Herr talman! I detta betänkande har utskottet tagit
ställning för inrättandet av en brottsofferfond, till
glädje för brottsoffren och alla som har arbetat
engagerat med dessa frågor. Till dessa sällar sig Ny
demokrati. Alltsedan vårt parti bildades samt
under denna mandatperiod har vi försökt agera för
att stärka brottsoffrens ställning.
Den tänkta myndigheten fyller väl den fuktion som
vi föreslagit, dvs. att utvidga verksamheten med en
eller flera brottsofferombudsmän. Det har vi skrivit
i vår partimotion. Därför känns det riktigt att stöda
regeringens proposition, även man inte får precis
som man själv föreslagit. Att en brottsofferfond
bildas kan dock räknas som en seger för vår politik,
eftersom vi får avgöra detta i kammaren.
Jag delar inte Lars-Erik Lövdéns uppfattning om
Brottsskadenämndens arbete. Många menar att
man inte lyft fram brottsofferfrågorna, utan man
har utrett sina ärenden rent rutinmässigt. Jag har
senast nu i helgen träffat många som arbetar
engagerat inom brottsofferjourer. De har den
uppfattningen att det behövs något ytterligare.
Därför ser de fram emot den tänkta
brottsoffermyndigheten.
De flesta brottsoffer får inte hjälp eller orkar inte
ansöka om ersättning i dag. Det säger många inom
Brottsofferjourernas riksförbund, där jag känner
många i ledande ställning och haft kontakt med
många långt innan jag blev politiker.
Målsättningen med brottsofferfonden är enligt Ny
demokrati att brottsoffren och deras familjer skall
ges full ekonomisk ersättning för i princip varje
negativ konsekvens av betydelse som brottet har
medfört.
När det gäller mer resurser till brottsofferjourerna
vill vi dock gå längre än regeringen.
Jourverksamheten kan behöva kompletteras med
kriscentrum där både brotts- och olycksoffer kan få
hjälp. Staten, landstingen och försäkringsbolagen
skulle tillsammans kunna svara för verksamheten.
Men vi förstår att dessa frågor kan bli aktuella för
den nya brottsoffermyndigheten att lösa.
Herr talman! Målsägaren har en svag ställning i en
förundersökning. Myndigheterna är inriktade på
skuldfrågan. I 23 kap. 2 § rättegångsbalken står det:
''Under förundersökningen skall utredas, vem som
skäligen kan misstänkas för brottet och om
tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom -- -- --
.''
Förundersökningen syftar inte till att utreda
omfattningen av brottsskadorna. Eftersom den
enskilde prioriterar sitt enskilda intresse, dvs.
skadeståndsanspråket, kommer från hans synpunkt
förundersökningen att vara bristfällig när skadans
omfattning inte utretts.
Varje civilrättslig skadeståndstalan, där anspråket
kan härledas ur en brottslig gärning, kommer att
gillas så länge ersättningsanspråket icke överstiger
det belopp som gärningsmannen har medgivit i
brottmålet. Om emellertid käranden skulle få för
sig att presentera ett skadeståndsanspråk som är
högre men motsvarar den varkliga skadan kommer
sannolikt bevisbördan att bli denne övermäktig.
Risken att gå förlorande ur en sådan process är
mycket stor. Förloraren betalar som bekant
motpartens rättegångskostnader. Därför föreslår vi
i Ny demokrati att målsägarens rätt att bevaka sina
enskilda instressen stärks.
Enligt 23 kap. 18 § och 23 kap. 19 §
rättegångsbalken tillförsäkras den misstänkte en
möjlighet att komplettera förundersökningen med
förhör och annan utredning. Vi föreslår att
målsägaren skall ges samma rätt såsom brottsoffer.
Det vore ganska naturligt att stärka målsägarens
ställning så, att han kommer på samma nivå i
processen som den tilltalade.
Herr talman! Anonymitetsskyddet för vittnen
måste stärkas. Dagligen finner man artiklar i
dagspressen som tyder på att vittnens rädsla är ett
allvarligt problem. Detta har framkommit i många
aktuella rättegångar, inte minst när mycket grov
kriminalitet är inblandad. Rikspolischefen har
uttalat sig i frågan, vilket han förvisso brukar göra i
angelägna ärenden. Men det är angeläget att hjälpa
vittnen så att polisen kan få utrett vem som är rätt
gärningsman. Det är också angeläget att åklagaren,
när man har utrett vem som är gärningsman, får
den hjälp som han behöver för att leda åtalet i bevis
i rättegångssalen.
På senare tid har det hänt att även poliser avstår
från att ingripa och från att fullgöra sin skyldighet
att ställa upp och vittna i domstolarna, detta på
grund av att de själva, deras familjer eller deras
barn har blivit hotade. Man talar i dag om att
poliser skall bära masker -- sådana skyddsmasker
som man använder mot tårgas -- för att de inte skall
bli igenkända när de gör ett ingripande. Vart är vi
på väg någonstans när poliser måste skydda sin
identitet vid själva ingripandet för att de inte skall
bli trakasserade? Det är dags att ta ställning till
detta.
Rikspolisstyrelsen hade en KRIPUT-grupp som
gjorde en utredning för några år sedan. Den hade
en del förslag som var bra. Jag tycker att man skall
tillsätta en utredning som skall utveckla dessa
förslag, så att vittnen och andra får ett förstärkt
skydd. Annars kommer vi att förlora kampen dels
på gatorna, dels i tingssalarna.
Herr talman! Med anledning av den omfattande
debatten kring övergreppen mot våra barn och
kvinnor är det angeläget att riksdagen tar tag i den
frågan och förklarar att övergrepp mot dessa
generellt skall förklaras som förtursärenden.
Det finns oerhört stora fördelar med en snabb
handläggning när det gäller denna typ av brott.
Särskilt må framhållas den brottsförebyggande
effekten. Kvinnomisshandel kännetecknas ju av att
det ofta är fråga om ett upprepat och upptrappat
våld. Bevisläget är ofta besvärligt, då det ligger i
sakens natur att brotten inte begås inför vittnens
närvaro. Det finns många som under den här
mandatperioden och tidigare har motionerat om
detta.
Det finns regler om vilka brott som skall ges förtur,
men i praktiken fungerar inte dessa. Därför föreslår
vi att riksdagen tar ställning och ger regeringen i
uppdrag att se till att det tillsätts någon som ger stöd
och kanske ser till att det blir möjligt att hämta en
gärningsman inom 24 timmar enligt det system som
man har i Kanada var än gärningsmannen må
befinna sig, i hemmet, på arbetet, på
Rotaryklubbens möte eller på andra tillställningar.
Detta har visat sig få en mycket stark preventiv
effekt i Kanada, där systemet ''a call to action'' har
prövats. Jag tycker att det är dags att riksdagen
funderar på detta och ger regeringen i uppdrag att
utreda dessa frågor, så att hanterandet påskyndas.