Herr talman! Så länge som det existerat mänskliga
varelser på jorden har människorna levt i någon form
av samhällen. Samhällenas karaktär har dock växlat.
Eftersom människors offentliga intressen i de flesta
länder är inriktade på staten och att det är till staten
som en stor del av det politiska livet är knutet, kan
man lätt få föreställningen att det är från staten som
de mindre samhällena har sitt ursprung. Men så för-
håller det sig inte.
Människorna har först slutit sig samman i naturli-
ga smågrupper för att förverkliga sina mest omedel-
bara samhälleliga intressen, medan bildandet av stora
stater har varit en senare utveckling. Man kan rentav
säga att det är ur de små samhällena som de stora
statsbildningarna har vuxit fram.
Men stater har inte alltid bildats genom fredliga
processer där små samhällen på frivillig väg lämnat
ifrån sig de rättigheter som man ansett sig ha. Stats-
makterna segrar över småsamhällena - som man i
många fall kan uttrycka det - har inte sällan tillkom-
mit efter smärtsamma processer som ibland också
inrymt blodiga strider.
Situationen har också varit den motsatta, nämligen
att mindre samhällen har rest sig mot överheten och
gjort sig fria från denna. I norra Frankrike hörde det
till vardagen redan för tusen år sedan att det förekom
kommunala upprorsstrider. "Kommun, Kommun!"
var det stridsrop under vilket folket gick till storms
mot de starka biskoparna och adelsborgarna.
I en skrift från den här tiden skriver en högkyrklig
fransk författare fylld av fasa följande: "Kommun -
ett nytt namn, ett avskyvärt namn!". Det finns hand-
lingar bevarade från en resning i Cambrai år 957 som
i verkligheten inte var något annat än ett mycket
blodigt kommunaluppror för att man skulle uppnå en
form av självstyrelse. Först år 1127, efter 170 års
strider, kunde Cambrai anses vara någorlunda säkert
konstituerad som egen kommun.
I Sverige har det funnits en stor mängd olika for-
mer av mindre samhällsbildningar, inte minst före
Gustav Vasas tid. Gustav Vasa räknas ju som det
moderna svenska statsväsendets skapare. De dråpslag
som han genom bondeupprorens undertryckande
riktade mot landskapsmenigheternas politiska frihet,
liksom även hans kyrkliga reduktionsdekret, fick
förödande verkningar för de minsta samhällsenheter-
nas, dvs. för socknarnas, ekonomi.
Gustav Vasa ville egentligen omskapa hela den
lokala förvaltningen efter de tyska envåldsstaternas
mönster och således helt göra slut på den lokala fri-
heten, men han lyckades aldrig genomföra detta på
grund av den starka vilja till lokal frihet som ändå
fanns ute i bygderna.
Trots Gustav Vasas ansatser framstod Sverige i
slutet av 1500-talet som ett land där mycket av den
gamla häradssjälvständigheten levde kvar. Även om
det skedde en mängd godtyckliga skatteutskrivningar
fanns det ändå en tradition som innebar att det i
många fall var nödvändigt med folkets samtycke till
nya pålagor, och detta samtycke inhämtades oftast av
den allmoge som församlats vid häradstinget.
Vid mitten av 1800-talet ökade kraven på en för-
stärkning av den lokala självstyrelsen. Detta ledde år
1862 till utfärdandet av fyra kungliga förordningar,
nämligen om kommunalstyrelse på landet, om kom-
munalstyrelse i stad, om kyrkostämma, kyrkoråd och
skolråd samt om landsting. Den nya kommunallag-
stiftningen anknöt i viss mån till de äldre formerna
för självstyrelse. Kommunallagstiftningen har sedan
reviderats i olika omgångar.
Fram till år 1952 och den första indelningsrefor-
men hade Sverige ett system med landskommuner,
köpingar och städer. Som mest uppgick antalet pri-
märkommuner till 2 531, vilket var antalet år 1931.
