Herr talman! Jag ställde en direkt fråga till Britta Lejon i mitt anförande men fick inte något svar i hennes anförande, så därför går jag upp i replik och ställer frågan igen.
Det gäller alltså personer som har varit utsatta för hemliga tvångsmedel. När brottsutredningen är klar har det visat sig att något åtal inte ska väckas i frågan och att det inte längre är till men för brottsutredningen. Då tycker jag den som har varit utsatt för hemliga tvångsmedel ska få veta detta och kunna få det rättsligt prövat om det har skett på ett felaktigt sätt.
I betänkandet svarar majoriteten - eller Socialdemokraterna får jag kanske säga, för i det här fallet är det inte samma majoritet som det brukar vara - att det finns skadeståndsregler. Men det är ju omöjligt att kräva skadestånd om man inte ens vet om att man har varit utsatt för tvångsmedel. Längre fram försvarar Socialdemokraterna sig med att kvaliteten på brottsutredningar är föremål för kontinuerlig uppföljning. Men det här handlar ju inte om kvaliteten på brottsutredningar. Det handlar om den enskildes rätt att få veta att han eller hon har varit utsatt för hemliga tvångsmedel. Det kan ju ha varit en alldeles utmärkt bra brottsutredning som har visat att han eller hon är oskyldig. Med dagens regler blir personen ovetande om till exempel en telefonavlyssning eller kameraövervakning som har skett. Varför ska inte personen kunna få veta i efterhand att han eller hon har varit utsatt för hemliga tvångsmedel?