Herr talman! Jag skall under några minuter kom-
mentera två frågor, utöver det som Birgit Friggebo
har tagit upp, som på olika sätt berörs i dagens betän-
kande. Den första gäller regeringskansliets omorgani-
sation, och den andra gäller en aspekt på partistödet.
Som bekant, och som redan har berörts i debatten,
avser regeringen att från årsskiftet slå samman alla
regeringens departement till en enda myndighet under
ledning av statsrådsberedningen och, får man förstå,
ställd under statsministern direkt.
Regeringen är naturligtvis fri av hävd i Sverige att
organisera sitt arbete på det sätt den vill. Inte desto
mindre är det rimligt att vi i riksdagen tar upp frågor
som har att göra med regeringens arbetsformer i den
mån som vi finner att de har mer allmänpolitisk rele-
vans. I detta fall finner vi från Folkpartiet liberalerna
och från flera andra partier att det finns aspekter på
denna omorganisation som är angelägna att påtala och
som, inte från den 1 januari men gradvis och långsik-
tigt, kan komma att påverka det politiska klimatet i
Sverige och förutsättningarna för hur politik bedrivs.
För denna typ av organisationsförändringar med
sammanslagningar och central ledning osv. anförs
nästan alltid argument om att det är bra med samord-
ning, att man får större överblick, osv. Ibland är detta
riktigt, men väldigt ofta är det också ett talesätt som
visar sig inrymma en hel del av illusionsmakeri.
Det är klart att om man slår samman väldigt
mycket och tror att man vinner något i överblick,
finns det också en risk att man i stället skapar tröghet
och onödigt långt avstånd mellan dem som faktiskt
sitter med besluten på hand och de frågor som det
skall beslutas om just därför att organisationen blir så
stor. Detta är ju en insikt som i många sammanhang,
inte minst i näringslivet, har lett till en växande insikt
om att det i många sammanhang är klokare att i stället
arbeta med decentralisering, direktkontakt så nära det
går mellan beslutande och de ämnen som berörs, i
stället för att samla allt på samma ställe.
Dessutom, och det kanske är det allvarligaste i
detta, finns det en uppenbar risk att detta samordnade
ansvar som man tänker sig inte riktigt går att ta, därför
att de ganska få personer, och ytterst statsministern
själv, som skall ha det yttersta ansvaret mänskligt att
döma ju inte kan överblicka allt på det sätt som man
kan göra i en mer decentraliserad organisation.
Vilka blir det då som tar över? Jo, naturligtvis
tjänstemännen. Vi riskerar alltså att inte med detsam-
ma men gradvis få en utveckling mot ett växande
tjänstemannavälde - under statsministerns ledning,
för all del - i stället för det något mer decentralisera-
de, direkta ansvarsutövande som är möjligt om depar-
tementen förblir egna myndigheter.
Detta skapar ju också en koncentration på stats-
ministerposten som sådan, som jag inte tycker känns
riktigt sund, och som alldeles uppenbart är i strid med
svensk tradition. En sådan koncentration hör mera
hemma i länder med annorlunda uppbyggnad av sin
demokrati.
Det är inte odemokratiskt eller något sådant att gö-
ra så här, men det är för den skull kanske inte lämpligt
att göra det. Det vore nog bra om den här typen av
aspekter hade analyserats bättre i budgetpropositionen
där det läggs fram. Det är inte småsaker, och det gäl-
ler inte formalia. Men det gäller aspekter på hur det
politiska livet fungerar i praktiken, på den praxis som
skall fylla de formella reglerna.
Det har heller inte gjorts någon konstitutionell ge-
nomlysning. I något skede har man tyckt att det nog
inte behövs. Men nu ryktas det om att det finns en
promemoria från statsrådsberedningen där man ändå
tänker föreslå förändringar i t.ex. tryckfrihetsförord-
ningen med anledning av detta. Det hade varit kläd-
samt om detta hade kommit fram tidigare, så att vi
också kunde ha diskuterat det i konstitutionsutskottet.
Även om riksdagen inte kan påverka eller förändra
detta, är det angeläget att till protokollet få föra den
oro över det steg som förbereds. Enligt vår mening är
det inte nödvändigt att ta.
Den andra fråga som jag mycket kortfattat vill
nämna handlar om det partistöd som tillfaller partier
som faller ur riksdagen. Jag tror att vi är eniga om att
sådana partier under ungefär de regler som nu gäller
skall kunna uppbära stöd för att kunna fortsätta med
sin verksamhet och kunna komma igen till riksdagen.
Men åtminstone en gång har det hänt att ett sådant
parti mer eller mindre har upplösts i ett antal konkur-
rerande små fraktioner. I senaste numret av den gans-
ka uppmärksammade tidningen Expo, som bevakar
företeelser på yttersta högerkanten, nämns manövrer
från en organisation på yttersta högerkanten, ett na-
zistparti. Syftet är att genom en allians med någon
kvarvarande del av Ny demokrati komma åt det par-
tistöd - inte så litet pengar, som vi vet - som kommer
Ny demokrati till del enligt gällande bestämmelser.
Här har vi en konflikt. Stödet skall gå till ett parti
som har fått ett visst stöd i riksdagen. Man får inte
granska hur det används. Men det stöd som skulle gå
till ett visst parti kan i praktiken tänkas hamna i ett
annat partis fickor, ett parti som aldrig ställt upp i
riksdagsval och aldrig fått några röster att tala om.
Detta är ett gott skäl, bl.a., för den närmare över-
syn av systemet som utskottet har uttalat sig för.