Fru talman! Diskriminering är ett av de stora och kanske ett av de mest svårlösta problem vi har att hantera i dag i samhället. Diskriminering i arbetslivet är det vi ska diskutera här och nu i dag. I det här betänkandet lyfts många viktiga aspekter fram, och i mångt och mycket är vi eniga mellan partierna om problematiken, men vi är inte alltid eniga om hur vi löser problemen. Jag tänker lyfta fram några aspekter som vi i Vänsterpartiet tycker är viktigare än andra.
Jag ska börja med att yrka bifall till två reservationer, nämligen nr 3, som är gemensam för s, v och mp, och reservation 9, som är vår egen. Jag står naturligtvis bakom alla dem som jag har skrivit under, men jag lyfter bara fram de här två.
I grunden är det så att det är kunskap och strukturellt, organiserat arbete som är nyckeln till att motarbeta diskriminering. Att arbeta med utbildning och att upprätta handlingsplaner på olika nivåer är därför en av de viktigaste bitarna i arbetet med att motarbeta diskrimineringen. Det har egentligen ingen betydelse om det gäller äldre, handikappade, homosexuella eller vilken grupp som helst. Nedskrivna planer är ett viktigt instrument. Uppföljning är naturligtvis viktig, men utan en klar inriktning för hur man ska jobba kommer man inte att komma fram på ett bra sätt.
En av de grupper som inte nämns i lagstiftningen i dag är transpersoner. Begreppet är en paraplyterm för olika relationer till genus, könsidentitet och könsuttryck, och det är inte relaterat till sexualitet. De flesta i den här gruppen har i dag ett svagt rättsligt skydd, och det är viktigt att detta ändras. I betänkandet hänvisas till att majoriteten vill vänta in beredningen av kommitténs förslag. Vi anser att detta inte alls behövs. Det finns redan i dag möjlighet att förändra detta. Beslutet behöver tas nu. De här personerna vill inte vänta längre på sin rättighet.
Diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är ett stort problem, kanske det största. Föreställningen att människor med utländsk bakgrund inte är lika mycket värda på arbetsmarknaden är tyvärr vanligare än man tror i arbetslivet. Arbetslösheten bland personer med utländsk bakgrund är två tre gånger högre än för dem med svensk bakgrund.
Brott mot diskrimineringslagstiftningen måste bland annat av den anledningen få kännbara konsekvenser. Graden av kränkning ska vara vägledande för hur kännbara konsekvenserna ska vara för arbetsgivarna, inte avsikten bakom.
Vi anser därför att man skyndsamt måste se över möjligheterna till sanktioner mot arbetsgivare som diskriminerar. Det är dags att integrera svenska arbetsgivare i det nya mångkulturella Sverige. Arbetsgivarna måste förstå vilken kompetens människor med en annan etnisk bakgrund än svensk besitter och vilket resursslöseri det är att i vårt land inte anställa dessa personer.
Nämnden mot diskriminering har en viktig roll. Fackliga organisationer som har kollektivavtal med en arbetsgivare bör kunna vända sig direkt till nämnden. En lagändring behöver komma till stånd som ger de fackliga organisationerna primär talerätt, i kraft av att de med sin nära anknytning till sina medlemmar har lättare att bedöma när ett ärende behöver föras vidare. I dag måste de gå "omvägen" över Diskrimineringsombudsmannen.
Det är också så att forskningen på det här området tyvärr är bristfällig, framför allt när det gäller rättsväsendet. Regeringen har i och med nedläggningen av Arbetslivsinstitutet skurit av en möjlig väg till mer och bättre forskning när det gäller diskriminering i rättsväsendet. Den menar att forskning ska skötas av "marknaden", i konkurrens.
Min tilltro till att denna forskning kommer att kunna hanteras den vägen är mycket liten. Frågan är hur intressant det egentligen kommer att vara att forska på det här området när det finns mer lukrativ forskning att ägna sig åt än denna.
