Herr talman! I likhet med Birgit Friggebo tycker
jag nog att spelet kring utgiftsområde 1 har varit rätt
bedrövligt i många hänseenden. Det är förvånande -
men det kanske inte borde vara förvånande - att
Centerpartiet inte ens tycks bry sig om att delta i den
här debatten. Man har så till den milda grad gått upp i
knät på den stora farbrorn. Farbror Kurt Ove Johans-
son är det väl närmast som skall ta sig an även Cen-
terpartiets agerande i det här sammanhanget.
Vi har, herr talman, i ett särskilt yttrande presente-
rat hur vi hade velat ha det om man hade accepterat
våra förslag. Vi tar naturligtvis på oss i konstitu-
tionsutskottet att genomföra vår del av de nödvändiga
besparingarna. Allt som allt har Moderata samlings-
partiet lagt fram förslag om besparingar på
42 miljarder kronor för nästa budgetår. Av detta
skulle 489 miljoner kunna skrapas ihop i utgiftsområ-
de 1. De fördelas i första hand på presstödet med 300
miljarder, partistödet med 107 miljarder och tal- och
kassettidningar med 82 miljarder kronor. Jag vill
gärna kommentera de här förslagen något.
När det gäller presstödet kan vi konstatera att det
har blivit totalt misslyckat. Det har aldrig levt upp till
någon mångfald. Den mångfald vi till äventyrs har är
förvisso inte beroende av presstödet. Vi har därför nu
återigen krävt att presstödet, det totalt onödiga press-
stödet, måtte avvecklas med det snaraste. Vi har också
föreslagit att 300 miljarder skulle plockas bort under
1997. Resten skulle tas det kommande budgetåret,
och då skulle vi inte heller behöva någon presstöds-
nämnd längre. För de administrativa och praktiska
detaljer som till äventyrs kan återstå skulle Kammar-
kollegiet kunna verka väl.
Vi har en principiell reservation, nr 9, och till den
ber jag att få yrka bifall.
Sedan har vi frågan om partistödet. Låt mig först
säga att det här är tal om att öka ut resurser för assi-
stenter åt ledamöterna, från tidigare 1 assistent per
2 ½ ledamot till 1 assistent per 2 ledamöter. Detta kan
i och för sig synas vara välbehövligt. Vi har emeller-
tid från moderat sida krävt att man skall företa en
enkät, eftersom den tidigare, som gjordes 1994, tyck-
tes ge vid handen att man visst ville ha ett ökat assis-
tentstöd, men kanske inte på det sätt som nu har före-
slagits riksdagen.
Det vi skulle vilja ha är en möjlighet till mer in-
dividuellt agerande, en resurs som tillförs riksdagsle-
damöterna direkt, så att de på det sättet får något så
när rimliga arbetsförhållanden i den här kammaren.
Jag tror inte att man kan säga att arbetsförhållandena i
dag är rimliga på något sätt.
Men, säger då socialdemokraterna, det står ju
varje partigrupp fritt att förfoga över dessa resurser
och göra vad man vill. Jag tror inte att det är så en-
kelt. Jag tror att det vore bättre om man kom överens
om en gemensam ordning, så att inte parti efter parti
när man drog fram sina förslag hela tiden tvingades
säga: Men de gör si och de gör så, vi vill gärna göra si
också. Men det får ni inte göra, för de gör så. Det
vore bättre att ha en enhetlig ordning. På det här om-
rådet tycker jag att man borde ha kunnat komma
överens.
När det gäller partistödet i övrigt är det, precis
som Birgit Friggebo har sagt, fråga om återställare.
Det är just frågan, om inte detta ger en totalt felaktig
signal till svenska folket. När så många har det så
svårt, när så många får dra in på det allra angelägnas-
te, säger riksdagen: Nu skall vi återställa ordningen.
Nu skall vi öka partistödet med 30 miljoner kronor.
Jag tror inte alls att detta är något som kommer att
applåderas av svenska folket. Jag tror inte heller att
det är nödvändigt, utan det är ett slöseri med pengar
som kommer att uppröra.
Vi menar att höjningen med de 30 miljonerna var
komplett onödig, men riksdagen borde också, för att
visa sin goda vilja, dra ned på partistödet ytterligare.
Man kunde ha dragit ned det till en tredjedel av vad
det är nu. Så lysande bedrifter utförs inte med par-
tistödet i demokratins tjänst att det kan motiveras att
vara på den nivå som det är.
