Fru talman! Trots att Vänsterpartiet har ett antal
egna reservationer och reservationer tillsammans med
andra partier är detta i grunden ett mycket positivt
betänkande. Det är positivt därför att socialförsäk-
ringsutskottet avför grundtryggheten och brutna tak
och lägger fast inkomstbortfallsprincipen som den
princip som skall gälla i våra socialförsäkringar. Det
är positivt därför att betänkandet slår fast att utgångs-
punkten för försäkringsskyddet är en offentlig försäk-
ring. Det är klart att jag gärna hade sett att det även
hade stått solidarisk försäkring, men eftersom utskot-
tet också säger att: "Försäkringen skall med andra ord
ges på lika villkor för alla och innehålla ett betydande
mått av utjämning mellan grupper som löper olika
risk att drabbas av sjukdom och skada." tolkar jag det
så att utskottet menar en solidarisk försäkring. Utskot-
tet säger också: "Sist men inte mindre angeläget är att
försäkringsskyddet utformas så att det inte motverkar
jämställdheten mellan könen."
Sedan kan man förstås diskutera om det räcker
med en höjning till 80 % och om det är en skälig nivå
för att inkomstbortfallsprincipen skall vara tryggad -
allra helst som höjningen inte blir en verklig höjning
med 5 %. Samtidigt som vi höjer nivåerna till 80 %
sänker vi beräkningsunderlaget, vilket gör att den
verkliga höjningen blir ca 3 %. Regeringen förespår
inte en fortsatt höjning av ersättningsnivåerna. Det
tycker vi att regeringen borde ha gjort. Vänsterpartiet
vill att ersättningsnivåerna i socialförsäkringssyste-
men skall höjas till 85 % i januari 1999, och detta
gäller även a-kassan. Annars blir det svårt med stan-
dardtryggheten. Det är viktigt att se att det finns ett
samband mellan nivåerna i socialförsäkringarna och
kommunernas socialbidragskonton. Ligger ersättning-
en vid t.ex. sjukdom på en rimlig nivå behöver inte de
sjuka anhålla om ekonomiskt bistånd för att kunna
betala hyra och mat.
Vi tycker att det är bra att utskottet ändrar minsk-
ningsregeln i sjukförsäkringen så att det blir lika er-
sättning även efter den 90:e dagen i en sjukperiod. I
sitt remissvar säger Försäkringsanställdas förbund att
den generella nivån i försäkringen borde ligga på
90 %. Då skulle behovet av förstärkningar i form av
kollektiva eller privata försäkringar inte vara så stort.
Men nog hade det varit bra om vi gång efter annan
slapp höra att de privata försäkringarna skall undantas
antingen minskningsregeln eller underlaget för in-
komstunderlaget. Det gäller det nya pensionssystemet,
det gäller änkepensionerna, och när vi voterat om
detta betänkande även sjukförsäkringen.
Socialförsäkringsministern sade i en interpella-
tionsdebatt om änkepensionerna att eftersom försäk-
ringarna är obligatoriska och offentliga står det rege-
ring och riksdag fritt att när som helst ändra i dem.
Det är ju riktigt, men jag vet inte om jag tycker att det
är så bra. Detta uttalande och de ständiga påminnel-
serna och signalerna till folket att de skall satsa på
privata försäkringar för att man inte kan lita på de
generella obligatoriska systemet, leder faktiskt till att
vi indirekt skjuter det system som vi säger oss värna i
sank.
Därför tycker vi att det är viktigt att så många som
möjligt omfattas av vårt offentliga system. Inkomst-
bortfallsprincipen och vårt generella välfärdssystem
bygger på att det stora folkflertalet ligger under tak,
både bokstavligt och i praktiken. Taknivån har två
syften. Dels skall så många som möjligt inkomstmäs-
sigt befinna sig under det för att få den trygghet som
vi som riksdag vill att de skall ha, dels hindrar det att
det generella och offentliga gröps ur genom att män-
niskor ser sig nödsakade att ta privata försäkringar.
Därför anser Vänsterpartiet att taket bör höjas till tio
basbelopp den 1 januari 1998.