Vi i Vänsterpartiet vill att man överväger möjligheten att inrätta ett forskningscentrum för forskning kring etnisk diskriminering i rättsväsendet.
Funktionshindrade är en ofta utsatt grupp, inte minst på arbetsmarknaden. Det är bra att liggande förslag om en sammanhållen diskrimineringslag också läggs fram - en lag där funktionshinder inkluderas. Det har tidigare saknats på vissa olika områden. Liksom på andra områden är det dock bra om den här ändringen genomförs så fort det går. Precis som när det gäller transpersoner vill inte heller de funktionshindrade vänta längre. De vill ha sina rättigheter inskrivna i lag.
När det gäller rekrytering, att söka jobb och att bli anställd på lika villkor tycker de flesta att det borde vara naturligt att människor behandlas lika. Så är ofta inte fallet. Vi vet att det förekommer många situationer där diskriminering är vanligt när det gäller att anställa.
Anonymiserat anställningsförfarande med bland annat så kallade avidentifierade ansökningshandlingar har genomförts på prov på olika ställen, framför allt inom offentliga sektorn. Bland annat på initiativ av Vänsterpartiet har det genomförts. Det är
en
väg att motverka diskriminering. Tyvärr är detta ofta inte tillräckligt.
Vi i Vänsterpartiet menar att ytterligare en åtgärd bör vara att före rekrytering till ett arbete ålägga arbetsgivarna att fastställa kravprofiler avseende de formella kvalifikationerna vid en anställning. I betänkandet motsätter sig majoriteten detta. Orsaken sägs vara ambitionen att sänka "regelbördan" på företagen.
Det där klingar väldigt illa i förhållande till de stora ord man använder - att diskriminering är ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, som man ju sagt, säger och säkert också kommer att säga här i talarstolen.
Vi menar att det inte går att kompromissa när det gäller att kämpa för alla människors lika värde. Om det är en rättighet att bli rättvist behandlad kan man inte inskränka denna rättighet med hänvisning till lättnader i företagens regelbörda. Även om man kan tycka att det borde vara självklart för moderna seriösa företag med goda rekryteringsrutiner är det inte alltid så - det vet vi. Det gör att staten har skyldighet att värna alla människors rättigheter. Det går inte att hänvisa till företagens regelbörda.
I de fall där någon vill få en prövning av förfarandet vid en anställningssituation finns det faktorer som kan verka avskräckande. Det gäller framför allt reglerna om ansvaret för rättegångskostnader. Är man inte medlem i en facklig organisation eller i en annan organisation och får man inte stöd av Diskrimineringsombudsmannen kan risken att man får stå för alla kostnader, inklusive motpartens, vara starkt avskräckande när det gäller att driva en process. Det påverkar modet och viljan att gå in i en process om diskriminering. Dagens regelverk är alltså begränsat just för att motverka detta.
Vi menar att reglerna om ansvaret för rättegångskostnader i diskrimineringsmål måste ändras just för att inte bli ett hinder och en faktor som avhåller människor från att få sitt fall prövat i en rättsprocess.
Fru talman! Slutligen vill jag säga: Vi i Vänsterpartiet ställer oss positiva till det förslag som Diskrimineringskommittén har lagt fram om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. Det kan säkert på många sätt lyfta fram de här frågorna på ett bra sätt och också göra det lättare att arbeta med frågor som rör diskriminering av olika slag.
Vi är dock inte färdiga med våra funderingar över huruvida den sammanslagning av de olika ombudsmännen som diskuteras kan vara en klok åtgärd. Vi tänker återkomma med synpunkter på detta. Risken kan finnas att någon grupp eller något område förfördelas när bevakningen kanske inte blir lika intensiv. Det kan gälla jämställdhetsfrågorna där strukturer som diskriminerar kvinnor riskerar att komma i skymundan. Vi lär dock få anledning att komma tillbaka till detta.