Önskemålen om bärkraftiga kommunala enheter har
under efterkrigstiden tagit sig uttryck i två genomgri-
pande kommunindelningsreformer. Den första ge-
nomfördes år 1952 och den andra fullt ut år 1974.
Genom den första minskades antalet primärkommu-
ner till 1 037 och genom den andra till 278.
De omfattande kommunsammanslagningar som
har ägt rum har naturligtvis dramatiskt minskat anta-
let förtroendevalda. Detta har skett samtidigt som
utgiftsexpansionen gjort att de kommunala förvalt-
ningarna vuxit mycket kraftigt. På många ställen i
Sverige är kommunen i dag ortens största arbetsgiva-
re, fullt jämförbar med stora industrikoncerner i sys-
selsättning och omsättning.
I de flesta kommuner har de förtroendevalda fått
större geografiska arbetsområden med fler frågor att
behandla och mindre möjlighet till överblick och
detaljkännedom. Detta har i sin tur medfört att kom-
munpolitikerna allmänt sett blivit mer anonyma för
medborgarna. De aktiva politikerna i storkommuner-
na har sina dagar till brädden fyllda av sammanträ-
den, möten och inläsning. De hinner alltför sällan
tänka och fundera bortom nästa sammanträde eller
nästa ärende. I många kommuner kan man tydligt se
hur kommunpolitikerna blivit mer intresserade av att
förvalta kommunen än av att förvalta kommuninvå-
narnas intressen. Kommunpolitikerna har fått svårt att
möta den enskilde kommuninvånaren på dennes nivå.
Den ökade arbetsbelastningen för kommunala förtro-
endemän medför också att många människor helt
enkelt inte hinner ge sig in i politiken.
Allt detta leder, herr talman, till en urholkning av
de politiska partierna och en motsvarande försvag-
ning av legitimiteten i det politiska systemet med en
tilltagande osäkerhet om det politiska uppdragets
syfte och innehåll.
Den grekiske filosofen Aristoteles, som väl i och
för sig får anses vara den mest inflytelserike filosofen
i den västerländska tanketraditionen, men som ändå
inte precis var känd för att vara någon större demo-
krat, förklarade redan på 300-talet före Kristus att en
republik med hundra tusen invånare var lika omöjlig
som en republik med tio individer. Vad Aristoteles
menade var att om folket sväller över vissa gränser,
omöjliggörs sammanträdandet av en folkförsamling
och därmed också av ett fritt samhällsskick.
Ett av skälen till kommunsammanslagningarna
var naturligtvis att kommunerna måste ha ett större
befolkningsunderlag än 1800-talets sockenkommuner
för att kunna klara sin del i arbetet och bära sin andel
av kostnaderna för det moderna välfärdssamhällets
serviceanordningar.
Men de som drivit fram sammanslagningarna har
ändå haft en övertro på stordriftsfördelar och en över-
driven ambition att skapa likformighet. Man har tänkt
att alla svenska kommuner skall se likadana ut, erbju-
da samma service och uppfylla samma normer vare
sig de är små eller stora och vare sig de ligger i norr
eller i söder. Man har utgått ifrån att människorna är
gruppvarelser som lever under exakt likadana förhål-
landen och som tänker och handlar lika. Man har
glömt bort att människor faktiskt är olika och därför
också har olika behov och önskemål.
Genom att många kommuner blivit så stora har
avståndet mellan medborgarna och de politiska för-
troendemännen ökat. Detta torde i sin tur vara en
bidragande orsak till att misstron mot politiker gene-
rellt sett också ökat och att man hos enskilda männi-
skor allt oftare kan se en bristande respekt för det
politiska livet.
