Herr talman! Jag har i min motion, med anledning
av den proposition som vi nu behandlar, framhållit
att jag är positiv till en brottsofferfond. Men jag
tycker, liksom en rad remissinstanser, att den skall
administreras av Brottsskadefonden. Därmed går
jag emot förslaget att en ny myndighet,
brottsoffermyndigheten, inrättas.
Det finns flera skäl för mitt ställningstagande.
Jag anser att om en borgerlig regering, som enligt
regeringsförklaringen bl.a. vill minska statlig
administration och byråkrati och sänka statens
utgifter, skall inrätta en ny myndighet så måste det
föreligga mycket starka skäl härför. Sådana skäl
anser jag inte finns. Dessutom anser jag att det är
alldeles fel tidpunkt att göra det nu.
Vi vet alla -- inte minst av
kompletteringspropositionen -- att vi måste göra
ytterligare mycket kraftiga nedskärningar i statens
utgifter. Lyckas vi inte härmed kan vår statsskuld,
när vi i slutet av 90-talet går in i nästa
lågkonjunktur, ha ökat till gigantiska 2 000
miljarder kronor, eller ca 250 000 per invånare i
landet. Då har vi fortsatt att konsumera på
kommande generationers bekostnad, och vi är i
ekonomiskt avseende närmast att betecknas som en
s.k. bananrepublik.
I propositionen redovisas kostnaden för den nya
myndigheten till några miljoner, som skall tas fram
genom omdisponeringar av medel inom
Justitiedepartementets ram. Men departementet
har inget att disponera om. Vi har i en tid med
ökande brottsutveckling och minskande
uppklarandegrad för nästa år tvingats att skära ned
polisverksamheten med över 500 miljoner kronor.
En ny myndighet kommer enligt min uppfattning att
kosta statsverket betydligt mer, därför att den på ett
menligt sätt kommer att påverka arbetet för
brottsoffren.
Detta arbete har byggts upp från gräsrotsnivå på
ideell basis av engagerade människor, som av kärlek
till sina medmänniskor har ställt sig i spetsen för
kvinnojourer, brottsofferjourer och andra
organisationer. De har i viss omfattning fått hjälp av
kommuner, landsting, polis- och
åklagarmyndigheter, bl.a. med lokaliteter, men
verksamheten bygger på oavlönat arbete.
För att vi skall kunna behålla ett mänskligt samhälle
kommer vi i framtiden att vara än mer beroende av
ideella insatser. Det är varken önskvärt eller möjligt
att genom en offentlig sektor tillgodose allt
mänskligt behov i olika krissituationer.
Att under sådana förutsättningar ovanifrån
applicera en ny myndighet med en generaldirektör
som symbolfigur kommer att få en negativ effekt på
intresset för fortsatt ideell verksamhet. Denna
kommer enligt min uppfattning att i stor omfattning
få ersättas med avlönat arbete av psykologer och
psykoterapeuter.
Jag läste, herr talman, rapporten om den nya
brottsoffermyndigheten och påståendet på s. 36 i
denna: ''Generaldirektören kan också ha en
statusbetydelse för organisationen och
verksamheten som inte skall förringas''. Då gick
mina tankar till en företeelse som har samband med
de då aktuella olympiska spelen.
Det gäller det stora missnöje som de aktiva
idrottsmännen brukar uttrycka när IOK:s president
eller andra s.k. pampar försöker ta åt sig äran av
de idrottsliga prestationerna. Dessa är, som alla vet,
inte resultat av beslut på hög nivå utan en frukt av
målmedvetet, uppoffrande träningsarbete på
gräsrotsnivå.
Låt mig härefter, herr talman, få övergå till att
kommentera det beredningsarbete som har föregått
denna proposition. På departementet har man tagit
fram två promemorior, Brottsoffer i blickpunkten
och Brottsofferfond, i vilka det föreslås att en
brottsofferfond bör inrättas.
När det gäller administrationen av denna slås det
fast: ''Verksamheten bör i första hand knytas till
någon befintlig organisation för att de
organisatoriska och administrativa kostnaderna
skall hållas nere''. I linje med detta synsätt och
andra praktiska överväganden föreslås att fonden
skall administreras av Brottsskadenämnden.
Promemoriorna blev föremål för remissförfarande.
Jag har läst svaren och har härifrån noterat att det
inte förekom några invändningar mot nämnda
förslag. Brottsskadenämnden framhåller i sitt
remissvar att nämnden behöver ytterligare två
medarbetare för att administrera
brottsofferfonden.
Det kom därför mycket överraskande när
regeringen efter remissförfarandet i slutet av förra
året förordnade justitieutskottets ordförande att
snabbutreda Brottsskadenämndens organisation
och ta fram förslag till organisation av en ny
myndighet med ett övergripande ansvar för
brottsofferfrågor.
