Herr talman! Jag måste konstatera att Märtha
Gårdestig tydligen inte har informerat sig särskilt
mycket om vad som hände i slutet av andra
världskriget. Det handlade inte bara om ideell
verksamhet där man inte tog betalt. Både när det
gällde gränsen mot Danmark och gränsen mot
Norge fanns det människor som skodde sig
ordentligt. Det viktiga för dem som lyckades fly var
att de kom undan en säker död eller en lång
internering.
Man borde börja söka efter orsakerna till att
människor är så desparata som båtflyktingarna i det
här fallet som ger sig i väg i en båt som är i så dåligt
skick. Det har att göra med att vi har försökt flytta
vår gräns längre bort genom visumtvång. Jag
undrar verkligen om det har kommit så många
flyktingar på det sättet att det är motiverat att göra
en sådan här straffskärpning.
De verkliga flyktingarna behöver i regel hjälp med
att organisera resan för att kunna ta sig ut ur ett
land. De kanske har hållit sig gömda under en
ganska lång tid. De behöver hjälp av en politisk,
religiös eller någon annan typ av organisation som
tycker att deras liv är värdefullt och vill ha ut dem
ur landet. De behöver hjälp med att organisera sin
resa. Den organiserade hjälpen måste ibland
sträcka sig ända fram till Sveriges, eller något
annnat lands, gräns.
Åtskilliga flyktingar har vittnat om att när de har
påbörjat sin resa så har de inte vetat vilket land de
i slutändan skall hamna i. Det får de inte ens veta
av den organisation som tar hand om dem. Många
av dessa människor har naturligtvis fått betala en
hel del pengar, men det är en annan sida av saken.
Det handlar om att människor behöver fly och att
de behöver komma till ett land där de kan söka asyl.