Fru talman! Vi har vid några debattillfällen här i
kammaren den sista tiden diskuterat den maktför-
skjutning som har skett de senaste åren. Kenneth
Kvist och jag, bl.a., har flera gånger uppmärksammat
den nya budgetprocessen, som har effekter på makt-
förhållandena framför allt mellan regering och riks-
dag. Man lägger över ganska mycket ny makt till
regeringen. Sedan har vi också en annan och betydligt
viktigare fråga. Det gäller det svenska medlemskapet i
EU, som har inneburit att betydande makt har flyttats
inte bara ned till Bryssel från Sverige utan också från
riksdag till regering. Dessa två saker sammantaget
kommer, menar jag, att få ganska stor betydelse även
för det politiska systemet i framtiden.
Jag tror att en naturlig effekt är att oppositionen
kommer att föras samman starkare i det svenska par-
lamentet. Det är någonting som jag tycker att rege-
ringen och Socialdemokraterna bör fundera allvarligt
på.
Vi ser under budgetdebatterna att man inom varje
utgiftsområde skall anta hela budgetförslaget med ett
enda beslut. Man får bara lämna en enda reservation
och kan inte göra deluppgörelser mellan partierna.
Skall man ha något direkt inflytande gäller det att
göra upp om hela området. Jag tror att den tolkning
som vi har gjort inom oppositionen i konstitutionsut-
skottet kommer att bli ganska allmän i framtiden.
Oppositionen kommer att anstränga sig att hitta ge-
mensamma nämnare för att ställa en gemensam reser-
vation inom hela området. Alternativet till det är att
Socialdemokraterna, eller den sittande regeringen,
anstränger sig för att hitta en bredare kompromiss.
Detta har Socialdemokraterna inte alls försökt. Man
har kört sin linje. Det trycker samman oppositionen
mer än vad som normalt har varit fallet.
Det som hände i konstitutionsutskottet när det
gäller budgeten är ovanligt, för att inte säga unikt.
Alla partier, från Vänstern och Miljöpartiet till Folk-
partiet och Moderaterna, skriver ihop sig i en gemen-
sam reservation om hela budgetområdet. Det visar
också att det finns stora problem kring budgetområ-
det. Socialdemokraterna har inte velat lyssna på
mycket berättigad kritik som har funnits.
Den andra effekten av den maktförskjutning vi ser
tror jag kommer att bli att den socialdemokratiska
regeringen sannolikt kommer att vara den sista mi-
noritetsregeringen i Sverige på mycket länge. Det
kommer antagligen inte att finnas partier framöver -
från -98 och framöver - som är beredda att släppa
fram en minoritetsregering och ge den så oerhört
mycket makt, när man vet att man har mycket små
möjligheter att påverka utfallet här i riksdagen t.ex.
när det gäller EU-frågorna, men också när det gäller
budgeten i den nya budgetprocessen.
Det är en politisk systemförändring som är bety-
dande. Sverige har regerats av minoritetsregeringar
under flera decennier. Majoritetsregeringar har varit
undantagen i modern tid. Det kommer sannolikt att
förändras, och av de politiska partierna kommer det
att krävas större vilja till kompromisser även med
partier som vi känner att vi inte gillar så väldigt starkt.
De förändringar vi ser i dag inom det svenska
partiväsendet kan i sig också ha positiva effekter. En
sådan är att Vänstern är med på den breda reservatio-
nen, trots att Vänstern normalt sett känner sig mera
samhörigt med socialdemokratin.
En reflexion som jag gör i samband med budget-
processen är att det EU-äventyr vi upplever kostar
oerhört mycket pengar. En av de få stadiga ökningar i
budgeten som vi har sett de senaste åren är ökningen
för regeringskansliet. Från budgetåret 1994/95 till -97
handlar det om en ökning på över 400 miljoner kro-
nor. Det motiveras nästan uteslutande med att vi är
medlemmar av EU och att det kostar så oerhört
mycket mer i administration. Vi måste ha mycket mer
tjänstefolk i regeringskansliet för att klara av EU-
medlemskapet.
