Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande som heter
Processrättsliga frågor
. Som flera andra redan har sagt innehåller betänkandet mycket, alltifrån hemliga tvångsmedel till nämndemännens ersättningar.
Centerpartiet har 21 reservationer och två särskilda yttranden. Givetvis står vi bakom samtliga dessa, men vi väljer att yrka bifall till enbart reservation 35 under punkt 31 om vittnesersättning.
I de 21 reservationer som vi i Centerpartiet har finns två olika linjer. Det kan vid en första anblick verka konstigt att jag står här i talarstolen och berättar att vi i Centerpartiet är så otydliga att vi har två olika linjer. Men det är just behovet av två olika linjer i politiken som jag tänkte prata om i dag. Jag ska förklara det.
De flesta förslag som tas upp i motionerna - det är många motioner som behandlas i betänkandet - handlar om hur vi ska bli bättre och effektivare på att bekämpa den ökande och allt grövre kriminaliteten. Det finns förslag om provokation och infiltration. Det finns förslag om ökade möjligheter till beslag. Vi har tidigare hört om obligatorisk häktning och kronvittnen. Många av förslagen är bra, och vi i Centerpartiet står också bakom många av förslagen.
Samtidigt som vi som lagstiftare ger våra brottsbekämpande myndigheter möjligheten att bekämpa brott med ökade medel, bättre verktyg, måste vi ha andra ögat på rättssäkerheten och rättstryggheten och enskildas möjligheter att få rätt mot samhället. Vi kan inte springa i väg mot ökad kontroll, fler tvångsmedel och inskränkningar i människors personliga integritet utan att vi samtidigt ökar den parlamentariska kontrollen, ökar medborgarnas egna möjligheter att kontrollera hur tvångsmedel används mot dem och ökar möjligheterna till kompensation när tvångsmedel används på ett felaktigt sätt. Det krävs alltså samtidigt arbete i två olika linjer för att vi ska kunna behålla förtroendet bland medborgarna, både för brottsbekämpningen och för att vi värnar medborgarnas personliga integritet.
Herr talman! Jag tänkte ge några exempel på hur vi i Centerpartiet försöker balansera de två linjerna samtidigt.
Vi föreslår en tydlig lagreglering för hur polisen ska få använda skyddsidentitet vid infiltration, det vill säga det som Johan Pehrson har varit inne på tidigare. Det behövs verkligen för att kunna bekämpa den grova kriminaliteten. Det behövs effektiva verktyg för att polisen ska ha en chans mot de organiserade ligor som härjar. Samtidigt säger vi att polisen inte ska ha rätt att begå brott i samband med att de har skyddsidentitet. Alla medborgare ska vara trygga i att poliser inte begår brott. Skulle en polis tvingas till att begå brott under en infiltration ska reglerna om nöd och nödvärn gälla i alla fall.
Från Centerpartiets sida föreslår vi också att provokation för att få fram bevis ska vara tillåtet och tydligt lagreglerat. Däremot ska brottsprovokation inte vara tillåtet. Medborgarna ska vara trygga i att polisen inte provocerar fram brott. Polisen får gärna vara på plats när ett brott begås så att de kan få bevis. Gränsdragningen är inte alldeles enkel - det ska villigt medges. Men det är viktigt både för de poliser som arbetar med provokation och för medborgarna att man vet var gränsen går.
Vidare tycker vi i Centerpartiet att buggning ska införas i Sverige. Vi har väckt motioner om det tidigare. Samtidigt betonar vi starkt att det inte får genomföras till vilket pris som helst. Undantag måste göras vad gäller till exempel läkarmottagningar, advokatkontor, redaktioner. Vi får se när propositionen kommer. Det ska bli intressant att se hur väl regeringen har lyssnat på Lagrådets kritik.
Vi kräver också en betydligt bättre parlamentarisk kontroll än vad vi har i dag. Det är inte så länge sedan vi debatterade den skrivelse om hemliga tvångsmedel som regeringen lägger fram sent varje år. Ska vi vara helt ärliga är det omöjligt för oss som parlamentariker att säga om de hemliga tvångsmedlen används på ett riktigt sätt utifrån den skrivelse vi får. Vi kan inte säga något om de fall där de inte har lett till åtal. De tvångsmedlen skulle det kanske aldrig ha getts tillåtelse till. Vi måste förbättra den parlamentariska kontrollen, och jag hoppas att ett sådant förslag kommer.
Som vi tidigare har hört har vi i Centerpartiet också en gemensam reservation med Vänsterpartiet. Det händer inte varje dag, men i det här fallet känns det bra att fler än vi i Centerpartiet har hamnat på samma linje. Det gäller att en person som har blivit utsatt för tvångsmedel måste kunna få reda på det i efterhand. Precis som Rolf Olsson säger får man veta det om åtal väcks, men om åtal inte väcks, det vill säga att det inte har styrkts att brott har begåtts eller att den personen har begått brott, sitter man där i okunskap. Det är inte en riktig väg att gå. Den utsatta måste få veta detta och också få kompensation om det hemliga tvångsmedlet använts på ett felaktigt sätt. Det ställer i sig hårdare krav på när tvångsmedel ska få användas, om de som använder det vet att de enskilda personerna som har blivit utsatta för de hemliga tvångsmedlen i efterhand kan kontrollera, gå till domstol och kanske få ersättning.
Det skulle vara intressant att höra hur Socialdemokraternas representant i debatten, Britta Lejon, motiverar att personer som har blivit utsatta för hemliga tvångsmedel inte ska få veta det i efterhand - inte ens när det inte kan vara till men för utredningen. Vi kan leta efter ett svar i betänkandet. Men det finns inte ens det minsta spår av svar i betänkandet. Det är märkligt. I betänkandet hänvisas till de skadeståndsrättsliga regler som finns. Men hur ska man driva en skadeståndsprocess om man inte ens får veta att man har varit utsatt för de hemliga tvångsmedlen? Det är absolut inte ett svar på frågan. Jag väntar på svar senare när Britta Lejon har ordet.
Vi i Centerpartiet har många andra viktiga reservationer. Vi har hört andra talare tala om en del av dem tidigare. De handlar om målsägandebiträde för efterlevande, skydd för bevispersoner, utnämning av högre domare, ersättning till och rekrytering av nämndemän och så vidare. Det är viktiga frågor, men jag hinner inte säga så mycket mer om dem i dag.
Till slut vill jag ge uppmaningen till alla: Vi har som lagstiftare rätten att ge de brottsbekämpande myndigheterna rätt att vidta tvångsåtgärder mot enskilda, men vi har också skyldigheten att se till att enskilda människor kan få rätt mot samhället när tvångsmedel används på ett felaktigt sätt.