Det är positivt att utskottet avstyrker Moderater-
nas och Kristdemokraternas förslag om att utöka
karensdagen till två dagar i sjukförsäkringen och
Centerns förslag om att indirekt införa två karensda-
gar. Utskottsmajoriteten tycker att det är bra att det
finns en självrisk i försäkringen och vill därför inte
avskaffa karensdagen. När utskottet talar om att det är
bra att det finns en självrisk blir jag vilsen. Inte är det
väl så att människor väljer att bli sjuka. Tvärtom är
det min uppfattning att man vill vara på jobbet så
mycket som möjligt om bara arbetsförhållandena är
drägliga.
Titta på alla dessa småbarnsmammor som smittas
av sina barn som blivit förkylda på dagis! Eftersom de
flesta kommuner inte tillåter att man lämnar barnen på
dagis när man själv är sjuk, kan jag inte se vad det är
som skulle göra att de väljer att bli sjuka och ligga till
sängs med ett eller två små barn som klättrar på dem.
Jag är just nu förkyld och har hemskt ont i halsen,
och inte har jag valt det själv. Det var lille Dennis, två
år och snorig som de flesta ungar, som tyckte att jag
skulle smaka på de chips han just höll på att tugga på
och stoppade in dem i munnen på mig. Inte kunde jag
tacka nej. Han ville ju bara vara givmild och dela med
sig - en egenskap som skall uppmuntras. Dennis val-
de mig att överföra sin förkylning på.
Eller ta alla dessa kvinnor i fertil ålder som får
menstruation en gång i månaden. Många kvinnor mår
mycket dåligt och har ont den första dagen. 15 % av
kvinnor i fertil ålder har helt förlamande blödningar
varje månad. Inte väljer de själva att ha det så.
Genom att vi inte har 100 % ersättning vid sjuk-
dom har vi ju faktiskt också en självrisk redan i för-
säkringen. Vänsterpartiet tycker att det räcker med
den självrisken. Därför skulle vi förstås helst se att
karensdagen helt avskaffades, eftersom den är djupt
orättvis för låginkomsttagare av båda könen.
Fru talman! Så till någonting helt annat, nämligen
sjuklöneperiodens längd. Jag tycker att det är positivt
att de olika ministrarna är oeniga om längdens för-
träfflighet. Det innebär att frågan om förkortad sjuk-
löneperiod till 14 dagar hålls levande i Regerings-
kansliet. Det är också positivt att utskottsmajoriteten
nu gått med på att socialförsäkringsutskottet skall ha
en hearing om sjuklöneperioden den 24 september
och att denna hearing, förutom småföretagen, också
inkluderar arbetsgivarnas roll i rehabiliteringen.
Vänsterpartiet anser att sjuklöneperioden skall
sänkas till 14 dagar. Vi vill också att företag med upp
till tio anställda befrias helt från att betala sjuklön. De
allra minsta företagen upplever den förlängda sjuklö-
neperioden som mycket betungande, särskilt om man
står inför beslutet att anställa ytterligare en person.
Därigenom har sjuklöneperiodens längd en direkt
inverkan på sysselsättningsnivån i Sverige. Alla parti-
er hävdar ju att det är i småföretagen som de nya
jobben skall komma. Det faktum att arbetsmarkna-
dens parter är eniga och gemensamt krävt att beslutet
skall upphävas tycker jag är ett tungt vägande argu-
ment.
Det som är värst är nog ändå den utestängnings-
mekanism som automatiskt uppstår med en förlängd
sjuklöneperiod. Man avstår kanske från att anställa
om man inte får garantier för att den som man plane-
rar att anställa är 100 % frisk. I förlängningen innebär
det att arbetsgivarna kräver olika tester. Vem vill
anställa en kvinna med små barn som villigt låter sig
matas med färdigtuggade chips, en man med kronisk
sjukdom eller någon med funktionshinder?
Jag är övertygad om att den hearing som utskottet
kommer att ha precis efter det att budgetpropositionen
har lagts fram kommer att bringa klarhet i frågan.
Vänsterpartiet har lagt fram förslag i vårt svar på
vårpropositionen. Och jag vill förekomma med att
upplysa om att vi redan där finansierat förslaget, inte
så som socialdemokrater eller andra vill att vi skall
göra, men så som vi tycker är rimligt. Jag vill därför
påminna alla andra partier som vill avskaffa den för-
längda sjuklöneperioden att det inte räcker med dy-
namiska effekter som finansieringskälla. De dynamis-
ka effekterna kommer som ett litet extra plus ovanpå
alla andra positiva effekter som en förkortning av
sjuklöneperioden ger.
