Herr talman! När jag inte är riksdagsledamot jobbar jag på Örebro tingsrätt. Där har jag suttit med vid väldigt många vårdnadstvister. Min erfarenhet är att de domarna är väldigt kunniga. De har en enorm uppgift, nämligen att läka ihop två personer som verkar ha väldigt svårt att skilja på sina egna problem. De använder ofta barnen som slagträ på ett sätt som är helt oacceptabelt, och de gräver sig längre och längre ned.
Jag kan konstatera att en avgörande fråga är hur länge processerna pågår. Man måste sätta ut en förhandling och en muntlig förberedelse. Det går lång tid. Domstolen har en massa sådana mål. Man måste vänta på utlåtande från familjerätten - för där ska man helst ta ett varv. Det tar evigheter.
Sedan handlar det om tillgången på de familjerättsjurister som ska biträda dessa kvinnor - det är oftast kvinnor som är mest utsatta eftersom de har en svagare ekonomisk situation vid en separation. Det är något att uppmärksamma på internationella kvinnodagen. Det är detta som är avgörande.
Jag har inga principiella invändningar mot detta. Jag kommer att med glädje se fram emot den här propositionen och det som ni ska presentera. Det jag har hört hittills tycker jag i huvudsak är bra. Sammantaget vill jag ta ställning till detta och inte till protokollet i sig.
Det är hårdvaran och förhandlingarna där man nöter ned föräldrarna så att de fattar barnets bästa och lägger gammalt groll åt sidan och ser på barnet. Det gör man i en process som går och som går något snabbare. Under den tid man inte är i domstol uppstår ännu mer konflikter i regel. Det ska vara snabba avgöranden.
Det är trist att behöva säga att det handlar om resurser och om hur mycket man värderar rättssäkerheten.