Fru talman! Först och främst vill jag yrka bifall
till reservation 9. Vi står naturligtvis också bakom
våra övriga reservationer.
När jag lyssnade till föregående talare tänkte jag
att man kan säga samma sak med olika ord. I den här
debatten om processrättsliga frågor har jag tänkt att ta
upp ställningstaganden om just vittnenas situation.
Vittnena är de viktigaste personerna i en rättegång
om brottmål. Vittnena går inte att byta ut, vilket man
kan göra med flera av de övriga medverkande. Jag
har tagit upp frågan om vittnens situation tidigare i år.
Jag står även i dag fast vid vad jag då sade. Det är ett
stort hot mot rättssäkerheten i vårt land att vittnen
inte vågar säga någonting eller inte vågar ställa upp.
Det är svårt att få människor att ställa upp och be-
rätta vad de har sett och hört. Det är minst bekymmer
att inte ha sett och hört något. Man kan fråga sig
varför. Det kan vara en allmän olust. Människor är
oroliga för att stå öga mot öga med den åtalade. De
tycker att det är obehagligt. Det är ett hårdare
brottsklimat som gör att vittnen känner sig otrygga,
hotade och rädda för att vittna. Kallelsen är ett hot.
Ställer du inte upp som vittne hotas du av vite på ett
eller ett par tusen kronor.
Föregående talare tog upp att ersättningen till vitt-
nen är låg. Jag håller med om det. Den är 300 kr plus
reseersättning. Dessutom skall detta yrkas i förhand-
lingen. Att ta ledigt ofta större delen av dagen ger en
stor ekonomisk förlust utöver de övriga obehagen.
Det är inte ovanligt, som vi har hört från många håll,
att rättegången blir inställd. Den tilltalade infinner sig
inte.
Det är många samverkande faktorer som bidrar till
att det blir allt svårare med vittnesvilligheten. Visser-
ligen skärptes straffet för övergrepp i rättssak den
1 juli 1997. Under 1997 var det 70 personer som
lagfördes för brott i det avseendet. Att vara vittne och
peka ut den skyldige är ett steg som kan få konsek-
venser. Vad händer vid vardagsbrott som t.ex. inbrott
i bostaden, bilstölder eller liknande? Vittnena blir ofta
utsatta för terrorisering av t.ex. ungdomsligor. Den
som har tjallat skall märkas. Man kör förbi och ställer
sig utanför bostaden osv. Vittnena känner sig påpas-
sade och otrygga.
Det är bra att ett åtgärdsprogram har kommit till
stånd och att det har hänt vissa saker på området, men
det är mycket kvar. Jag instämmer om betydelsen av
utbildning i vittnesstöd, något som jag fick ta del av
på min hemort den här veckan. Man väljer noga ut
dem som skall få ta del av utbildningen, och den sker
på ideell basis. Det görs ett stort och viktigt arbete.
Men på många ställen har utbildningen inte startat.
Det behövs också resurser för utbildningen.
Som vi hörde tidigare finns på många håll inga
väntrum. Det behövs också personalutbildning i be-
mötande och bättre ersättning till vittnena. Förtroen-
det för svensk rättssäkerhet får inte rubbas. Det är av
största vikt att få vittnen och även målsägande att
känna sig trygga och att känna att de gör en viktig
insats inom vårt rättsväsende. Det ger i sin tur ett
tryggare samhälle. Vi måste stödja och inte hota för
att få en god tillgång till vittnen och lösa dilemmat.