Det är ju egentligen på den lokala nivån som
medborgarna borde ha den största möjligheten att
möta de förtroendevalda och dessutom själva engage-
ra sig i verksamheten. På den lokala nivån finns för-
utsättningar för inflytande och deltagande på ett helt
annat sätt än på den statliga nivån. Jag vill gå så långt
att jag påstår att det i praktiken är ute i kommunerna
som rikspolitiken formas. I många avseenden är det
ju på kommunpolitikerna det ankommer att realisera
rikspolitiken. Kommunpolitikerna har att visa huruvi-
da rikspolitiken är förnuftig och genomförbar eller
inte. Det är kommunpolitikerna som skall förvalta
och i praktiska insatser omvandla det politiska bud-
skap som utsänds från riksdag och regering. Rikspo-
litikerna drar upp linjer för framtiden, medan besluten
konkretiseras och ges innehåll i det dagliga arbetet
ute i kommunerna. Kommunpolitikerna utgör med
andra ord den breda basen i de politiska partierna.
Jag har funnit ett yttrande i riksdagen från mitten
av 1800-talet där friherren Mauritz Klingspor framför
just den här synpunkten angående förhållandet mellan
rikspolitik och kommunalpolitik. "Den 21 oktober
1840 sade Klingspor följande: Den communala lag-
stiftningen förtjenar lika mycken omvårdnad som den
politiska, ja ännu mera, ty den ena bör utgå från den
andra. Det är nedifrån, icke uppifrån, samhället skall
ombildas; fattas basen, får öfverbyggnaden aldrig
hvarken fasthet eller varaktighet."
Herr talman! Det är utomordentligt viktigt att de-
mokratin bärs upp av ett stort antal lokalt förtroende-
valda och att sammansättningen av beslutsorganen
speglar befolkningen så bra som möjligt. God repre-
sentativitet ökar legitimiteten hos de kommunala
organen och främjar andra centrala värden som t.ex.
bättre kontakter med medborgarna. En rimlig avväg-
ning mellan makt, ansvar och legitimitet är grundläg-
gande för en god demokrati. Den utveckling vi fått -
med ett kraftigt minskat antal politiskt förtroendeval-
da ute i bygderna - kan hota den svenska partimo-
dellen och därmed hela det demokratiska systemet.
Det resonemang jag här fört leder till slutsatsen att
det ur demokratisynpunkt är önskvärt att fler kom-
muner delas. Enligt konstitutionsutskottets majoritet
bör de procedurer som har samband med kommun-
delningar underlättas. Regeringen bör återkomma
med förslag till riksdagen med detta syfte. För att
stärka det medborgerliga inflytandet bör det också bli
lättare att få till stånd kommunala folkomröstningar.
Även detta finns det en majoritet i utskottet som stäl-
ler sig bakom.
Herr talman! Utskottet har vid sin behandling av
föreliggande betänkande även behandlat frågan om
kommunernas beskattningsrätt. Anledningen till detta
är att det finns en motion som handlar om skatteut-
jämningen.
Den kommunala självstyrelsen finns inskriven i
1 kap. 1 § regeringsformen som en av grunderna för
vårt demokratiska statsstick. I 1 kap. 7 § andra styck-
et regeringsformen stadgas specifikt om beskattnings-
rätten följande: "Kommunerna får taga ut skatt för
skötseln av sina uppgifter." Betydelsen av denna text
kan i såväl språkligt som juridiskt hänseende bara
tolkas på ett enda sätt, nämligen att kommunerna äger
rätt att ta ut skatt för sina egna uppgifter, men att man
samtidigt inte har någon som helst rätt att ta ut skatt
för andra kommuners uppgifter.
Ända sedan mitten av 1960-talet har det funnits
någon form av skatteutjämning i Sverige. Syftet har
varit att utjämna alltför stora skillnader mellan kom-
muner och mellan landsting i olika delar av landet i
fråga om ekonomiska resurser och levnadsvillkor.
Utjämningen hade från början en karaktär av statsbi-
drag som staten själv finansierade.
