Herr talman! Öppet och ogenerat domstolstrots
från kommuner har blivit en allt vanligare företeelse.
Det finns i dag ett oacceptabelt antal domar som våra
kommuner vägrar att verkställa, ofta med hänvisning
till att det är alldeles för kostsamt. Ansvariga politiker
i de kommuner som struntar i domstolsutslagen kan
inte vara överdrivet stolta över att de på eget bevåg
sätter sig över lagen.
När länsrätterna dömer är det meningen att domen
skall följas. Om en kommun förlorar ett mål handlar
det ofta om att en medborgare får rätt till t.ex. en
bostad eller en personlig assistent i enlighet med
någon rättighetslagstiftning. När denna medborgare
sedan kräver sin rätt i enlighet med utslaget struntar
kommunen i vad den i domen ålagts. Detta är inget
annat än en bristande respekt för rättsstaten. Den
politiska majoriteten i sådana kommuner förnekar
därmed en enskild eller en minoritet dess lagliga
rättigheter, och det här otyget riskerar att helt rasera
tilltron till staten.
Detta domstolstrots belyser det faktum att det
finns en oklar uppfattning om maktfördelningen
mellan staten och kommunerna. Mer konkret handlar
det om vissa kommunpolitikers bristande insikt om
kommunens olika roller. Kommunen kan själv som
lokal myndighet besluta om service och välfärd i
enlighet med majoritetens önskemål. Medborgarna
får därmed i praktiken den service som de är beredda
att betala för, och man har chansen att ompröva sin
inställning i kommunala val vart fjärde år.
Men, och det är väldigt viktigt, kommunerna skall
också verkställa service- och välfärdsinsatser som vi i
riksdagen har bestämt nationellt. Det handlar för de
flesta av oss om grundläggande regler för våra livs-
villkor. Men för människor med funktionshinder kan
det handla om betydligt mer omfattande rättigheter
som sannolikt inte skulle få samma omfattning om
regleringen överlämnades till kommunerna. För dessa
mer omfattande rättigheter, som t.ex. LSS, utgår
ersättning från staten till kommunerna.
Det är orimligt att vi i riksdagen tillskapar rättig-
heter på sociala områden som sedan kommunerna
inte medverkar till. Förutom de medborgare som trots
domstolsutslag förnekas sin rätt finns det ju många
som inte får sin sak prövad över huvud taget eftersom
de inte kan eller orkar överklaga kommuners eller
landstings avslag.
Staten har det övergripande ansvaret för medbor-
garnas rättigheter och skyldigheter. Om de rättigheter
som tillskapas inte skall gälla i praktiken är det bättre
att vi avstår från att stifta de här rättighetslagarna.
Rättigheter får inte bara finnas på papperet.
Det finns på förekommen anledning skäl att fun-
dera på vilka åtgärder som är lämpliga för att motver-
ka den nuvarande mycket allvarliga situationen. Ett
alternativ är att rättighetslagar som LSS lyfts upp till
en nationell nivå, och att kommunerna endast får
verkställa välfärden med hjälp av specialdestinerade
statsbidrag. Ett annat alternativ som tidigare utretts är
möjligheten att införa en s.k. kommunbot för de
kommuner som trotsar att verkställa domstolsbeslut.
Det skulle kunna sätta välbehövlig ekonomisk press
på kommunerna att följa lagen.
Kommunalansvarsutredningen föreslog i sitt be-
tänkande redan 1989, alltså för tio år sedan, att ett
ekonomiskt sanktionssystem som kallades för kom-
munalbot då skulle införas direkt riktat mot vederbö-
rande kommun eller landsting som gör sig skyldiga
till domstolstrots eller lagtrots. Förslaget ledde inte
till någon proposition från regeringen. Så kom Lokal-
demokratikommittén och föreslog i sitt betänkande
1993, som heter Förtroendevaldas ansvar vid dom-
stolstrots och lagtrots, att kommuner och landsting i
första hand själva genom sina revisorer skall vidta
åtgärder mot domstolstrots och lagtrots. Regeringen
valde, bl.a. till följd av den splittrade opinion som
kom fram vid remissbehandlingen av förslaget, att gå
vidare med bara vissa delar av kommitténs förslag.
Och så kom 1995 en departementspromemoria som
hette Kommunalt domstolstrots och lagtrots, där man
föreslår att det införs ett personligt vitesansvar för
kommunalpolitiker. Den här promemorian bereds för
närvarande. Och nu i dagarna har den s.k. Bemötan-
deutredningen kommit med förslag till åtgärder för att
utveckla bemötandet av personer med funktionshin-
der. Ett av förslagen gäller åtgärder för att motverka
domstolstrots.
Såsom det framgår av det jag har sagt saknas det
alltså inte förslag till förändringar. Enligt min mening
är det angeläget att regeringen snarast lägger fram
förslag som motverkar kommuners och landstings
ovilja att verkställa domar för medborgare.
Med hänvisning, herr talman, till vad jag nu har
framfört, yrkar jag bifall till reservation nr 9. I övrigt
står jag naturligtvis bakom samtliga Folkpartireser-
vationer.
Avslutningsvis gläds jag ju väldigt mycket över
att KU:s majoritet nu är positiv till att det bör bli
lättare att dela kommuner genom att de procedurer
som har samband med kommundelningen underlättas.
Det är ju ett gammalt Folkpartikrav.
Jag vill än en gång yrka bifall till reservation nr 9.