Fru talman! Jag kan lugna Eva Flyborg med att vi i Vänsterpartiet har drivit frågan om värnplikt jämställt på lika villkor. Det tänker vi fortsätta med. Det kan vi säkert samarbeta om. Andra samarbeten kan vi återkomma till om det kanske går att få till någonting.
Jag har i varje fall ett par frågor som gäller framför allt regler för företag och de 25 procenten. Vi sitter i arbetsmarknadsutskottet. Det här betänkandet handlar framför allt om diskriminering i arbetslivet och på arbetsmarknaden.
Skriver man i betänkandet att man ska minska regelverket med 25 procent kopplar man som läsare det till det som står i betänkandet i övrigt. Man kan prata om att EU:s regelverk ska förändras och förbättras, vilket alla ställer upp på eftersom det är krångligt, men i detta sammanhang relaterar man det till att man ska förändra och inte sätta press på företagen när det gäller diskrimineringsfrågorna. Det är en sak som vi måste ha klart för oss.
I andra sammanhang är det lättare att sätta press på folk. Man ska skapa incitament för att få resultat, framför allt när det gäller arbetslösa. A-kassan sänks, det ska vara svårare att få a-kassa och den blir kanske obligatorisk och så vidare.
Det finns ingen logik i att man sätter press på folk i ett sammanhang men inte i ett annat. Jag vill ha ett svar på varför det är så. Varför är det så mycket lättare att sätta press på arbetslösa än på företagare när det gäller att följa lagar och sådant?
Jag har en fråga till. Den är lite intressant eftersom Folkpartiet har en bild av sig själva som jämställdhetsivrare. Detta med sammanslagningen av lagstiftningen är bra, men finns det inte en risk när det gäller ombudsmännen att man grötar ihop det så att man inte kan särskilja de olika delarna, framför allt när det gäller jämställdheten? De feministiska perspektiven kan glömmas bort i det andra. Vi är inte klara över hur vårt parti ska ställa oss till detta, men vi får återkomma. Det är en fråga till dig. Hur ser du på riskerna för det?