Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning att
vi skall ha stabila, trygga socialförsäkringar som ock-
så bygger på rättvisa. Men vad är det för rättvisa om
man får betala avgifter över taket men inte får förmå-
nerna? I och för sig har man glädje av att vara frisk
och sällan sjuk, men på det sättet bidrar man ju till
denna utjämning. Det är vi överens om att man skall
göra. Men skall man dessutom betala avgifter, slutar
det med att många skaffar sig privata försäkringar och
säger: Sänk skatterna, för jag får ändå inte ut något av
det här! Den debatten borde vi komma bort ifrån. Alla
borde vara överens om att vi skall ha socialförsäk-
ringssystem som är rättvisa och rimliga. Det är ju vad
detta bygger på. På det sättet räddar vi också de sämst
ställda i vårt samhälle.
Statsrådet talar om vad det kommer för proposi-
tioner här; inkomstbegreppet, administrationen och
förtidspensioneringen. Ja, det väntar vi på. Det blir
spännande. Men var kommer rehabiliteringen in för
hela landet? Var kommer samverkansfrågorna in? Hur
skall de lösas som helhet? Kommer de också med i
det här? Skall vi vänta till nästa år eller till år 2001
innan vi löser samverkansfrågorna? De handlar också
om pengar, men det handlar framför allt om männi-
skors möjligheter att få en bra rehabilitering och att
snabbt komma tillbaka till jobbet. Vad händer med
köerna i vården, som jag tog upp tidigare? Jag skulle
vilja ha en kommentar till det. Och varför anvisar inte
regeringen rimligt mycket pengar till rehabilitering för
att korta köerna i vården och för att människor skall
komma tillbaka till ett arbete? Det ju ändå det som vi
är överens om.