Fru talman! Jag ställer frågan igen, så att du får svara. Du hade lite tid på dig.
Kärnan i detta är trycket på företagen och sanktionerna mot dem som bryter mot regelverket. Den pressen ger en riktad verkan mot det personliga ansvaret och leder till att man måste bry sig om detta.
Problemet med ert resonemang är att ni inte är tydliga. Du sade igen: Vi ska leverera, men vi återkommer om vad vi ska leverera. Det är samma svar hela tiden.
Det är inte enbart lagstiftningen som kan sätta press; det finns andra saker. Hur gör man då för att få företagen att verkligen ta det här på allvar? Om det inte fungerar måste sanktionerna till. Vad gör man för att få sanktionerna att fungera? Hur sätter man tryck på företagen om man tar bort regelverket? Det är det här som är dilemmat. Ni kan inte förklara mer än att ni återkommer med förslag på hur ni ska göra för att det ska fungera i alla fall. De 25 procent vi pratade om i all ära, men på något sätt måste ni vara tydliga med hur ni ska göra för att det ska fungera.
Man måste ha ett regelverk för att motverka diskriminering, och det måste framgå att det blir påföljder i form av sanktioner om man inte följer det. Det kan man aldrig komma ifrån. Det personliga ansvaret är ett komplement. Diskriminering är på många sätt ett så allvarligt problem i arbetslivet i dag att det inte fungerar om man inte har sanktioner. Därför kan man inte ta bort dem. Man måste titta på rättegångskostnaderna och viljan att driva processen hos den som blir förfördelad som arbetssökande eller arbetstagare. Det måste vara kärnan för att processen ska gå framåt. Det kan man aldrig komma ifrån.
Det personliga ansvaret finns som ett komplement. Det kommer aldrig att vara någonting som på något sätt leder framåt, tror jag. Man måste ha tryck på dem som har ansvaret.