Den 1 januari 1996 infördes ett helt nytt utjäm-
ningssystem. Det nya systemet innebär att staten
bestämmer principerna, men att kommuner och
landsting själva får betala genom en inomkommunal
eller mellankommunal utjämning av såväl skattein-
komster som kostnader. Tanken är att alla kommuner
och landsting efter utjämningen skall ha en skatte-
kraft som motsvarar genomsnittet i landet. Kommu-
nerna skall alltså nu själva stå för utjämningen, vilket
innebär att kommunalskatten inte längre är en lokal
skatt, utan att kommunalskattemedel i praktiken nu
skickas runt mellan kommunerna på sådant sätt att en
kommun faktiskt inte längre kan påverka sina skat-
teinkomster såsom man kunnat förut.
Det nya systemet är synnerligen komplicerat, och
det finns inte tid att här i detalj redogöra för det. Sys-
temet medför en mängd egendomliga effekter som
inverkar negativt på både sysselsättning och tillväxt.
Om exempelvis en kommun bedriver en aktiv sys-
selsättningspolitik och en politik som leder till ökad
tillväxt medför detta inte som det borde ökade in-
komster för kommunen. Nej, i stället tar utjämnings-
systemet hand om dessa pengar. Effektiviseringar och
nya arbetstillfällen bestraffas medan t.ex. en ökad
arbetslöshet bland kommunens invånare innebär
större inkomster för kommunen.
Systemet sätter inte bara den kommunala själv-
ständigheten ur spel. Det torde också kunna drabba
hela vårt lands välstånd om det bibehålls. Principen
att det som tas upp i skatt lokalt också skall gå till de
egna lokala uppgifterna måste vara okränkbar. Ingen
kommun skall tvingas höja skatten för att finansiera
andra kommuners åtaganden.
Herr talman! Under det senaste decenniet har vi
fått en ökad rörlighet i kommunalförsamlingarna.
Många nya partier som bildats och erhållit mandat ute
i kommunerna har försvunnit. Kommunpolitiker har
bytt parti, och nya majoritetsförhållanden och koali-
tioner har skapats under pågående mandatperiod på
samma sätt som tidigare mest förekom på riksplanet.
Avslöjanden om skandalösa förehavanden bland
kommunpolitiker har förlamat hela kommuner. Med
andra ord har vi sett åtskilliga exempel på situationer
som liknat vad man på riksplanet skulle kalla en rege-
ringskris. Det handlar ytterst om hur väljarnas berät-
tigade krav och förväntningar skall kunna tillgodoses
när de inte längre hyser något förtroende för den
sittande politiska majoriteten
I enlighet med vad som sägs i reservation nr 4 bör
det tillskapas en ordning som gör det möjligt att
upplösa kommunfullmäktige och utlysa nyval om den
politiska situationen i en kommun motiverar det.
Det betänkande vi nu debatterar behandlar bl.a.
också en motion med yrkande om att titeln borgmäs-
tare skall användas som beteckning på kommunsty-
relsens ordförande.
Begreppet borgmästare har mycket gamla anor.
Borgmästarfunktionen infördes i Sverige i slutet av
1200-talet efter tyskt mönster. I vårt land har borg-
mästaren inte i första hand haft en politisk uppgift.
Men det har varit annorlunda i många andra länder.
I exempelvis Frankrike är högsta beslutande organ
i kommunerna ett fullmäktige. Detta fullmäktige utser
en borgmästare som svarar för beredning och verk-
ställighet av de kommunala besluten och även av
vissa uppgifter som fullmäktige delegerat. Borgmäs-
taren har en tydlig nyckelroll i kommunen och i dess
relationer med andra nivåer. I en stor stad kan en
borgmästare t.ex. samtidigt spela en framträdande roll
i nationell politik. Till skillnad från regionernas och
departementens presidenter utför borgmästaren dess-
utom en rad uppgifter åt staten. Det innefattar ansvar
för lokal polis och befolkningsregister samt organise-
randet av allmänna val.