Utredningsrapporten har sedan -- utan
remissförfarande - tre veckor efter det att den
presenterades lett fram till ett regeringsförslag om
en ny myndighet, som skall inrymma
Brottsskadenämndens verksamhet och utlokaliseras
från Stockholm. Brottsskadenämndens personal
uppgår i dag till 15; den utökade myndigheten skall
ha 20 årsanställda.
Bara detta förfaringssätt i sig innebär att
allmänheten kan undra hur det står till med
arbetsplaneringen på Justitiedepartementet. När
sedan ryktet sprider sig från departementet att den
nye generaldirektören redan är utsedd, när
personalen på Brottsskadenämnden skriver
protestbrev till konstitutionsutskottets och
justitieutskottets ledamöter och när massmedia
börjar att intressera sig för de egendomliga
sammanträffandena, då måste vi vara medvetna om
politikerföraktet ökar.
Jag anar statssekreteraren på Justitiedepartementet
bakom uppläggningen, ty det påminner om en
tidigare fråga som jag har erfarenhet av. Jag var
under cirka tre år ledamot av Domstolsverkets
styrelse. Domstolsverket är som bekant en
servicemyndighet inom domstolsväsendet som
främst har till uppgift att effektivisera
administrationen och se till att domarna i största
möjliga utsträckning får ägna sig åt dömande
verksamhet.
I en promemoria från Justitiedepartementet
föreslog man att Domstolsverket skulle avskaffas.
Promemorian gick ut på remiss, och över 90 % av
remissvaren var kritiska; domstolarna önskade ha
kvar Domstolsverket.
Då kom från departementet ett förslag om att byta
ut den allsidigt tillsatta styrelsen i Domstolsverket --
där bl.a. kanslipersonalen, i huvudsak kvinnor, som
utgör ca 70 % av personalen inom
domstolsväsendet, var representerad -- mot en
styrelse som endast skulle bestå av höga domare.
Domstolsverkets styrelse fick yttra sig över
förslaget, och jag skrev bl.a. att det kunde liknas vid
att samla landets ledande hjärnkirurger till en
styrelse och låta denna administrera hela den
svenska sjukvården. En sådan styrelse skulle
förmodligen kunna lika litet om kostnadseffektiv
administration av stora organisationer som en
styrelse bestående av höga domare.
Det finns, herr talman, en bred samsyn i vårt land
om att vi skall slå vakt om en hög rättssäkerhet. Det
präglar arbetet i våra domstolar, där såväl åklagare
som domare skall se till att alla omständigheter blir
allsidigt belysta. Fortfarande utgör Olaus Petri
domarregler högsta norm, och man behöver bara
läsa domareden i 4 kap. 11 § rättegångsbalken för
att få klart för sig vilken betydelse vi tillmäter en hög
rättssäkerhet.
Eftersom Justitiedepartementet är den myndighet
som har det högsta ansvaret för utvecklingen på
rättsområdet och skall utgöra garanten för att vårt
land förblir en rättsstat har man anledning att ställa
höga krav på departementsarbetet.
Då kan vi, enligt min uppfattning, inte acceptera att
man -- som i detta fall -- på Justitiedepartementet
upprättar promemorier, som man låter
remissbehandla och får ett brett stöd för, för att
sedan i hast ta fram ett helt nytt förslag, som man
utan remissförfarande låter bli föremål för en
proposition. Eller som det var i fallet med
Domstolsverket; när remissinstanserna går emot ett
förslag från departementet, försöker man
genomföra en variant av förslaget utan
remissförfarande. Jag vill gärna ställa den frågan
till Britta Bjelle, som utskottsmajoritetens
företrädare, om hon tycker att det är bra
arbetsmetoder.
Avslutningsvis, herr talman, vi har en myndighet,
Brottsskadenämnden, som alla är eniga om att den
åtnjuter ett mycket högt förtroende. Det framgår
bl.a. av justitieutskottets betänkande. Eftersom
Brottsskadenämndens avgörande inte går att
överklaga är det nödvändigt att detta höga
förtroende bibehålls. För sin verksamhet behöver
nämnden få vara kvar här i Stockholm, där
samarbetande myndigheter och experter på de stora
försäkringsbolagen finns. Vi bör låta denna
myndighet administrera brottsofferfonden, ty den
har den seriösa men ödmjuka profil som behövs för
att intresset för ideellt arbete för brottsoffren skall
fortsätta att öka.
Jag tycker, herr talman, att det är otillständigt att
genom utlokalisering ta jobben från
Brottsskadenämndens mycket kompetenta personal
att låta den bli offer för ett lika hastigt påkommit
som ogenomtänkt förslag från
Justitiedepartementet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3.