Fru talman! I detta betänkande, som har den föga
upphetsande beteckningen Processrättsliga frågor,
finns det en hel del intressanta frågor som utskottet
har behandlat. Det är flera av dessa frågor som in-
rymmer mycket principiella frågeställningar. Det
gäller en avvägning mellan å ena sidan det mycket
berättigade kravet hos medborgarna i ett rättssamhälle
på att man skall ha en effektiv brottsbekämpning och
å andra sidan kravet på respekt för den personliga
integriteten. Jag återkommer till den frågeställningen
något senare. Det är givetvis viktigt att den rättsliga
processen fungerar på ett ändamålsenligt sätt för att
tilltron hos medborgarna till rättsstaten skall vara hög.
Den första reservation som jag tänkte kommentera
gäller frågan om specialdomstolarna. Det är en gam-
mal och känd moderat ståndpunkt att vi i princip är
emot specialdomstolar. Vi anser att de allmänna dom-
stolarna bör befatta sig med alla typer av frågor. De
återstående specialdomstolarna och de frågor som där
handläggs bör överföras till de allmänna domstolarna.
Man skall vara medveten om att det finns en stor
kompetens vid specialdomstolarna i dag. När man då
för över måltypen till andra domstolar gäller det att ta
till vara den kompetens som specialdomstolarna i dag
besitter. Vi tycker att regeringen bör återkomma med
förslag om detta.
Det finns en mycket klar koppling till den totala
översynen av domstolsväsendet med möjlighet att på
sikt kanske slå samman de allmänna domstolarna
med förvaltningsdomstolarna. Det är ju en mycket
omfattande reform som vi säkert får anledning att
återkomma till inom en relativt nära framtid.
Reservation nr 2 handlar om kroppsbesiktning.
Det är uppenbart att det finns en mycket bred förank-
ring i rättsmedvetandet i dag hos människor i Sverige
- och glädjande nog på många håll i Europa - om att
samhället bör ägna mycket stor uppmärksamhet åt
narkotikabekämpning. De - polisen m.fl. - som be-
kämpar narkotikabruk i alla dess former måste ha de
bästa av vapen mot denna brottslighet.
Det är viktigt att polisen får de möjligheter som vi
utvecklar i reservation nr 2, att under tillsyn av sjuk-
vårdspersonal ge olika former av kräkmedel för att
kunna avslöja de - som jag brukar kalla dem - dö-
dens kurirer som sväljer heroinkapslar och på det
sättet gör det omöjligt för polisen att binda personer-
na till denna handling.
Detta är ett mycket allvarligt ingrepp mot den per-
sonliga integriteten. Men hur mycket skall man väga
den personliga integriteten mot det mycket legitima
kravet från medborgarna i samhället på att man med
alla till buds stående medel skall bekämpa narkoti-
kamissbruket och narkotikahandeln?
Ärligt talat - och jag har sagt det tidigare i denna
kammare - tycker jag inte att den typen av handlare,
dödens kurirer, är den första grupp som vi skall slå
vakt om när det gäller personlig integritet.
I reservation nr 3 behandlas en principiellt mycket
viktig fråga - för att anknyta till detta med avvägning
mellan å ena sidan medborgarnas anspråk på att
brottsligheten skall bekämpas effektivt och det berät-
tigade kravet på att man skall ha stor respekt för den
personliga integriteten.
Vi ser allt tydligare hur brottsligheten blir grövre
och grövre. Brottsligheten utnyttjar alltmer förfinad
teknik för sina syften. Vi ser att brottsligheten blir
mer och mer gränsöverskridande. Brottsligheten blir
mer och mer svårutredd av dessa skäl. Då är det
ganska naturligt att medborgarna kräver att det of-
fentliga samhället totalt sett utrustas med de bästa
vapnen för att upptäcka och bekämpa brottsligheten.
Annars blir det lätt så att människor skräms till tyst-
nad. Människor tar saken i egna händer, och det är
definitivt ett hot mot rättssamhällets fundament.
På något sätt ligger det i sakens natur att brottslig-
heten, vilket slag det vara må, alltid ligger något före
dem som skall bekämpa brottsligheten. Ett sätt som
har behandlats är att använda de möjligheter som
poliser redan i dag har, att efter tillstånd av domstol
använda tvångsmedlen hemlig telefonavlyssning och
teleövervakning och ge möjligheter att upprätta re-
gister över misstänkta. Det är klart att detta innebär
allvarliga hot mot integriteten.