Även om borgmästarämbetet i Sverige inte i första
hand varit av politisk karaktär har borgmästarna un-
der årens lopp ändå haft sådana uppgifter i samhället
att de i praktiken kommit att utöva en viss politisk
funktion även här. Detta förhållande jämfört med vad
som är brukligt i andra länder leder till slutsatsen att
det inte bör finnas något som hindrar att vi i Sverige
benämner kommunstyrelsens ordförande borgmästa-
re. En sådan titulatur skulle bl.a. kunna underlätta de
svenska kommunernas internationella kontakter. De
kommuner som vill bör kunna använda sig av titeln
borgmästare på det sätt som angivits i motion K242
och reservation nr 10.
Herr talman! Konstitutionsutskottet har också be-
handlat ett förslag om att det skall bli lättare att ge-
nomföra direkta val till kommun- och stadsdelsnämn-
der. Tanken med ett sådant förslag är väl i princip
god - om man nu skulle kunna säga så. Förslaget är
förmodligen sprunget ur en grundidé om att politiken
skall föras närmare kommuninvånarna. Problemet är
bara att idén inte går att genomföra utan att den för
med sig en mängd oönskade bieffekter. Bara det
förhållandet att det finns förslag om att ha direktval
till de här nämnderna visar att nämndsystemet i sig
självt inte är bra.
Jag kommer själv från Huddinge kommun som för
13 år sedan införde kommundelsnämnder. Redan från
början kunde man se att medborgarna ute i kommun-
delarna inte skulle få mer att bestämma om. Vid valet
1988 röstade t.ex. 70 % av väljarna i kommundelen
Vårby på de socialistiska partierna, men valresultatet
i sin helhet medförde att en borgerlig koalition ändå
kom att styra politiken från kommunalhuset i Hud-
dinge under mandatperioden 1988-1991. I 1994 års
val röstade 60 % av väljarna i kommundelen Segel-
torp borgerligt, men det kom att sitta en röd koalition
och styra politiken från kommunalhuset under åren
1994-1998. Kommundelsnämnderna i Vårby och
Segeltorp hade samma majoriteter som den i kommu-
nalhuset - alltså den klart omvända i jämförelse med
valresultaten i respektive kommundel.
Som framgår av ett särskilt yttrande tror inte vi
moderater att medborgarinflytandet skulle komma att
stärkas ens om det infördes direktval till kommun-
delsorganen. Med sådana organ följer som sagt auto-
matiskt en mängd negativa effekter. I de kommuner
som infört kommundelsorgan har man kunnat iaktta
följande.
Ytterligare en nivå i den kommunala hierarkin har
skapats. Kostnaderna har blivit betydligt högre än
någon föreställt sig. Antalet politiska uppdrag har
visserligen ökat, men man har i stor utsträckning bara
satt samma personer på fler stolar, vilket i sin tur
inneburit att den tilltänkta politiska breddningen helt
uteblivit. Tjänstemännen har fått ökat inflytande och
byråkratin har stärkt. Även personalfrågor har byrå-
kratiserats. Facknämndernas roll och den värdefulla
kompetensen har uttunnats. Specialistkunskaper över
större sakområden har gått förlorade när specialför-
valtningarna splittrats. Servicen till kommuninvånar-
na har inte blivit bättre, och dessa har inte fått mer
inflytande.
Herr talman! Det är en hedervärd ambition att
vilja öka medborgarnas inflytande ute i bygderna.
Men detta kan inte ske med kommun- eller stadsdel-
snämnder utan görs bäst på det sätt som jag tidigare
angivit i mitt anförande, nämligen genom delning av
kommuner, kommunala folkomröstningar, okränkbar
kommunal beskattningsrätt och möjlighet till kom-
munala nyval.
När det gäller beskattningsrätten under mom. 2
har jag följande yrkande som jag nu framställer. Jag
yrkar att riksdagen med anledning av motion
1998/99:K313 som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om lagstiftning
som förhindrar att en kommun tvingas finansiera
andra kommuners åtaganden.