Fru talman! I det här betänkandet har vi i Miljöpartiet ett antal viktiga reservationer. I Miljöpartiet har vi länge jobbat med diskrimineringsfrågor. Det området är ett av våra prioriterade områden.
Vi kan inte acceptera ett samhälle där det är okej att diskriminera personer. Det kan gälla varifrån man kommer eller vilken religion man har, vilken sexualitet man har, vilket kön man har och så vidare. Vi kan inte acceptera att det på detta sätt görs skillnad mellan människor. Därför är det också viktigt att väldigt aktivt jobba med de här frågorna.
I detta betänkande har majoriteten gjort det lätt för sig. Allting hänvisas till pågående utredning - det bereds. Med den takt som ansvarig minister hittills har berett frågor lär det, tyvärr, dröja ett tag innan vi får se ett förslag. Ansvarig minister har hittills kunnat prestera bara en proposition till riksdagen i hennes hjärtefrågor. Det är ett svaghetstecken. Det inger också lite oro.
Jag hoppas att majoriteten här i dag kan ge en vägledning, komma med förslag och säga: Vi är på väg att lägga fram förslag med denna inriktning i dessa frågor.
Förra mandatperioden drev vi i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern mycket lyckosamt frågan om antidiskrimineringsbyråer. Vid i stort sett varje budgettillfälle har vi kunnat ge ombudsmännen, till exempel JämO och HomO, mer pengar för att dessa ska ha ökade möjligheter att hjälpa de människor som blivit diskriminerade. Att motverka diskriminering är
en
prioriterad fråga.
Det skulle vara intressant att veta vad diskrimineringen egentligen kostar samhället. Det borde finnas en prislapp på detta. Jag tror att många företag faktiskt förlorar väldigt mycket pengar på att de diskriminerar och inte tar vara på de kvaliteter som människor har utan utgår från någon sorts fördom som flera personer har inom sig gentemot andra personer på grund av kön, etnicitet eller religiös uppfattning. Vi måste försöka arbeta för att detta motverkas.
Därför välkomnar vi att Diskrimineringskommittén har lagt fram ett förslag om möjligheter till sanktioner mot arbetsgivare som diskriminerar. Jag tror att det kan vara en vettig väg att gå. Tyvärr är det så att det är först när det blir ekonomiskt kännbart som en del företag ändrar sig. Det är beklagligt att det ska vara så. Tyvärr måste vi nog inse faktum.
Staten är en av de största arbetsgivarna. Medan vi här i riksdagen jobbar för en bättre lagstiftning kan, vilket det är synd att behöva konstatera, inte ens staten som arbetsgivare leva upp till de handlingsplaner och de förslag som vi själva här beslutar om. Det gäller till exempel mångfaldsfrågorna.
Redan i dag har statliga myndigheter i uppdrag att utveckla mångfaldsplaner. Men många myndigheter har fortfarande inte ens tagit fram ett förslag. De vet inte ens vad planen är till för. Det är ett underkännande av den statliga styrningen. Detta måste vi ta tag i.
Jag utgår från att regeringen nu tar krafttag här och agerar. Tyvärr konstaterar utskottsmajoriteten bara: Det är på väg. Detta räcker inte. Det behövs konkreta åtgärder för att åtminstone staten som arbetsgivare ska lägga fram mångfaldsplaner. Det finns flera förslag. Vi måste gå vidare med detta.
Att motverka diskriminering är en nyckel för främjande av lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Det är väldigt viktigt att komma ihåg detta, om och om igen, och inte tappa fokus.
Vi har flera reservationer från Miljöpartiets sida. Det gäller bland annat frågan om transpersoners rättsliga skydd. Där måste vi också jobba fram förslag. Det ligger i Diskrimineringskommitténs förslag att könsuttryck och diskriminering på grund av könsidentitet ska bli förbjudet. Det är väldigt viktigt att det läggs fram ett förslag från regeringen på denna punkt. Kanske får vi höra ett positivt svar här i debatten på frågan om majoriteten är beredd att gå med på detta.
Precis som Luciano Astudillo lyfte fram tidigare i debatten är betänkandets innehåll ganska intressant. Det är framför allt intressant att läsa på s. 39. Jag hoppas att utskottsmajoriteten tar fram texten och läser. Man menar att regelförenklingar är viktigare än människans värdighet. Jag tycker att det är ett hemskt uttalande från majoriteten. Vilken signal sänder det att det är viktigare med regelförenklingar än att tro på människan? Det är oerhört beklagligt, och jag hoppas att majoriteten i dag kan ge beskedet att de tar tillbaka uttrycket att regelförenklingar står över allt annat. Annars har man verkligen missat hela kampen mot diskriminering.
Det borde visserligen vara en självklarhet för moderna företag att på eget initiativ försäkra sig om att företagens rekryteringsrutiner motverkar diskriminering, men så är det inte. Det är därför vi måste jobba med mångfaldsplaner. Vi måste ta olika initiativ från riksdagen för att motverka diskriminering. Men utskottsmajoriteten verkar inte dela den åsikten.
Slutligen finns det också en motion om homofobin i samhället som fortfarande är ganska utbredd, och det finns behov av flera åtgärder från oss politiker. Där menar majoriteten att det är viktigt men att vi inte behöver ta några ytterligare initiativ. Det är egentligen det man skriver.
Vi har lagt fram förslag på att man ska ta initiativ i EU till en HBT-pakt för att lyfta fram frågan. Men det svar vi får är: Det är inte så aktuellt. Vad blev det av talet att vi ska tillhöra kärnan i EU och aktivt bedriva politik också på EU-nivå? Det gäller allt utom diskrimineringsfrågor och homofobi till exempel. Det är beklagligt. Jag hoppas att regeringen lägger fram något förslag. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi fortsätter kampen för att bekämpa homofobin i samhället. Det kräver flera olika åtgärder, och det kräver också handling från regeringens sida.