Herr talman! Det handlar om de enskilda männi-
skorna, och jag vill säga att jag har varit pådrivande i
linjen att försäkringskassans pengar inte skall använ-
das på passiv sjukpenningutbetalning utan att vi gör
något för att rehabilitera människorna för att de skall
få ett bättre liv. I fråga om detta kan vi vara överens.
Som ordförande var jag själv med och lade fram
ett förslag till regeringen om att de fyra aktörerna,
innefattande även arbetsförmedlingen, skulle vara
med i dessa försök.
Jag önskar innerligt att det är som biträdande so-
cialministern nu säger, att det kommer att bli en rad
försök. Tyvärr tolkar nog människorna ute på fältet
det som att var och en kommer att hålla i sin egen
portmonnä i och med att de inte har fått några klara
regler. Jag är åtminstone inte på det klara med vad
som kommer att gäller. Och jag känner tyvärr till
verkligheten. Så här är det. Var och en håller på sitt,
och då är jag rädd för att det inte blir särskilt många
försök.
Statsrådet gick ifrån frågan om sjuklöneförslaget,
men jag hoppas att den frågan kommer upp i nästa
inlägg. Det här är ju den absolut viktigaste åtgärden,
en åtgärd som regeringen och Centern tillsammans
har åstadkommit och som gör att det inte blir några
nya jobb.
Om vi nu säger gemensamt att arbetslösheten skall
minskas, kan jag peka på att 1 % minskad arbetslöshet
ger 20 miljarder kronor till statskassan. Men nu skall
ju bidrag - gåvor, eller vilken benämning som skall
användas - ges till kommuner och landsting. De
pengarna är dock redan uppätna på grund av alltför
dåliga skatteintäkter. Så ser det ut när det gäller vår-
den.
I socialministerns eget hemlän Värmland kommer
man på länssjukhuset att operera endast akuta fall,
dvs. bara om det mer eller mindre gäller livet. Jag är
därför mycket orolig för att jag skall behöva genomgå
någon liten operation. Så ser det alltså ut i socialde-
mokratins Sverige, både när det gäller vård och när
det gäller socialförsäkring.