Fru talman! Samverkan i alla former är bra. Det
brukar alltid komma något positivt ut av det. Därför
är de olika FINSAM- och SOCSAM-projekten
mycket positiva. Det blir bättre för den enskilda
människan om myndigheterna - oavsett om de är
statliga eller kommunala - samverkar kring hur vi
skall få människor tillbaka till arbete. Arbete beford-
rar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen
till synd. Eftersom allting i vårt samhälle kretsar kring
att människor förvärvsarbetar är det nödvändigt att så
många som möjligt samverkar.
Jag delar utskottets uppfattning att det inte i första
hand är regeländringar eller ökade resurser som är det
stora bekymret. Utskottet var på studiebesök i Söder-
tälje där vi fick möjlighet att tala med de olika in-
blandade i ett samverkansprojekt. Alla tyckte att pro-
jektet är bra, men att det tar tid att glömma sina re-
spektive myndighetskulturer.
Det som också kom fram vid utskottets studiebe-
sök var problemen för den enskilda med de olika
systemens ersättningar. Där behövs det regeländring-
ar. Den enskilda som medverkar i ett projekt skall inte
behöva vänta i veckor därför att det tar tid att få ut
ersättning från den myndighet som tar över det eko-
nomiska ansvaret för individen. Detta borde ses över
innan vi permanentar verksamheten. Vänsterpartiet
delar därför utskottsmajoritetens uppfattning att det är
för tidigt att permanenta det som ännu är en försöks-
verksamhet.
Så till Egon Jönsson. Det är positivt att regeringen
uppmärksammat att kvinnor och män behandlas olika
vad gäller rehabilitering. Det är också positivt att en
utskottsmajoritet ställer sig bakom detta uppmärk-
sammande. Men jag skulle nog ha önskat att ut-
skottsmajoriteten varit litet mer stringent vad gäller
förslagen. Regeringen har utrett hur Egon Jönsson
mår och hur det står till med hans rehabilitering men
inte brytt sig om Greta Johansson. Detta påpekar
också den särskilde utredaren, som funnit att det så
gott som helt saknas ett genomtänkt könsperspektiv.
Jag tror inte att det räcker med de åtgärder som
regeringen föreslår, eftersom de bygger på att kun-
skapen om kvinnor och män sitter i generna och att
man bara behöver trycka på en särskild punkt, så
kommer den kunskapen fram och kan användas vid
rehabilitering. Så är det nu inte. Det behövs utbild-
ning liknande den som genomförs i regeringskansliet.
Därför bör de myndigheter som skall ingå i de olika
samverkansprojekten explicit ges i uppdrag att ge-
nomföra en särskild utbildning om kvinnors och mäns
olika möjligheter, behov och förutsättningar.
Att det är viktigt med fördelningspolitiska kon-
sekvensanalyser har sagts ett antal gånger i denna
kammare. När jag var ny i riksdagen väckte jag en
motion om att alla förslag inom socialförsäkringsom-
rådet skulle granskas ur ett klass- och könsperspektiv.
Den motionen avslogs. Nästa gång förde jag fram att
förslagen skulle analyseras fördelningspolitiskt innan
de lades fram. Det var tydligen inte lika kontroversi-
ellt, för det antogs av utskottet och gavs regeringen
till känna. Men det där med fördelningspolitiska kon-
sekvensanalyser är tydligen inte tillräcklig kontrover-
siellt, för regeringen bryr sig inte alls om det - inte
ens när man får analyserna utförda av en annan myn-
dighet, nämligen JämO, som granskat kriterierna för
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. JämO påpekade i
sin analys och sitt remissvar att de föreslagna föränd-
ringarna, som senare antogs av riksdagen, uteslutande
skulle komma att drabba kvinnor negativt. Jag tycker
att det är viktigt att regeringen inser att riksdagen
begärt de här fördelningspolitiska konsekvensanaly-
serna för ett par år sedan och sedan upprepat det vid
ett par tillfällen.
Fru talman! Jag står självklart bakom alla Väns-
terpartiets reservationer och de reservationer som vi
har tillsammans med andra partier, men för tids vin-
nande yrkar jag endast bifall till reservationerna nr 4
under mom. 1, nr 10 under mom. 3, nr 19 under
mom. 13, nr 21 under mom. 14 och nr 27 under
mom. 18.