Inom Regeringskansliet bereds nu den s.k. Bugg-
ningsutredningens förslag om att använda just den här
typen av tvångsmedel som nytt straffprocessuellt
tvångsmedel vid förundersökningar om grova narko-
tikabrott med minimistraff fyra års fängelse.
Det är angeläget att understryka att sedan denna
utredning, vilken som sagt bereds i Regeringskansliet,
tillsattes har det hänt en hel del. Inom ramen för Eu-
ropasamarbetet har det skett en hel del. Europol blir
snart i operativt skick. Konventioner om rättshjälp
mellan medlemsstaterna med inslag av hemlig telefo-
navlyssning kommer.
I vårt eget land, liksom i många andra länder, är
det en tilltagande debatt om hur man skall kunna göra
en avvägning mellan berättigad brottsbekämpning
och personlig integritet. Det är en debatt som vi från
moderat sida tycker - och jag tror i och för sig att det
är ett allmänt politiskt intresse - borde utvecklas, att
vi skall ta till oss och delta i den.
Från moderat sida är vi utomordentligt tveksam-
ma till att Buggningsutredningens förslag och de
förslag som rimligtvis övervägs och bereds i Rege-
ringskansliet kan ligga till grund för ett framtida be-
slut. Vi kräver ytterst omsorgsfulla överväganden
med större bredd. Vi tycker att det är dags att vi sätter
ned fötterna och säger att det är dags att se över hela
bredden av integritetsfrågor i ett sammanhang.
Sverige är faktiskt ett av de få länder som saknar
en generell personrätts- och integritetsskyddslagstift-
ning. Under tiden som vi saknar denna nationella
politik blir vi märkligt nog mer och mer uppbundna
av internationella överenskommelser och konventio-
ner, vilket känns lite märkligt i ett land som vårt.
Mot denna bakgrund anser vi, vilket vi utvecklat i
reservation 3, att regeringen helt enkelt bör tillsätta en
utredning med breda direktiv om att utreda och för-
hoppningsvis lägga fram förslag om en generell per-
sonrätts- och integritetslagstiftning. Det är en viktig
fråga, och den kommer att ta tid. Men vi tror att tiden
har kommit dithän att det är dags att se frågan i hela
dess vidd. Det innebär att vi inte kan fortsätta att år
efter år ta ut delar och bitar av detta vida frågekomp-
lex.
Jag skall kommentera ytterligare en reservation,
reservation nr 9, som gäller bemötande av vittnen och
målsägare i domstol. Det är utomordentligt viktigt hur
vittnen och målsäganden bemöts och framför allt hur
de upplever att de bemöts både när de kallas till för-
handlingar och hur de bemöts i domstolsbyggnaden i
väntan på förhandlingarna liksom givetvis under
förhandlingarna.
Det är en central sak i rättsstaten, fru talman, att
kunna vittna, att med sitt vittnesmål ge ytterligare
kunskap som underlag för en korrekt dom. Det är
också viktigt att kallelsen till och bemötandet i en
domstol sker i former som gör att man inte räds och
undrar vad som är aktuellt när man kommer dit. Det
är på något sätt fundamentalt i rättssamhället att kän-
na sig välkommen och veta att gärningen uppskattas.
Det är viktigt att säga här i riksdagens talarstol att
det är en hel del arbete på gång. Det har skett mycket.
Det finns domstolar där detta fungerar på ett utomor-
dentligt sätt. De goda exemplen skulle kunna vara
förebilder för andra domstolar, så att de kan göra
sammalunda.
I reservationen tycker vi också att det finns anled-
ning för regeringen att påskynda Domstolsverkets
arbete både vad gäller kallelser till förrättningar och
vad gäller sättet att bemöta vittnen och målsägare i
domstolens lokaler. Det är inte rimligt att människor
skall uppleva någon form av skräck och undran när
de blir kallade och att de inte alls har något grepp om
vad det innebär att vara där, när de har det goda upp-
såtet att bringa klarhet i ett förlopp som de är kallade
att vittna om. Som jag tidigare har sagt är det funda-
mentet i rättssamhället att människor vågar och vill
ge sig till känna. De får inte skrämmas till tystnad.
Fru talman! Det finns ytterligare ett par reserva-
tioner som vi självfallet står bakom. Jag ber att få
yrka bifall till reservation nr 1 i detta betänkande.