
rerna som jobbar med Rosengren skall göra Sveriges
företagsklimat bättre. Men de måste väl vara lovade
ett visst inflytande.
I lokaltidningen stod det att Persson i hemlighet
har kommit överens med Schyman och Schlaug om
att Åsbrink skall prata med Hammarström och An-
dersson, och då handlar det väl om raka motsatsen,
såvitt jag kan bedöma. Och de är väl också lovade ett
visst inflytande. Och vem har då sista ordet? Vem har
veto mot vettiga förslag?
Fru talman! Det är tur att vi har DN Debatt - an-
nars skulle vi aldrig få reda på vad regeringen har för
planer. Förra veckan fick vi reda på skattepolitiken. I
går var det socialministrarna som redovisade social-
politiken. Och i dag är det näringsministrarna som
redovisar näringspolitiken. Förutom vissa självklar-
heter trycker de på tillväxtavtalen, som väl också är
något som är på gång. Jag vet inte om det är fler än
jag som får en association till Gosplan. Men det som
jag verkligen undrar är: Måste man skriva särskilda
avtal för att statliga myndigheter skall göra det som
de har till uppgift att göra? Och blir det fler jobb?
Jag gjorde en liten trendframräkning av de nya ar-
betsgrupper som vi har läst om i DN. Det skulle bety-
da att vi på en vecka får 50 nya grupper, och det be-
tyder 2 600 nya grupper under ett år, och under en hel
mandatperiod blir det 10 400 nya grupper. Om vi
antar att det sitter 12 personer i varje grupp blir det
156 000 personer som sysselsätts i dessa arbetsgrup-
per, vilket är ungefär hälften av den sysselsättning
som behövs för att ni skall nå ert sysselsättningsmål
2004. Men jag hoppas att det inte är på det sättet som
ni har tänkt att göra det.
Vi behöver ett brett paket av förändringar av det
som skapar företagsklimatet. Men vi behöver också
ett brett paket av förändringar som river hinder för
den enskilda människan som står utanför arbetsmark-
naden. Dessa förändringar måste ske inom alla vikti-
ga sektorer. Det handlar om inkomstskatter, villkoren
för jobb och företagande, företagsskatter, kapital-
skatter och energiskatter. Men det handlar också om
medlemskap i valutasamarbetet, arbetsrätten, löne-
bildningen, socialförsäkringarna, energiförsörjningen
och inte minst avregleringar, myndighetsattityder och
minskat krångel. Men för den enskilde handlar det
om fattigdomsfällor, tröskeleffekter, marginaleffekter
och möjligheter att skaffa sig utbildning om man
behöver, så att alla de som står utanför kan ta sig in.
Detta betyder mest för alla de människor som befin-
ner sig längst från arbetskraften, de som bor i utsatta
förorter, de som bor längst ut på landsbygden, kvin-
nor som inte vill jobba inom de offentliga monopolen
och ha usla löner - hela det nya Sverige, framtidens
Sverige.
Jag är fullständigt övertygad om att intelligens,
idéer och kunnande är alldeles jämnt fördelade både
mellan kvinnor och män och över hela landet - oav-
sett vad en del moderater tror. Men möjligheterna för
människor är inte jämnt fördelade. Det måste vi ändra
på.
Vi behöver reformera arbetsmarknadens regel-
verk, inte bara prata om det. Vi behöver förbättra
arbetslöshetsförsäkringen konkret, inte bara prata om
det. Vi måste minska krånglet för företagarna, inte
bara prata om det. Vi behöver säga ja till euron och
valutasamarbetet, inte bara prata om det. Vi behöver
en bättre utbildning, från förskolan till den högre
utbildningen och forskningen.
Jag vill beträffande det kompetenslyft som många
människor så väl behöver fråga: Är det rättvist att de
som behöver utbildningen allra mest i dag är de som
har minsta chansen? Är det verkligen de som inte har
någon a-kassa därför att de står så långt från arbets-
marknaden som inte skall ha någon studiefinansie-
ring? Kan det vara rättvist? I Folkpartiets Sverige är
det de som behöver utbildningen mest som också får
den största chansen. Vi behöver fler möjligheter till
kompetensutveckling för dem som finns i arbetslivet.
Fru talman! Jag tror att det väldigt mycket handlar
om att låta de små växa. Det talas mycket om Volvo.
Volvo är ett aktat namn över hela världen. Men hur
många vet att Volvo från början var namnet på ett
kullager som SKF inte tog upp i sin produktion?
Tanken på Volvo föddes på en kräftskiva på 20-talet
och nedtecknades på en servett. Tänk om den servet-
ten bara hade knölats ihop och slängts bort!
Både levebrödsföretagaren och den växande
entreprenören behövs men om det skall bli några jobb
måste hämskon för expansion tas bort. Riskkapital
och kapitaluppbyggnad är viktigt men lönebildning
och arbetsrätt måste också ändras.
Det måste bli fint att skapa välstånd. De som är
små måste uppmuntras att växa. Det gäller att genom
regelverk som är bra för expansion också göra det
möjligt. Det måste vara så att den som anstränger sig,
tar risker och satsar både svett och tårar får behålla
åtminstone hälften av det som skapas. Allting börjar
ju med en tanke och en idé. Det måste bli lika fint att
tänka den tanken som att slå i en spik eller vinna på
lotteri.
Därför, fru talman, behöver vi en ny skattereform
för jobb och tillväxt. Vi i Folkpartiet har klart och
tydligt sagt ifrån. Vi måste sänka skatten på arbete.
På något sätt har vi gjort oss själva för dyra för var-
andra - arbete är så dyrt att vi inte har råd med oss
själva. Detta är dåligt för människan. Vi har skapat ett
system där vi gör oss själva överflödiga fastän vi
behöver varandra. Det här är dåligt för miljön. Det
blir billigare med köp, slit och släng än med att hus-
hålla och vårda. Den höga skatten på arbete ihop med
de höga staketen är det som stänger oss ute från tänk-
bara växande företag och tänkbara växande markna-
der.
Vi liberaler är starka anhängare av grön skatte-
växling. Problemet är att man har gjort den ena sidan
av den, höjt energiskatterna. Däremot har man inte
gjort den andra sidan, sänkt arbetsbeskattningen. Där
måste vi gå in och göra någonting rejält nu.
Erik Åsbrinks attityd, att det är tillväxten som
skapar utrymme, är för defensiv och farlig. Tvärtom
är det så att den som väntar på överskott för att finan-
siera tillväxt löper en stor risk att stå utan såväl över-
skott som tillväxt och de nya jobben. Vi lägger fram
konkreta förslag om 65 miljarder kronor för de när-
maste åren. Men det finns många andra saker som vi
behöver göra och jag vill gärna återkomma till dem i
replikväxlingen.
I grunden handlar den här debatten dock om nå-
gonting annat: om att människor måste få makten i
sina egna liv - makten att bestämma i sin egen var-
dag, t.ex. makten att kunna bo där man vill, oavsett
om det är i storstadens utsatta förorter eller på lands-
bygden. Därför kommer vi liberaler att fortsätta att
jaga regeringen med förslag som gör Sverige mera
mänskligt och som ger människor mera makt.
(Applåder)