Därtill kommer naturligtvis att ju mer beroende
partierna blir av stöd från det allmänna, desto mer går
också integriteten förlorad. Man blir beroende. Vår
förträfflige statsminister har uttryckt det så: Den som
häftar i skuld är inte fri. Nej, det parti som är beroen-
de av partistödet är förvisso heller inte fritt. Därför
hade det funnits anledning att gå varsammare fram i
det här sammanhanget.
När det gäller tal- och kassettidningar är alla över-
ens om att tekniken utvecklas rasande snabbt. Vi har
bl.a. Internet. Det hade varit möjligt att utnyttja de
resurser som här finns på ett bättre sätt än vi har gjort.
Det skulle också gett möjligheten till besparingar
omedelbart.
Vi har emellertid inte fått gehör för våra bespa-
ringssträvanden och därför har vi funnit det naturligt
att med den nya ordning som råder samverka med
andra oppositionspartier i det här sammanhanget, dvs.
med Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De
konkreta krav som kommit fram är att vi vill skära 40
miljoner kronor från regeringskansliet därför att, som
vi har fått höra förut av Birgit Friggebo och som vi
har fått höra vid utfrågningar, man är i full färd med
att åstadkomma en koncentration inom regerings-
kansliet. Detta i sin tur skulle kräva ökade resurser.
Nu står det naturligtvis regeringen helt fritt att lägga
upp arbetet som man vill. Jag skall inte kritisera det.
Jag klandrar inte det på något sätt, även om jag tror
att man går fel väg. Men det må vara en annan sak.
Däremot har man inte gjort en enda konsekvensanalys
och det hade säkert varit möjligt att åstadkomma
förändringar inom de givna ramarna. Att i det här
sammanhanget bara öka regeringens resurser i tider
som är så svåra anser vi inte vara rimligt, och här har
vi alltså ett gemensamt krav på en besparing på 40
miljoner kronor.
När det gäller partistödet har vi också kunnat enas
om att det i varje fall inte skall höjas, av de skäl som
jag har anfört tidigare, framför allt moraliska, men
också därför att det är komplett onödigt.
Vi har också försökt att slå vakt om de lågfrekven-
ta tidningar som inte direkt har någon partipolitisk
anknytning. Det är de tre religiösa tidningarna som
man vill strypa, liksom möjligheten till samdistribu-
tion för Metro Weekend. Det är sådana här utplock
för egen vinnings skull, som socialdemokrater och
centerpartister så gärna gör sig skyldiga till, som vi
definitivt inte kan acceptera.
Vi har också en annan fråga, där det till slut tycks
ha ordnat upp sig, men som jag inte kan underlåta att
nämna. Det gäller Kungliga hov- och slottsstaten. Här
har man också visat klåfingrighet från regeringens
sida. Man gjorde ett försök att innefatta Riksmarsalk-
sämbetet inklusive Ståthållarämbetet och Husgeråds-
kammaren i den allmänna byråkratiska regleringen.
Men se, nu var man litet för snabb. Efter protester
från Riksmarsalksämbetet ändrade regeringen regle-
ringsbrevet i fråga, det regleringsbrev som skulle
gälla för budgetåret 1995/96, och det blev bara Ståt-
hållarämbetet och Husgerådskammaren som ålades
redovisningsskyldighet.
Vid en närmare översyn, som har gjorts av Riks-
marsalksämbetet, visade det sig att Hovstaterna rent
juridiskt sett förvisso inte är någon myndighet. De står
utanför den statliga förvaltningen, och offentlighets-
principen gäller inte. Inte heller kan regeringen ge
dem några direktiv. Regeringen har med andra ord
ingen förordnandemakt gentemot Hovstaterna. Det
här baserar sig ytterst på en överenskommelse som
ingicks redan 1809, då kungen beslöt att överlämna
till staten vissa uppräknade slott mot att han utan
speciell anhållan i stället erhöll en viss penningsumma
som skulle täcka statschefens utgifter.
Men bara detta att ge sig på också Hov- och
slottsstaten är ett tecken på en klåfingrighet som vi
inte på något sätt kan applådera. Det var tur den här
gången att man besinnade sig, att man förstod att man
höll på att göra en dumhet och kunde hejda sig i tid.
Men jag tycker samtidigt att detta är litet betecknande
för det tillstånd som vi har i konungariket.
Jag tror inte att jag yrkade bifall till den gemen-
samma reservationen nr 1. Jag ber nu att få göra det.