Det är inte det enda området. På länsstyrelserna
har vi behövt anställa massor av nytt folk bara för att
ta hand om EU-frågor. Jordbruksverket är ett exem-
pel. Det finns andra myndigheter och departement där
det är likadant. Sverige är med i ett par tusen arbets-
grupper. Vi skall skicka folk ned till Bryssel, och det
kostar oerhört mycket pengar. Kommunerna och
landstingen runt om i Sverige har massor med anställ-
da som bara jobbar med EU-frågor. De försöker
klämma fram några kronor i bidrag eller jobbar med
andra EU-frågor som har med kontrollapparaten att
göra.
Någon borde någon gång sätta sig ned och fundera
på vad det här sammanlagt kostar de svenska hushål-
len. Det handlar alltså inte bara om de 20 miljarder
som vi skickar ned till Brysseladministrationen och
EU-budgeten, utan det handlar om många miljarder
dessutom.
När det konkret gäller förändringarna i årets bud-
get har vi en gemensam reservation, som tidigare
nämndes. Den reservationen handlar om att vi inte vill
ställa upp på den stora ökning av budgetpengar som
anslås till regeringskansliet. Vi vill satsa litet mindre,
och det handlar om 40 miljoner. Det kan påstås vara
en ganska marginell skillnad, men det är ändå en
markering från oppositionen att vi anser att det måste
finnas någon rim och reson även för vad det politiska
systemet får kosta.
Det här återfinns också när det gäller stödet till de
politiska partierna, där vi inte ställer upp på ökningen
med 30 miljoner. Här har Vänstern accepterat att inte
ställa upp på detta, trots att man tidigare gjorde det i
sin motion. Det visar på en kompromissvilja i det här
fallet.
I fråga om presstödet har Moderaterna och Folk-
partiet också visat på en god kompromissvilja, för att
vi skulle få en gemensam reservation.
Jag håller starkt med Birgit Friggebo om att de
förändringar som regeringen föreslagit i presstödsfrå-
gorna inte har gjorts på ett särskilt snyggt sätt. Det har
utvecklats en koalition mellan regeringskansliet och
Dagens Nyheter mot den nya uppstickaren Metro. Det
är alltså Socialdemokraterna och Wallenberg, i en
skön förening, mot Stenbeck.
Det här är till skada för mångfalden i pressen, till
skada för medborgarnas vilja att skaffa sig nya infor-
mationskanaler och till skada för alla dem som är
intresserade av att läsa den nya tidningen Metro. Oav-
sett vad man tycker om Stenbeck och hans imperium
har den här nya koalitionen mellan Wallenberg och
Socialdemokraterna varit negativ för medborgarna.
En liknande osnygg företeelse finns i inskränk-
ningen av dagstidningsbegreppet. Här ökar vi insat-
serna för presstödet. Jag tycker att det är rimligt. Det
behövs en mångfald i den svenska pressen, och
presstödet fyller en viktig funktion. Men samtidigt gör
Socialdemokraterna och Centern nu en inskränkning,
där de systematiskt petar ut de tidningar som inte har
partistämpel på sig. Det här ser väldigt illa ut, tycker
jag.
Sammantaget är det här bilden av utgiftsområde 1
Rikets styrelse. Politikerna, regeringskansliet och de
politiska partierna höjer presstödet till sina tidningar
men skär ned eller tar bort stödet till dem som inte är
med i partikarusellen och till dem som hamnar utanför
processen med direkta partitidningar. Tidningen
Metro är en av de få tidningar i Sverige som inte har
direkt partistämpel på sig.
Jag vill yrka bifall till tre reservationer. Den första
är den reservation som vi har skrivit gemensamt inom
oppositionen. De andra två reservationerna, nr 2 och
3, handlar om budgetåren 1998 och 1999 och beräk-
ningen av anslagen där. Miljöpartiet vill ha en ned-
skärning av kontot Riksdagens förvaltningskostnader
och det konto som handlar om direkt stöd till riksda-
gens ledamöter och partier.
Jag kan hålla med Birger Hagård om att partistö-
det gör oss i en mening beroende och ofria. Men det
gäller i lika hög grad oss ledamöter, som måste hämta
vår dagslön från staten. Det skulle vara intressant om
Moderaterna ville stödja detta. Gör oss litet mer fria
och litet mindre beroende genom att sänka ersättning-
arna till ledamöterna! Kan vi inte tumma på det, Bir-
ger Hagård? Då röstar vi likadant i omröstningen i
morgon.